Kyrkan. De ickekatolska kristna

(08.10.2014) Lyssna: På de senaste katekeserna har vi försökt kasta ljus över vad kyrkan är och hur vacker den är, och vi har frågat oss vad det betyder för var och en av oss att höra till detta folk, Guds folk, som är kyrkan. Men vi får inte glömma att många bröder och systrar delar vår tro på Kristus men hör till andra samfund och traditioner som skiljer sig från vår. Många, också i vår katolska kyrka, har resignerat inför denna splittring, som genom historien ofta har orsakat konflikter och lidande, ja också krig, och det är skamligt. Inte heller idag präglas alltid relationerna av resepekt och hjärtlighet. Men jag frågar mig: hur ställer vi oss till allt detta? Är vi också resignerade eller rentav likgiltiga inför denna splittring? Eller tror vi verkligen att man kan och måste gå mot försoning och full gemenskap, alltså att tillsammans ta del av Kristi kropp och blod?

Splittringarna mellan kristna sårar kyrkan och sårar Kristus. När vi är splittrade åsamkar vi Kristus ett sår. Kyrkan är ju kroppen där Kristus är huvudet. Vi vet hur mån Jesus var om att hans lärjungar skulle vara eniga i hans kärlek. Det räcker att tänka på hans ord i det sjuttonde kapitlet av Johannesevangeliet, när han bad till Fadern före sitt lidande: “Helige fader, bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig, så att de blir ett, liksom vi är ett” (Joh 17:11). Denna enhet var hotad redan när Jesus fortfarande var bland sina lärjungar. Evangelierna berättar att apostlarna grälade om vem som var störst och viktigast (jfr Luk 9:46). Men Herren inskärpte hur viktigt det är med enhet i Faderns namn, och lät oss förstå att vår förkunnelse och vårt vittnesbörd blir desto mer trovärdiga ju mer vi själva förmår leva i gemenskap och kärlek. Med den Heliga Andens nåd förstod sedan hans apostlar detta på djupet. Paulus förmanar rentav gemenskapen i Korint med följande ord: ”I vår herre Jesu Kristi namn uppmanar jag er, bröder, att vara överens och inte dela upp er i olika läger, utan återigen stå eniga i tankar och åsikter” (1 Kor 1:10).

Under sin vandring genom historien har kyrkan prövats av den Onde som försöker splittra den. Tyvärr har kyrkan ärrats av allvarliga och smärtsamma splittringar. Dessa splittringar har ofta fortsatt länge i tiden, ända till idag. Därför är det nu svårt att rekonstruera alla orsakerna och framför allt att finna möjliga lösningar. Skälen som ledde till brytningar och splittringar kunde vara vitt skilda: från politiska intressen till ogillande och personliga ambitioner. Det som är säkert är att bakom dessa splittringar finns alltid högmod och egoism, som orsakar varje osämja och gör oss intoleranta, oförmögna att lyssna och acceptera dem som har en annan vision eller inställning än vår egen.

Inför allt detta, finns det något som var och en av oss kan och måste göra, som medlemmar av vår heliga moder kyrkan? Bönen får aldrig saknas, som fortsättning och gemenskap med Jesu bön, bönen för kristen enhet. Och tillsammans med bönen ber Herren oss att öppna oss allt mer. Han ber oss att inte stänga oss för dialog och möten, utan att ta fasta på allt bra och positivt vi kan finna också hos den som hyser en annan tanke eller intar i en annan position än vi själva. Han ber oss att inte fästa blicken på det som skiljer utan på det som förenar, och att försöka lära känna och älska Jesus allt bättre och dela med sig av hans kärlek. Konkret innebär det att bejaka sanningen och samtidigt förmå förlåta sig själv och känna sig som en del av samma kristna familj, att betrakta varandra som en gåva och göra goda saker och kärleksgärningar tillsammans.

Det är en smärta, men det finns splittringar, det finns splittrade kristna, vi är splittrande. Men vi har alla något gemensamt: vi tror alla på Jesus Kristus, Herren. Vi tror alla på Fadern, Sonen och den Heliga Anden, och vi vandrar alla tillsammans, vi är på vandring. Låt oss hjälpa varandra! Men du kanske menar det ena, och du menar det andra… I alla gemenskaper finns det duktiga teologer. Låt dem diskutera, låt den finna den teologiska sanningen för det är en plikt, men vi vandrar tillsammans, ber för varandra och gör kärleksgärningar tillsammans. Och så gör vi gemenskap medan vi vandrar. Detta kallas andlig ekumenik: att vandra trons vandring tillsammans i vår tro på Herren Jesus Kristus. Vi talar om gemenskap, om kommunion. Idag är jag tacksam för det har gått 70 år sedan jag tog emot min första kommunion. Men när vi tar emot vår första kommunion måste vi alla veta vad det betyder att träda in i kommunion med andra, inte bara med bröder och systrar i vår kyrka, utan också i kommunion med alla dem som hör till andra gemenskaper men tror på Jesus. Låt oss tacka Herren för vårt dop, låt oss tacka Herren för vår gemenskap, vår kommunion, för att den skall bli allas gemenskap tillsammans.

Kära vänner, låt oss fortsätta framåt, mot full enhet! Historien har skilt oss, men vi är på vandring mot försoning och gemenskap! Det är sant! Och vi måste försvara det! Vi är alla på vandring mot gemenskap. Och när målet kan synas oss alltför avlägset, nästan ouppnåeligt, och vi grips av modlöshet, då skall vi få mod av tanken att Gud måste lyssna till sin egen son Jesus. Han måste uppfylla hans och vår bön, att alla kristna verkligen skall bli ett.