Påven bad för de döda vid Angelus: Döden får inte sista ordet

(03.11.2014)”Döden får inte sista ordet, för att människan har ett evigt liv som har sitt ursprung och sin fullhet i Gud”. Detta påminde påven Franciskus om vid Angelus på Alla Själars dag. Påven bad för krigs- och våldsoffer, för de kristna som har dödats för sin tro och alla de som har dött utan sakramentets tröst eller som inte fått möjligheten att ångra sig för sina synder. Han uppmanade även till bön för alla och även de bortglömda.

Påven sa att firandena av Alla Helgon och Alla Själar står i nära relation till varandra, liksom lycka och tårar står i relation med Jesus Kristus och som är grunden för vår tro och vårt hopp. Å ena sidan jublar kyrkan över helgonens förböner och för deras förkunnande av evangeliet och å andra sidan delar Jesus som har frälst oss från synd och död de sörjandes tårar.

Påven sa: Idag och igår besöker många kyrkogården som är viloplatsen i väntan på det slutliga uppvaknandet. Det är fint att tänka att det kommer att vara Jesus själv som väcker oss. Jesus själv visade att kroppens död är som en sömn som han väcker oss från. Med denna tro – även andligen - stannar vi till vid våra nära och käras gravar och hos dem som har älskat oss och som har gjort oss gott. Men idag samlas vi för att minnas alla, även de bortglömda. Vi minns krigs- och våldsoffer, alla de ”små” i världen som krossas av svält och fattigdom. Vi minns de okända som vilar i minneslundar. Vi minns våra bröder och systrar som dödats för att de var kristna och de som har offrat sina liv för att tjäna andra. Vi anförtror Herren särskilt de som har lämnat oss under det senaste året.

Påven påminde om att kyrkans tradition sedan alltid är att be för de döda och särskilt genom att erbjuda det eukaristiska firandet, som han säger är den bästa andliga hjälp som den kan ge till sina själar och särskilt till de mest övergivna. Grunden för förbönen är kommunionen i Kristi mystiska kropp. Som det Andra Vatikankonciliet påminner om, är pilgrimernas kyrka på jorden väl medveten om allas kommunion i Kristi mystiska kropp, som sedan den kristna trons början har vårdats genom en stor vördnad för minnet av de bortgångna. (Lumen Gentium, 50 )

Påven Franciskus sa att minnet av de bortgångna och vårdandet av gravarna vittnar om hopp och om vissheten att döden inte får sista ordet i människans öde och att detta har sitt ursprung och sin fullhet i Gud.

Påven läste passionistpater Antonio Rungis bön för de döda: ”Evige barmhärtige Gud, vi anförtror din stora godhet dem som har lämnat denna värld för evigheten. Där du väntar på hela mänskligheten frälst av Kristi blod, din son som dog för våra synder. Herre se inte till vår fattigdom, misär och mänskliga svagheter när vi står inför din domstol för att dömas för härligheten eller förbannelsen. Vänd din barmhärtiga blick mot oss som föds ut ditt hjärtas mildhet och hjälp oss att vandra på den fullständiga reningens väg. Må inga av dina barn gå förlorad i helvetens eviga eld, där man inte längre kan ångra sig. Vi anförtror dig Herre våra käras själar och de personer som har dött utan sakramentens tröst eller som inte hade möjlighet att ångra sig vid livets slut. Må ingen någonsin vara rädd för att möta dig efter den jordiska pilgrimsvandringen i hoppet om att omfamnas av din eviga barmhärtighet. Må Syster Död finna oss vaksamma i bönen och fulla av allt det goda som vi har gjort under vårt korta eller långa liv. Herre, må inget skilja oss från dig på denna jord utan må allt och alla stödja oss i den brinnande längtan att fridfullt vila evigt i dig. Amen.”

Med denna tro på människans slutliga öde höjde påven en bön till jungfru Maria, hon, som påven sa led under korset vid Kristi död och som deltog i glädjen över hans uppståndelse. Påven bad om hennes hjälp att bättre förstå värdet av att be för de döda och han sa att hon stödjer oss i vår dagliga pilgrimsfärd på jorden och hjälper oss att inte glömma bort att det slutliga målet i livet är paradiset.