"Med hjälp av saligprisningarna kan vi framskrida genom människans förödelse av skapelsen, och hoppas på mötet med Gud"

(03.11.2014) På Alla Helgons Dag firade påven Franciskus den Heliga Mässan på Roms kyrkogård Verano. Han höll en lång predikan - fritt ur hjärtat talade han om hur människan är kapabel att förstöra Guds skapelse.

Med inspiration ur den första läsningen ur Uppenbarelseboken, där en ängel ropar med hög röst till fyra andra änglar, som var på väg att förstöra allt, jorden och havet att: ”Skada inte jorden, eller havet eller träden." (Upp 7.3), sa påven Franciskus att dessa ord fick honom att tänka: ”Vi människor är ännu mer kapabla att förstöra allt. Vi kan ödelägga jorden bättre än änglarna. Och vi gör det”:

”Vi skövlar skapelsen, vi ödelägger liv och kulturer, vi fördärvar värden och utplånar hoppet. Vi behöver Herrens styrka som med makt och kärlek stoppa vår snabba framfart. Förstörelsen av allt han har givit oss, av allt det vackraste, av allt han har gjort för oss, det som vi ska förvalta och frambära för att växa och bära frukt.”

Påven sa att bilderna i sakristian på när kyrkogården bombades i juli 1943 fick honom att tänka på hur allvarligt och smärtsamt det var. ”Men det är ingenting i jämförelse med vad som sker i dag. Människan tar för sig av allt, gör sig herre över allt, hon tror att hon är Gud. Krigen fortsätter, de sår inte livets frön, utan förödelse. Det är undergångens industri – ett system som kasserar allt, även liv, när det är obekvämt: vi kasserar barn, vi kasserar gamla, arbetslösa ungdomar kasseras. Förödelse har lett till en avfalls kultur: vi kasserar människan... Denna bild kom till mig när jag hörde den första läsningen.

Den andra bilden jag såg är ur samma läsning: "en stor skara som ingen kunde räkna, av alla folk och stammar och länder och språk. (Upp 7,9). Vem är det som betalar priset? Folket, människorna….. De som sorteras bort och kasseras. De flyr, de fryser och hungrar, de saknar mediciner, för att människan som tror sig vara Gud har tagit över skapelsen, allt det goda som Gud har gjort för oss.

Det är ingen gammal historia, det händer idag, inte i fjärran, utan i närheten av oss. Det verkar som om de inte räknas, som om de inte vore människor. Inför Gud ber denna skara om: Fred! Snälla, bröd! Arbete! Bland dem finns även de som är förföljda för sin tros skull. ”Dessa som är klädda i vita kläder, vilka är de och varifrån kommer de? Du vet det, herre. Det är de som kommer ur det stora lidandet. De har tvättat sina kläder rena och gjort dem vita i Lammets blod.” (Upp 7, 13-14)

Påven uppmanade till att tänka på alla dessa okända helgon på Alla Helgons dag. ”Dessa människor som lever stora vedermödor. Den större delen av välden lever i vedermödor. Herren helgar folket, syndare som oss, han helgar dem med vedermödor”:

Den första bilden – förstörelen. Den andra bilden – offren. Slutligen, den tredje bilden – Gud. De som står inför Guds tron vet att när han uppenbarar sig kommer de att bli lika honom, ty då får vi se honom sådan han är.” (1 Joh 3,2). Det är hoppet, Herrens välsignelse är att vi fortfarande har hopp. Hoppet om att han har medlidande med sitt folk, att har förbarmande med dem som är i stor vedermöda, och även förbarmar sig över förövarna, så att de omvänder sig. Kyrkans helighet fortskrider på detta vis: med människor, med oss, som kommer att se Gud som han är. Men vilken inställning måste vi ha om vi vill vandra mot Fadern i en värld av förödelse, krig och vedermödor. Jo vi finner den i saligprisningarna. De leder oss till mötet med Gud. Bara så kommer vi att räddas från undergång, från jordens ödeläggelse, från skapelsens, moralens, historiens och familjens ödeläggelse. Allt. Endast så, men den vägen besparar oss inte från prövningar. Vi kommer att möta förödelse och förföljelse. Men bara den vägen kommer att leda oss framåt. Dessa människor som lider så mycket idag pga själviska förövare, går framåt med hoppet om att finna Gud, att stå öga mot öga med honom, hoppet om att bli helgon, vid det avgörande mötet.

Må Herren hjälpa oss och ge oss detta hopp, men även modet att komma igenom förstörelse, förödelse och relativismen, förkastelsen av värden, människor, och fred, och att en dag stå ansikte mot ansikte med honom. Detta hopp, bröder och systrar , gör oss inte besvikna!