"Se upp för traditionalismens och progressivismens frestelser" Påven Franciskus i synodens avslutningstal

(20.10.2014) När påven Franciskus på lördagen mötte de närmare 200 synodsfäderna höll han ett tal som avslutning av synodsarbetet.

Han började med att uttrycka sin tacksamhet till Herren för att han väglett synodens arbete. Han tackade även alla de synodsfäder som med ”sann trohet och total hängivenhet till kyrkan” har arbetat non stop under dessa två veckor.

”Vi har upplevt synoden i en äkta anda av synodalitet och kollegialitet, som en ”gemensam resa” – och liksom alla resor har den kantats av stunder av språngmarscher för att hinna i mål, stunder av trötthet, när kraften går ur, och stunder av iver och entusiasm. Det har funnits trösterika stunder när sanna herdar har vittnat om hur de bär familjernas sorg och glädje med visdom i sitt hjärta, och stunder av nåd då vi har tagit del av familjernas vittnesbörd, om skönheten och ​​ glädjen i deras äktenskapliga liv. En resa där de starkare har hjälpt de mindre starka, där de mer erfarna har tjänat de andra. Eftersom det rör sig om en mänsklig resa, har det trösterika stunderna även gett vika för stunder av uppgivenhet, spänningar och frestelser.”

Påven Franciskus fortsatte med att nämna några av de frestelser som han noterat under synoden:

- 1. frestelsen att vara hårda och fientligt inställda, slutna i den ordagranna läran, och så inte låta sig överraskas av Gud. Slutna i det som vi känner till och slutna för det som vi fortfarande måste lära oss och uppnå. Under Jesu tid, var detta de skriftlärdas frestelse – idag är det "traditionalisternas" och även de intellektuellas frestelse.

- 2. Frestelsen att vilja vara destruktivt snäll, som när man i den vilseledande barmhärtighetens namn lägger om såren innan man har tvättat dem. En barmhärtighet som behandlar symptomen och inte dess orsaker och rötter. Denna frestelse gäller de "snälla välgörarna", de fega och även de så kallade "progressisterna och libertinerna”.

- 3. Frestelsen att omvända stenen till bröd för att bryta en lång, tung och smärtsam fasta, (jfr Luk 4,1-4), eller att omvända brödet till sten för att kasta den mot syndarna, de svaga och de sjuka (jfr Joh 8,7), det vill säga förvandla det till en"outhärdlig börda" (Luk 10, 27).

- 4. Frestelsen att kliva ner från korset, för att behaga folket, och inte stanna på korset för att uppfylla Faderns vilja; att böja sig för den världsliga andan snarare än att rena den och forma den efter Guds Ande.

- 5. Frestelsen att försumma "dipositum fidei", trosarvet, i tron att man inte är en förvaltare utan ägare och styresman över det, eller, å andra sidan, frestelsen att genom att använda ett detaljerat och slipat språk, bortse från verkligheten och säga mycket utan att säga någonting alls! Man brukar kalla dem de "bysantinska".

Påven sa att frestelserna inte får resultera i rädsla, uppgivenhet eller att vi nedslås ”eftersom ingen lärjunge är större än sin herre; så om Jesus var frestad, och till och med kallad Beelsebul (jfr Matt 12, 24) – bör hans lärjungar inte förvänta sig en bättre behandling. ”

”Personligen skulle jag vara mycket mer bekymrad och ledsen om dessa frestelser och livliga diskussioner inte ägt rum, denna andens rörelse, som den helige Ignatius kallade det. (EE 6). Om alla var överens eller tysta i en falsk fred och överensstämmelse. Istället har jag med glädje och tacksamhet sett och hört tal och anföranden fulla av tro, pastoral iver, och passion för trosläran, av visdom, klarhet, mod och uppriktighet. Jag har upplevt att man främst har lagt det goda i kyrkan, deras familjer och kyrkans "suprema lex", och dess yttersta uppgift "Salus Animarum" själarnas frälsning främst (jfr Can. 1752).”

Påven underströk att i man i aulan aldrig har ifrågasatt den grundläggande sanningarna om äktenskapets sakrament: att det är oupplösligt, byggt på enhet, trohet och öppet för att ge livet vidare (jfr Cann. 1055, 1056 och Gaudium et Spes, 48).

Med styrka sa påven att detta är kyrkan:

”Detta är kyrkan, Herrens vingård, en fruktsam moder och omsorgsfull lärare, som inte är rädd för att kavla upp ärmarna för att hälla olja och vin på människornas sår (jfr Luk 10, 25-37); kyrkan som inte ser på mänskligheten från ett glasslott för att döma eller kategorisera människor. Detta är kyrkan, en, helig, katolsk och apostolisk, som består av syndare, i behov Guds nåd. Detta är kyrkan, den sanna Kristi brud, som vill vara trogen sin make och hans lära. Detta är kyrkan som inte är rädd för att äta och dricka med prostituerade och publikaner (jfr Lk 15). Kyrkans dörrar är vidöppna för att ta emot de behövande, de ångerfulla och inte bara de rättfärdiga eller de som tror att de är perfekta! Kyrkan som inte skäms för den fallne brodern och låtsas att hon inte ser honom, tvärtom känner hon sig inblandade och nästan tvungen att uppmuntra honom att resa sig och fortsätta sin resa och vägleda honom till det slutgiltiga mötet med hennes Brudgum, det himmelska Jerusalem.”

”Detta är kyrkan, vår moder! När kyrkan, i sin mångfald nådegåvor, uttrycker sig, kan hon inte fela: detta är skönheten och styrkan i sensus fidei, den övernaturliga insikten av tro, som den Helige Anden skänker så att vi tillsammans kan träda in evangeliets hjärta och lära oss att följa Jesus i våra liv, och detta bör inte vara anledning till förvirring eller oro.”

Påven talade vidare om hur man har kommenterat synoden i media och utanför kyrkan. ”Många har sagt att man bråkar från två läger den ena mot den andra, och hur man tvivlar till och med på den Helige Anden. Den Helige Ande garanterar kyrkans enhet - under historiens gång har han styrt båten, genom sina ministrar, även när havet stormade och ministrarna var otrogna och syndare. Som jag sa från början, man kan vara lugn, med inre frid, eftersom synoden sker cum Petrus et sub Petrus, med och under påven. Påvens närvaro är en garanti för alla.”

Påven Franciskus talade om sin egen uppgift: ”Påvens uppgift är att ena kyrkan, och påminna herdarna om att ge hjorden näring, den hjord som Herren har anförtrott dem, och med faderlighet utan rädsla ta emot, nej jag menar söka och finna de förlorade fåren.”

Påvens uppgift är att påminna alla om att kyrkans auktoritet ligger i att tjäna. (jfr Mk 9, 33-35) vilket påven Benedictus XVI förklarade tydligt”, sa påven Franciskus och citerade sin företrädare:

"Kyrkan är kallad och har åtagit sig att utöva denna typ av myndighet – att tjäna - inte för egen skull utan i Jesu Kristi namn ... genom herdarna i kyrkan, vallar Kristus sin hjord: det är han som vägleder herden, skyddar och tillrättavisar honom, därför att han älskar honom djupt. Men Herren Jesus, vår själs högste herde, vill att biskoparna i gemenskap med Petri efterföljare ... deltar i hans uppdrag att ta hand om Guds folk, att vara lärare i tron, att leda, animera och upprätthålla den kristna gemenskapen.”

Med hjälp av sin företrädares trosundervisning beskrev påven herdens uppgift att låta Herren genom dem nå, fostra, vakta och vägleda själarna.

”Alla biskoparna i gemenskap med Petri efterföljare, har ansvaret och skyldigheten att bevara och tjäna kyrkan, inte som befälhavare men som tjänare. Påven är inte den högsta herren, utan den högste tjänaren – den tjänare som står som garant för kyrkans lydnad och enighet till Guds vilja, Kristi evangelium och kyrkans tradition, och som lägger alla personliga åsikter åt sidan.”

Avslutningsvis påminde påven om att ”vi har ytterligare ett år på oss att låta idéerna och de praktiska lösningarna mogna, med en äkta anda av urskiljning. Familjen står inför många utmaningar och behöver svar på de många motgångar som omger och kväver familjen idag.”

”Ett år för att arbeta på "Relatio Synodi", som är en trogen och tydlig sammanfattning på allt som har sagts och diskuterats i denna aula, och i små grupper. Den presenteras för biskopssynoderna som ”Riktlinjer”. Må Herren vara med oss​​, och vägleda oss under denna resa honom till ära, med Jungfru Marias och den helige Josefs förbön. Glöm inte att be för mig!”