"Kyrkan är en moder som tröstar, inte en ängslig organisation med kontrollbehov"

(11.12.2014) Kyrkans glädje är att vara moder. Det sa påven Franciskus när han predikade under sin morgonmässa i Sankta Marta på tisdagen. En moder som ger sig ut för att söka reda på sina bortsprungna barn. Påven förklarade att kyrkan inte bör vara en "perfekt organisation" om det betyder att den är tråkig och sluten, och glömmer bort att vara moder.

"Öppna dörrarna för Herrens tröst.” Påvens ord inspirerades av den första läsningen i vilken profeten Jesaja talar om slutet på Israels vedermödor efter exilen i Babylon. Folket behöver tröst, och det finns tröst även i bedrövelsen. "Ändå flyr vi ofta från trösten, vi saknar förtroende, vi är bekvämare i våra misslyckanden och i våra synder. ”Här hör vi hemma”, säger vi. Men när Anden kommer och tröstar oss tar han oss bortom vår kontroll – där kan vi bara ge efter för Herrens tröst”.

Påven Franciskus påpekar att "den starkaste trösten kommer ur barmhärtigheten och förlåtelsen.” Han fortsatte så med Hesekiels 16:e kapitel där Gud säger efter den långa listan över folkets synder att ”jag ska inte överge dig, jag ska ge dig mer, min hämnd ska vara tröst och förlåtelse.” Så är vår Gud. Därför ar det viktigt att upprepa för sig själv: Låt Herren trösta, han är den enda som kan trösta oss." Vi är vana att använda oss av hemgjord tröst, men den behövs inte”, sa påven och fortsatte vidare till Matteusevangeliet om det förlorade fåret:

"Vad tröstar kyrkan. Jo precis som när en person blir tröstad av Herrens barmhärtighet och förlåtelse, blir kyrkan glad igen när den går ut ur sig själv. I evangeliet, går herden ut, han söker efter det förlorade fåret. Han hade kunnat göra en god affär, ett förlorat får vägde lite mot de 99 som fanns kvar. Inga problem, vinsten var större än förlusten. Om man tänker så har man inte en herdes hjärta. En herde letar efter fåret tills han finner det, och när han finner det, firar han i glädje.”

Detta är kyrkans glädje. Att leta efter och finna de bröder och systrar som är långt borta. Kyrkan är på det viset en moder. När kyrkan inte gör det, när kyrkan sluter sig inom sig själv, kanske den visserligen är en perfekt organisation, ren och ordentlig, men den saknar glädje, den saknar fest. Det blir en ängslig otålig och tråkig kyrka, mer som en nucka, inte en mor. Kyrkans glädje är att ge liv, att leta efter de som går förlorade, kyrkans glädje är herdens omsorg, en mammas ömhet.”

"Må Herren ge oss nåden att arbeta, att vara glada kristna i en fruktbar moderkyrka och bevara oss från att falla i attityden hos de ängsliga, modfällda otåliga kristna, som vill ha en perfekt kyrka, men utan ”barn". Må Herren trösta oss med trösten från en kyrka som är moder, och som går ut ur sig själv för att trösta med Jesu ömhet och barmhärtighet i förlåtelsen av våra synder.”