"Endast den Helige Anden kan skapa mångfald och enhet samtidigt" Påven firar mässan i Istabul

(29.11.2014) På lördagsmorgonen förflyttade sig påven med flyg de 50 milen från Ankara till Istanbul, den enda staden i världen som ligger på gränsen mellan öst och väst, längst floden Bosporen som förbinder Svarta havet med Medelhavet. Istanbul grundades 667 f.Kr. som en grekisk koloni med namnet Byzantion. 196 f.Kr, blir staden en del av Romariket. Det grekiska namnet Konstantinopel, betyder Konstantins stad, och härstammar från 330 e.Kr. då staden proklamerades Romarikets huvudstad. 1453 tar Muhammed II Erövraren över staden, och den blir kalifat, samtidigt som det grekisk ortodoxa patriarkatet bevara sitt säte i staden. Det Ottomanska riket förlorar i det första världskriget och när Turkiet grundas som republik, 1923, flyttar man huvudstaden från Istanbul till Ankara.

På flygplatsen i Istanbul väntade den grekisk ortodoxa patriarken Bartolomeus I och Istanbuls guvernör.

Det första påven gjorde var att han besökte den berömda Sankta Sofia basilikan, Hagia Sofia, vigd till den Gudomliga Visheten, byggd av Konstantin 360 e.Kr. Sedan 1935 är Hagia Sofia ett museum, på Ataturks önskan.

Efter det gjorde påven en kort visit till den Blå Moskén, Sultan Ahmet, en av stadens viktigaste moskéer, byggd på 1600-talet. Namnet kommer från de dryga 20 000 blå keramikplattorna som täcker kupolen och väggarna. Det är den enda moskén som har 6 minareter, vanligtvis har en morske fyra.

Påven mötte sedan den katolska verkligheten i Turkiet, i trädgården till den Katolska Kyrkans Representationshus, uppkallat efter den helige påven Johannes XXIII, Roncalli, som var nuntie i Istanbul under många år. Där fanns kaldéer, armenier, assyrier och representanter för den latinska kyrkan. Efter att ha ätit lunch tillsammans begav sig påven Franciskus till den Helige Andens katedral, där han firade en högtidlig mässa med en interrituell karaktär, böner från olika riter på olika språk flätades in i mässan, som påven friade tillsammans med 50 präster: armeniska, turkiska, arameiska ur den kaldeiska riten, assyrisk-turkiska, italienska, franska engelska och spanska. Vid denna mässa deltog den syrisk-katolska partriarken, Ignatius III Younan, den armeniska patriarken av Istanbul, Aram Ateshian. Närvarade gjorde även Bartolomeus I och den syrisk ortodoxa metropoliten Filuksinos Yosuf Cetin, liksom några representanter för protestantiska samfund.

Till denna mångfald återkom påven Franciskus i sin predikan när han sa att: ”Hela kyrkans liv och mission beror på den Helige Anden, kyrkans själ, som skapar både mångfalden och enheten i kyrkan. ”Allting vi gör, i bön och med goda gärningar, gör vi manade av den Helige Anden. När vi bryter vår egoism, när vi förlåter, lyssnar, hjälper, och behandlar våra bröder med ömhet, är det Guds Ande som leder oss.”

Den Helige Anden ger kyrkan en mångfald olika nådegåvor, som kan verka som om de skapar oordning, men som i själva verket är en enorm rikedom, under Hans enhet, eftersom den Helige Anden är enhet, men inte likformighet. Det är bara den Helige Anden som kan skapa mångfald och samtidigt enhet.

”När vi utformar särdrag, stänger vi oss i vår partikularism och exklusivism, vi splittrar, och gör klyftor mellan oss och andra. Och när enheten är en mänsklig konstruktion, blir den till en homogen likformighet. Vi behöver vägledas av den Helige Anden för att rikedomen, variationen och mångfalden aldrig ska leda till konflikter, eftersom Han uppmanar oss att leva i kyrkans gemenskap, med öppenhet, foglighet och lydnad.”

Påven Franciskus sa att det är svårt, eftersom frestelsen att göra motstånd mot den helige Anden alltid är närvarande. Den Helige Anden är inte statisk, den rör upp, och driver kyrkan att röra sig framåt. Det är alltid lättare och mer bekvämt att luta sig mot sina statiska oförändrade positioner. Vi kristna blir sanna lärjungar och missionärer, om vi kan röra samveten till liv, om vi överger en defensiv inställning och låter oss ledas av den Helige Anden. Han är frisk, fantasifull innovation.”

Påven varnade för en attityd av ambition och fåfänga, som han sa är försvarsmekanismer som hindrar oss från att verkligen förstå andra och att vara öppna för en uppriktig dialog med dem. ”Kyrkan fyller inte tanken med idéer, utan hjärtat med eld, som möjliggör att man kan tjäna med kärlek, ett språk som alla kan förstå.”

Med denna övertygelse att den Helige Anden vägleder oss förbi missförstånd, splittringar och tvister, omfamnade påven de närvarande som tillhör olika riter, kyrkor och samfund, och bad om Jungfru Marias, Guds Moders förbön, för att den Helige Anden ska komma till våra hjärtan.