Påven besöker Europaparlamentet "Europa, återupptäck din goda själ!"

(25.11.2014) Påven Franciskus gjorde på tisdagen historiens kortaste internationella påvliga resa. Klockan 8 lämnade han Roms flygplats Fiumicino för att bege sig över dagen till Strasbourg i Frankrike, där han besökte både Europaparlamentet och Europarådet. Det rör sig inte om en pastoral resa, inte heller ett statsbesök. Under 4 timmar i Frankrike mötte påven Europas innersta kärna. Men hans ord riktade sig till varje europé, till kontinentens över 800 miljoner medborgare.

När påven landade klockan 10 i ett novembergrått Strasbourg, tog en liten delegation emot honom på flygplatsen. För att markera att det inte är ett statsbesök var Frankrikes Europaminister Harlem Desir, där istället för presidenten, liksom stadens borgmästare, två vice-presidenter i Europaparlamentet och kyrkans främsta representanter i Europa, kardinal Peter Erdö, ordförande i CCEE, och kardinal Reinhard Marx, ordförande i COMECE.

Väl i Europaparlamentet, som är Europaunionens lagstiftande organ, mötte han dess 750 ledamöter, som representerar Europas 28 medlemsstater. Efter tonerna till Europahymnen, Beethovens nionde symfoni, och Vatikanenhymnen,”Roma Immortale”, ledde parlamentets ordförande Martin Schultz påven till det högtidliga mötet i parlamentssalen.

Påven Franciskus inledde med att påminna om att det har gått ett kvarts sekel sedan påven Johannes Paulus II:s besök, och sedan dess har stora förändringar skett mot målet att Europa ska omfatta de mått som geografin och ännu mer historien, ger kontinenten.

”Den bild av Europa jag möter är en vidgad, men åldrad kontinent, som kanske inte är den huvudperson den är van att vara, utan möts med misstro och ibland med misstänksamhet. Jag vill att mitt budskap ska bidra med hopp och uppmuntran… Hoppet baserar sig på övertygelsen om att svårigheterna kan främja enheten. Hopp i Herren som förvandlar ont till gott, och döden till livet.”

Det påven främst ville betona är de starka band som finns mellan två ord: transcendens och värdighet. Han utgick från att beskriva hur Europas ansträngningar efter det andra världskriget, ”har varit att främja den mänskliga personens värdighet och motverka att våld och diskriminering utbreder sig. Insikten av vikten av de mänskliga rättigheterna, förklarar påven, ”föds ur lidande och uppoffringar, som har format samvetet om att varje människa är unik och dyrbar. Denna europeiska tanke, är en kulturell medvetenhet grundad i historiska möten, mellan Grekland, Rom, med celtiska, germanska och slaviska inslag, och med kristendomen som har förenat dem – och grundat begreppet ”person”.”

”Idag upptar främjandet av de mänskliga rättigheterna en central roll i EU:s åtaganden, i syfte att främja människans värdighet. Detta är ett viktigt engagemang, eftersom människor i alltför många situationer behandlas som objekt, som du kan programmera, konfigurera och använda, för att sedan kasta bort dem när de inte behövs, eftersom de har blivit svaga, sjuka eller gamla.”

För vilken är värdigheten när det inte finns någon möjlighet att uttrycka sina idéer fritt, eller bekänna sin religion utan tvång? Vilken värdighet är möjlig utan en tydlig rättslig ram, som begränsar den tyranniska makten? Vilken värdighet har en man eller en kvinna som är föremål för all form av diskriminering? Vilken värdighet har en person som inte har mat eller existensminimum, eller ännu värre ett arbete som smörjer honom med värdighet?

Påven underströk att när man ”främjar en persons värdighet erkänner man dess oförytterliga rättigheter som inte kan berövas honom, av godtycklighet eller än mindre till förmån för ekonomiska intressen.”

Vidare uppmärksammade påven att man bör vara noga med att inte missförstå begreppet mänskliga rättigheter vilket leder till en paradoxala missanvändning. Det finns en tendens att allt oftare tala om individuella rättigheter, eller individualistiska rättigheter, som skiljer människan från dess sociala och antropologiska kontext, som om hon vore en "monad" (μονάς), alltmer okänslig för andra "monader" runt omkring.

”Det verkar som om man inte längre förknippar rättigheter med det lika viktiga och kompletterande som skyldigheter är – man bekräftar individens rättigheter utan att ta hänsyn till att varje människa är knuten till ett socialt sammanhang, där hennes rättigheter och skyldigheter är relaterade till andras och det gemensamma bästa för samhället själv.”

Påven sa att han därför anser att det är viktigt att man förknippar den individuella, eller personliga dimensionen, med det gemensamma bästa. Om var och ens rättighet inte harmoniskt kommer efter det större goda, tror sig rättigheterna vara utan begränsningar och därmed blir de till en källa för konflikter och våld.

”När man talar om människans transcendenta värdighet, är den knuten till hennes natur, hennes förmåga att skilja mellan rätt och fel, gott och ont, till "kompasset" som är inskrivet i våra hjärtan, och som visar Guds avtryck på skapelsens universum. Det handlar om att inte se människan som något absolut, utan som en varelse i relation.”

Påven sa att Europas största sjukdom är ensamheten, som kommer ur att man inte har några relationsband. Man ser ensamheten i de äldre, hos de fattiga, i immigranterna, i de unga utan referenspunkter. Europa är som en mormor, gammal och trött, där de gamla idealen som inspirerade Europa verkar ha förlorat sin attraktionskraft.

”Till detta tillkommer den egoistiska livsstilen, som kännetecknas av ett ohållbart överflöd, likgiltigt till omvärlden. De antropologiska frågorna måste lämna plats till tekniska och ekonomiska i centrum för den politiska debatten. Människan reduceras till en kugge i hjulet, hon behandlas som något man kan använda och kasta bort, när livet inte passar in i kugghjulets mekanism. Vi ser det i behandlingen av äldre som blir övergivna, i de obotligt sjuka, och oönskade barn som dödas före födseln.”

Påven riktade sina ord till parlamentarikerna och uppmanade dem att värna om det bräckliga livet, personer och folk, deras minne och hopp, och ta ansvar för att återge de mest marginaliserade sin värdighet:

”När man gör tekniken till absolut, blandar man ihop mål och medel. Detta resulterar oundvikligen i en avfalls kultur, med skenande konsumism. Vill man istället bekräfta människans värdighet måste man erkänna att människolivet är värdefullt, något vi får gratis, som en gåva, och som därför inte kan behandlas som en handelsvara.”

Men hur gör man? Hur återger man de unga generationerna framtidshopp, med respekt för rättigheter och medvetna om sina skyldigheter?

Påven använder sig av Rafaels berömda målning i Vatikanen där Platon och Aristoteles står i centrum för Skolan i Aten. Platon pekar uppåt, mot idévärlden, mot himlen; Aristoteles sträcker ut sin hand framåt, mot betraktaren, mot marken och den konkreta verkligheten. Påven sa att han tycker att denna bild beskriver Europa och dess historia, ett kontinuerlig möte mellan himmel och jord, där himlen är öppningen till transcendenta, till Gud, som alltid har präglat Europas folk, och jorden är dess förmåga att bemöta praktiska och konkreta situationer och problem.

Påven Franciskus sa att Europas framtid beror på återupptäckten av det vitala och oupplösliga sambandet mellan dessa två element: ”Ett Europa som inte längre kan öppna sig för livets andliga dimension, är ett Europa som riskerar att förlora sin själ och även sin "humanistisk anda" som man älskar att försvara.”

Här underströk påven Europas kristna arv som inte utgör ett hot mot den sekulära staten, utan en rikedom, som pelare för kontinentens institutioner då den bidrar med ideal som fred, subsidiaritet, solidaritet, och fokus på och respekt för människans värdighet. Påven underströk att den katolska kyrkan vill fortsätta sitt samarbete med EU, som säkert med hjälp av sina religiösa rötter, kan motstå de många olika extremismer som sprider sig i världen ,liksom den tomhet som man upplever i västvärlden. ”Det är glömskan av Gud, och inte förhärligandet av honom, som genererar våld."

Påven talade vidare om förföljelsen av religiösa minoriteter, särskilt kristna, i olika delar av världen. Han beskrev ett barbariskt våld: människor som tvingas fly från sina hem och länder; som säljs som slavar; dödas, halshuggs, korsfästs och bränns levande, ”under mångas skamliga tystnad och därav delaktighet”.

Vidare påminde han om att EU:s motto är Enhet i Mångfald, och han varnade för att se enhet som likformighet vad gäller politik, ekonomi, kultur eller tro. Han uppmanade parlamentarikerna till att se rikedomen i mångfalden, som en europeisk familj där varje medlem kan vara sig själv, så att varje tradition fritt får visa sitt ansikte, och befrias från manipulationer och fobier. Han underströk dock att rikedomen ligger i att de enskilda traditionerna finns till allas förfogande, eftersom den europeiska solidariteten och subsidiariteten bygger på att ömsesidigt hjälpa varandra och ömsesidigt förtroende.

Påven varnade för att demokratin inte bara gäller idévärlden, som om det bara vore ett ord, en politisk nominalism. Att bevara demokratin i Europa kräver att man undviker globaliserande sätt att späda ut verkligheten med: som totalitarism av den relativa, den ohistoriska fundamentalismen, etiken utan godhet, intellektualitet utan visdom. Om man vill hålla demokratin vid liv, är utmaningen i detta historiska ögonblick, att undvika att politiken ger efter för multinationella intressen, och försvagas och förvandlas till ett ekonomiskt maktsystem som tjänar okända välden, på bekostnad av medborgarna.

Påven som hade valt att idag tala om allt, fortsatte att tala om familjen, utbildning, om miljön, arbete och flyktingar. Han påminde om att man bör värna om familjen ”eftersom den är den grundläggande och det mest värdefulla inslaget i varje samhälle. En enad familj, fruktbar och oupplöslig, är grunden till framtidshopp. Utan denna stabilitet bygger du på sanden, med förödande konsekvenser.”

Bredvid familjen, bör det finnas utbildningsinstitutioner: skolor och universitet, som inte begränsar sig till att ge teknisk kunskap, utan som bör gynna formandet av personen i helhet. Påven sa att den europeiska forskningens potential bör fokusera på alternativa energikällor, vars utveckling avsevärt skulle gynna miljön.

”Europa kan vara stolt över sitt engagemang för miljön, sa påven, ”men den behöver ständig omsorg, och varje person har ett personligt ansvar att skydda skapelsen, som en dyrbar gåva som Gud har anförtrott människorna. Å ena sidan är naturen till vårt förfogande, å andra sidan betyder det inte att vi är dess herrar. Vi är förvaltare, inte ägare. Vi måste älska och respektera miljön, men istället drivs vi av vårt högmod och vill dominera, äga, manipulera, och exploatera den.”

Att ta hänsyn till miljön begränsas inte till att undvika att förstöra den, utan även till att använda den för det goda. Jag tänker på jordbrukssektorn, som ge näring och livsmedel. Det är oacceptabelt att miljontals människor runt om i världen dör av hunger, medan ton mat kastas bort varje dag från våra bord.”

Sist talade påven om behovet av att främja sysselsättningspolitiken, att återställa arbetet dess värdighet: ”Det finns ett behov av att stabilitet och trygghet vad gäller arbete, trots att marknaden är flexibel. Man bör även främja sociala sammanhang som tillåter möjligheten att genom sitt arbete bygga en familj och uppfostra barn.”

Påven varnade för att uteblivna strategier vad gäller bemötandet av flyktingar, kommer att uppmuntra lösningar som inte tar hänsyn till flyktingarnas mänskliga värdighet, och behov av gästfrihet, utan snarare främjar trafficking och slaveri. Det är oacceptabelt att Medelhavet är en enorm kyrkogård!

Men hur ska Europa klara av problemen med invandringen? Påven Franciskus sa att det är viktigt att vara medveten om sin kulturella identitet, och anta lagar som både skyddar EU-medborgarnas rättigheter och mottagandet av invandrare. Man bör även anta en politik som konkret och modigt hjälper ursprungsländerna, att övervinna interna konflikter, i stället för en politik som undernär sådana konflikter. Man måste ta itu med orsakerna och inte bara med effekterna.

Avslutningsvis sa påven att parlamentarikernas uppgift är att stärka den europeiska identiteten. Arbeta för att Europa återfinner sin goda själ. Själens uppgift är att stödja kroppen, bevara dess minne och medvetande. En tvåtusen år lång historia förenar Europa och kristendomen, inte en historia utan brister, konflikter och synder, men ändå animerad av en önskan att bygga det goda. Vi ser det i skönheten och i välgörenheten som vittnar om det på kontinenten. Men till stor del är historien ännu inte skriven, den är vår nutid och vår framtid. Europa måste återupptäcka sitt ansikte för att växa, i fred och harmoni, eftersom konflikter fortfarande råder.

Påven avslutade med att uppmuntra till att bygga Europa tillsammans, men inte kring ekonomin utan kring människan, och de omistliga värdena. "Det är dags att överge tanken på ett Europa som sluter sig i sig själv, och se på framtiden med förtroende, där Europa är huvudperson, som bärare av vetenskap, konst, musik, mänskliga värden och även tro. Ett Europa som begrundar himlen och följer sina ideal, ett Europa som ser, försvarar och skyddar människan, ett Europa som vandrar ståndaktigt som en värdefull referenspunkt för hela mänskligheten!"