Påven Franciskus fortsätter Benedictus XVI: s dialog med Islam

(27.22.104) Idag reser påven Franciskus till Turkiet, till en region med allvarliga konflikter som han kallar ett tredje världskrig, men uppstyckat ”i bitar”. Påven Franciskus kommer att följa i Benedictus XVI: s fotspår, som besökte de turkiska städerna Ankara, Efesos och Istanbul i november 2006.

Under 2006 sa Benedictus XVI, först i Regensburg och sedan i Istanbul, att religiöst inspirerat våld inom Islam beror på en klyfta mellan tro och förnuft. Det strider mot Guds väsen att handla oförnuftigt, skall en bysantinsk kejsare på 1300-talet ha sagt till en persisk intellektuell i en diskussion om islam. Detta citat var utgångspunkten för Benedictus XVI:s föreläsning om förhållandet mellan tro och förnuft på universitet i Regensburg. Den svåra kritiken från muslimskt håll riktade sig mot att påven återgivit den provocerande formuleringen av den bysantinske kejsaren Manuel II Palaiologos om att det enda nya som Muhammed hade fört med sig skulle ha varit att utbreda religion med våld i stället för med logos, förnuftet.

Ur detta tal föddes en ny islamisk-kristen dialog som ledde till det brev som 138 muslimska ledare skrev den 13 oktober 2007 till påven och kristna ledare. Avsändarna ville lyfta fram kärleksbudskapet som grunden för förståelse och samarbete mellan muslimer och kristna. De skrev att budet att älska Gud och sin nästa är centralt i både islam och kristendomen. Med det som utgångspunkt kan muslimer och kristna mötas i dialog för att bygga upp fred och rättvisa i världen. Men man vänder sig också mot dem som inte vill arbeta för fred och försoning bland de egna troende: ”Till dem som ändå finner glädje i våld och förstörelse för dess egen skull eller som tror att de kan tjäna på sådant säger vi att det faktiskt är våra eviga själar som är i fara om vi misslyckas med att anstränga oss till det yttersta att skapa fred och harmonisk gemenskap.”

Brevet riktar sig till ”alla ledare för kristna kyrkor, överallt”. Det nämner först påven och därefter de ortodoxa patriarkerna, ärkebiskopen av Canterbury och ledare för de internationella sammanslutningarna för lutheraner, metodister, baptister och reformerta. Lika imponerande som den långa listan över adressater var den ännu längre listan över avsändare. 138 muslimska lärde, från alla fem kontinenterna, hade kommit samman på ett sätt som enligt avsändarna inte har sett sin like sedan profetens tid. Bland undertecknarna fanns stormuftierna från Egypten, Palestina, Oman, Jordanien, Syrien, Bosnien och Ryssland, liksom imamer och muslimska lärde från såväl sunnitisk som shiitisk och sufisk tradition. Också muslimska ledare från Europa och USA finns bland undertecknarna. Brevet skickades från det kungliga Aal Al-Bayt-institutet för islamiskt tänkande i Jordanien.

2008 tog Benedictus XVI emot deltagarna i ett katolskt-muslimskt forum under temat: ”Kärlek till Gud, kärlek till sin nästa”. ”Den muslimska traditionen” sa påven Benedictus XVI, är ”tydlig vad gäller förpliktelsen att tjäna de mest behövande, vilket den Gyllene Regeln återkallar klart: din tro blir inte perfekt, om du inte gör mot andra det som du önskar för dig. Vi bör därför agera tillsammans, i att främja äkta respekt för varje persons värdighet och allmänna rättighet, även om våra antropologiska visioner och våra teologier försvarar detta på olik sätt.”

”Det finns ett stort och vida brett område på vilket vi kan agera tillsammans” sa Benedictus XVI, ”och det är genom att försvara och främja de moraliska värdena som är del av vårt gemensamma arv. Endast om vi utgår från att erkänna personens värdighet och respektera och försvara livet som är gåva från Gud - något som förenar kristna och muslimer - endast på basen av detta erkännande, kan vi finna en gemensam grund för uppbyggandet av en mer broderlig värld, en värld i vilken konfrontationer och skillnader bemöts fridfullt, och där ideologiernas förödande kraft neutraliseras.”

”Mitt hopp” underströk Benedictus XVI, ”är att dessa allmänna mänskliga rättigheter ska skyddas och omfatta alla folk överallt. Politiska och religiösa ledare har som uppgift att se till dessa rättigheter respekteras; varje individs rätt till ett fritt samvete och frihet att utöva sin religion. Den diskriminering och det våld, som de troende erfar i dag runt om i världen, med förödande förföljelser, är ett oacceptabelt och orättfärdigt agerande, och det är ännu allvarligare och beklagansvärt när det sker i Guds namn. Guds namn kan endast vara ett namn av fred och broderskap, rättvisa och kärlek. Vi utmanas därför att visa, i våra ord och framför allt i våra gärningar, att religioners budskap är uteslutande ett budskap om harmoni och ömsesidig förståelse. Det är nödvändigt att vi gör så, annars försvagar vi vår trovärdighet och effektivitet, inte bara i vår dialog, men även i själva religionerna.”


Under de senaste åren har världen bevittnat en ökning av religiöst inspirerat våld i Mellanöstern och Mellanöstern stod på dagordningen både för ett kardinalsmöte och ett ambassadörsmöte i Vatikanen i oktober. ”De senaste händelserna i Irak och Syrien är mycket oroväckande”, sa påven Franciskus den 20 oktober. ”Vi bevittnar en terrorism av en storleksordning som ingen tidigare kunde föreställa sig. Många av våra kristna syskon är förföljda och har brutalt tvingats lämna sina hem.” ”Inför denna orättfärdiga situation behövs inte bara vår ständiga bön utan också en adekvat reaktion från världssamfundet.”

Under ett möte i Vatikanen i början av oktober med Vatikanens ambassadörer i Mellanöstern betonades att ”problemet kan inte lösas i grunden bara med militära medel. Man måste ta itu med de orsaker som utnyttjas av den fundamentalistiska ideologin. En viktig roll måste spelas av religiösa ledare, kristna och muslimska, i samarbete för att främja dialog och fostran till ömsesidig förståelse, och de måste klart och tydligt fördöma att religion används för att rättfärdiga våld.” Många betonar i dag att det särskilt är från muslimskt håll som en lösning för framtiden måste komma.

De senaste fem decennierna har de katolsk-islamiska relationerna utvecklat sig mycket, med både ömsesidig förståelse, åsiktskillnader och konflikter. Under påven Paulus VI blev tron hos muslimerna föremål för respektfull dialogisk reflektion. Påven Johannes Paulus II kände sig starkt påverkad och uppfordrad av konciliets respektfulla impuls att få till stånd ett gott samtalsklimat. Under Benedictus XVI utvecklades detta goda samtalsklimat där man också nämnde sina åsiktsskillnader. Påven Franciskus, som Petri efterföljare, följer nu i sina företrädares fotspår.