Påven Franciskus och vägen till fred

(06.06.2014) Ömsom ’Salam’, ömsom ’Shalom’ - påven Franciskus repeterade dessa två ord kontinuerligt när han talade under sina tre dagar i det Heliga Landet i slutet av maj. Fred! Ser man tillbaka på resan som påven själv valde att kalla en pilgrimsresa, är den röda tråden påvens bön om, vädjan för och uppmaning till fred.


Varje gång påven besöker det Heliga Landet, tenderar resan att få en politisk prägel. Vad ska påven säga om konflikten mellan israeler och palestinier, som aldrig tycks lösas? Det är omöjligt att möta ländernas presidenter utan att kommentera den. Vilket påven även gjorde, när han talade till presidenterna i fråga. Men det är viktigt att se att påven går djupare än den politiska frågan.


Påven vill medla fred. Han säger att fred inte är en industriprodukt, utan den är handgjord. Ingredienserna till påvens fredskaka kan vi plocka från alla hans tal. I Jordanien underströk påven i talet till kungen vikten av frihet – ”friheten att välja sin tro och visa den offentligt.” På stadion i Haman sa påven att ”fred inte är något man köper, utan något man bygger, för hand, genom vardagens små och stora val”. Innan han lämnade Jordanien påminde han de hundratusentals flyktingarna i landet om att ”vapen löser inga problem”. I Betlehem sa han till palestiniernas president Abbas att det blir ”aldrig fred utan uppoffringar från varje sida”. Under mässan i Betlehem vädjade han till de ”vuxnas ansvar att värna om världens barn” och erinrade om att ”att bygga fred må vara svårt, men att leva utan fred är en ständig plåga”.


När påven sedan landade på flygplatsen i Tel Aviv sa han till president Peres att ”det finns de som tror att religiös tillhörighet berättigar intolerans och våld mot andra”, och han uppmanade till att inte tröttna på dialog.


Påvens fredsönskan gick bortom den politiska freden. Det var inte bara freden mellan israeler och palestinier det handlade om, utan religioner emellan och även kristna.


Resans höjdpunkt var mötet i Gravkyrkan med den grekisk-ortodoxa patriarken Bartolomeus I, till 50-årsminnet av Paulus VI:s möte med Athenagoras . Även här finner vi ingredienser till påven Franciskus fredsrecept. Hoppet – ”den tomma graven är allas vår tomma grav” – ”Vi måste tro att liksom stenen som låg framför graven vältes omkull, så kan alla våra hinder för den fulla enheten göra det….. Varje gång vi ber varandra om förlåtelse och varje gång vi förlåter varandra, bekänner vi uppståndelsen.”


På måndagsmorgonen börjar vi närma oss kärnan i påven Franciskus fredsbudskap. ”Vi behöver inse att inför Guds mysterium är vi alla fattiga” – det sa påven när han talade med stormuftin i Jerusalem.


Men det mest gripande talet var det han höll i Förintelsemonumentet Yad Vashem, och det gav oss huvudingrediensen som får påvens fredkaka att jäsa. Äntligen faller alla andra goda råd på plats. Påven uttryckte Guds smärta över Adams fall: ”Adam, var är du?... Vem har du blivit, människa?... Hur är det möjligt att du är kapabel till sådan ondska….Vem fick dig att tro att du är herre över gott och ont?”


Påven Franciskus menar att vi aldrig kommer uppnå fred mellan människor, om människan inte först skipar fred med Gud. Först måste vi ha fred i våra egna hjärtan, och för den behöver vi Guds förlåtelse och barmhärtighet.


Det är lättare att fördömmande peka på våra medmänniskor och lägga skulden på den frånvarande freden på dem, men det påven Franciskus påminde alla om under sin resa är att en människa som ser på sitt eget hjärta ropar: ”Fader, förlåt mig och rädda mig i din barmhärtighet. Herre förbarma dig!”


I Jesu famn, finner Adam äntligen frid och vila.