Påven i det Heliga Landet - en intensiv resa med fokus på enhet och med så lite formaliter som möjligt

(23.05.2014) Från första början beskrev påven Franciskus sin resa till det Heliga Landet som en pilgrimsresa, en ekumensísk pilgrimsresa, och han ville att den skulle likna den Paulus VI gjorde för 50 år sedan så mycket som möjligt. Då mötte Paulus VI den grekisk ortodox patriarken Athenagoras för at be för fred i detta oroliga land.


Det centrala momentet under resan är därför omfamningen mellan påven Franciskus och den grekisk ortodoxa patriarken Bartolomeus I, och den gemensamma ekumeniska gudstjänsten som ska hållas i den Heliga Gravkyrkan. Denna kyrka har tre ägare: det latinska patriarkatet, den grekisk ortodoxa kyrkan och den armenisk ortodoxa kyrkan. Det dock aldrig hållet en ekumenisk gudstjänst i kyrkan, så på söndag klockan 19 äger en historisk gest rum på den plats som firar Jesu lidande, död och uppståndelse. Detta är frukten av mötet för 50 år sedan, i strävan om enhet efter århundraden av missförstånd och meningsskiljaktigheter. Påven har även belyst sin fokus på kristen enhet, genom valet av resans motto "Ut Unum sint".


Men det Heliga Landet är ett splittrat land: geografiskt, politiskt, kulturellt, etniskt och religiöst men även inom konfessionellt. Påven välkomnas i en atmosfär av skenbar fred strax efter de frysta israelisk - palestinska förhandlingarna, präglade av misstro, och pågående konflikten i Syrien, som har resulterat i stora flyktingströmmar i hela Mellanöstern. Påven kommer att möta både syriska och palestinska flyktingar i Jordanien. Han besöker även flyktinglägret Dheisheh på Västbanken, där palestinier tog sin tillflykt under kriget 1948, och där de idag lever i fattigdom och uppgivenhet. Till skillnad från andra flyktingar i världen går benämningen flykting i arv från generation till generation när det gäller Palestinier.


Det är första gången som en påven besöker staten Palestina. I en FN resolution i november 2012 fick Palestina en stats status. De palestinska myndigheterna tar emot påven efter en rad internationella erkännanden, men med stora splittringar mellan Västbanken och Gaza. Abu Mazen, som liksom påven närmar sig 80 år, värdesätter påvens närvaro, likaså Israels 90-åriga president Peres, som uttryckligen önskade att denna resa ägde rum innan han avslutade sin presidentperiod.


Påven Franciskus måste som statschef följa protokollet, men har gjort allt för att skära ner så mycket som möjligt på formella ceremonier, för att istället lägga sin tid till barn, flyktingar och familjer – det Heliga Landets vanliga människor. Resan är kort och programmet intensivt, och därför har välkomst och avskedsceremonier dragits in eller kortats av medan han färdas mellan de tre länderna, som går under det Heliga Landet – Jordanien på lördagen, Palestina på söndagen och Israel på måndagen.


De viktiga händelserna under resan är förutom det ekumeniska mötet i Jerusalem, mässan i Haman, med förta kommunion till 1400 barn och mötet med flyktingar på kvällen. Vidare mässan i Betlehem framför Födelsekyrkan på söndagen, med efterföljande lunch med palestinska familjer, och eftermiddagens möte med palestinska barn. Bortsett från måndagens mer formella möten i Jerusalem med israeliska myndigheter, rabbiner och muslimska andliga ledare, ska påven bland annat besöka Klagomuren, och sedan avslutas påven Franciskus resa med en mässa i det övre rummet i det omdiskuterade Coenaculum, den plats där den sista måltiden ägde rum under vilken Jesus instiftade eukaristin.


En unik nyhet med denna resa är att påven i sin officiella delegation har bjudit med två argentinska vänner, rabbinen Abraham Skorka och imamen Omar Abboud, som ett tecken på värdet av interreligiös dialog, i detta land, heligt för de monoteistiska religionerna, som i sin skönhet och med sina motsättningar, fascinerar och bedrövar oss.