(21.05.2014) Lyssna här: Idag tänkte jag tala
om en annan av den Heliga Andens gåvor, nämligen kunskapens gåva. När man talar om
kunskap tänker man genast på vetenskap, på människans förmåga att lära känna den verklighet
som omger henne och att upptäcka de lagar som styr naturen och världsalltet. Men den
kunskap som kommer från den Heliga Anden är inte begränsad till mänskligt vetande.
Den är en särskild gåva, som genom skapelsen låter oss lära känna Guds storhet och
kärlek och hans djupa relation till varje skapad varelse.
1. När våra ögon
får sitt ljus från den Heliga Anden öppnar de sig för att betrakta Gud i naturens
skönhet och i världsalltets storhet. De låter oss upptäcka att allt talar till oss
om honom och hans kärlek. Allt detta väcker i oss en stor förundran och en djup känsla
av tacksamhet. Det är samma känslor som vi upplever också när vi beundrar ett konstverk
eller något annat under som är en frukt av människans tanke och skaparglädje. Inför
allt detta låter Anden oss lovprisa Herren ur djupet av vårt hjärta och erkänna att
allt vi är och har är en oskattbar gåva från Gud och ett tecken på hans gränslösa
kärlek till oss.
2. I första kapitlet av Första Mosebok, precis i början
av hela Bibeln, betonas det att Gud var nöjd med sin skapelse och att allt var skönt
och gott. I slutet av var dag står det: ”Gud såg att det var gott” (1:12,18,21,25).
Om Gud ser att skapelsen är god, att den är något vackert, då skall också vi ha samma
inställning som låter oss se att skapelsen är god och vacker. Kunskapens gåva låter
oss se denna skönhet, och därför lovprisar vi Gud och tackar honom för att ha gett
oss all denna skönhet. När Gud skapade människan står det inte att han ”såg att det
var gott” utan att det var ”mycket gott” (vers 31). I Guds ögon är vi det vackraste,
största och bästa som finns i skapelsen. Till och med änglarna står lägre än vi, vi
är mer än änglarna, som Psaltaren säger. Herren älskar oss! Vi måste tacka honom för
detta. Kunskapens gåva för oss in i en djup samklang med skaparen och låter oss ta
del av hans klara blick och omdöme. I detta perspektiv ser vi att mannen och kvinnan
är höjdpunkten i skapelsen, fullbordan av en kärleksplan som är inskriven i var och
en av oss, och som låter oss förstår att vi är bröder och systrar.
3. Allt
detta inspirerar trygghet och frid och gör den kristne till ett glatt vittne om Gud,
som Franciskus av Assisi och många andra helgon som har lovprisat och lovsjungit hans
kärlek genom att betrakta skapelsen. Men på samma gång hjälper oss kunskapens gåva
att inte gå till överdrift eller ta fel. En risk är nämligen att se sig som skapelsens
herrar. Skapelsen är ingen egendom som vi kan använda som vi vill. Den är inte heller
en egendom som bara tillhör några få. Skapelsen är en gåva, en underbar gåva som Gud
har gett oss, för att vi skall vårda den och använda den för allas bästa men med stor
respekt och tacksamhet. En annan risk är frestelsen att stanna vid den skapade världen,
som om den skulle kunna ge svar på alla våra förväntningar. Genom kunskapens gåva
hjälper Anden oss att inte begå detta misstag.
Men jag skulle vilja gå tillbaka
till det första misstaget: att härska över skapelsen istället för att vårda den. Vi
måste vårda skapelsen för den är en gåva som Herren har gett oss, den är Guds present
till oss. Vi är ansvariga för skapelsen. När vi plundrar skapelsen förstör vi tecknen
på Guds kärlek. Att förstöra skapelsen är att säga till Gud: “jag tycker inte om dig”.
Och det är inte bra; detta är synden.
Omsorg om skapelsen är omsorg om Guds
gåva. Det är att säga till Gud: ”tack, jag är ansvarig för skapelsen, men för att
låta den göra framsteg, inte för att förstöra din gåva.” Detta måste vara vår inställning
till skapelsen: att vårda den, för om vi förstör skapelsen, kommer skapelsen att förstöra
oss. Kom ihåg det. En gång var jag ute på landet och hörde en enkel människa som tyckte
om blommor och vårdade dem, och som sade: ”Vi måste vårda dessa sköna ting som Gud
har gett oss. Skapelsen finns till för oss, för att vi skall använda den rätt. Inte
plundra den, utan vårda den, för Gud förlåter alltid, vi människor förlåter några
gånger, men skapelsen förlåter aldrig, och om du inte vårdar den, skall den förstöra
dig.”
Där fick vi något att tänka på och en bra motivering för att be den
Heliga Anden om kunskapens gåva för att förstå att skapelsen är Guds finaste present.
Han har gjort mycket fint för det finaste av allt, som är människan.