Påvarna i dialogen med de kristna kyrkorna och andra religioner

(24.04.2014)Johannes XXIII


Johannes XXIII är påven som med det Andra Vatikankonciliet avgörande öppnade för ekumenisk och interreligiös dialog. Först och främst avskaffades bland andra ordet ”perfidis”, förrädare, som användes mot det judiska folket. Under hans pontifikat togs viktiga steg för relationer med andra kristna kyrkor och andra religioner. I kapitlet "Lumen Gentium", som skrevs 1964, läser man under paragraf 15 om den katolska kyrkan och de icke-katolska kristna: ”Med dem, vilka som döpta bär hedersnämanet kristna men inte bekänner den fulla tron eller inte fasthåller vid kommunionenheten under Petri efterträdare, vet Kyrkan sig vara förbunden av flera skäl. Många håller nämligen den heliga skrift i ära som tros- och livsnorm och de visar uppriktig religiös iver, de tror kärleksfullt på Gud, den allsmäktige Fadern, och på Kristus, Guds Son Frälsaren.” Under paragraf 16 läser man om de icke-kristna: ”De ... som ännu inte har mottagit evangeliet, står på olika sätt i relation till Guds folk. ... Frälsningsbeslutet omfattar ... även dem som erkänner Skaparen, bland dem i synnerhet muslimerna, som bekänner sig till Abrahams tro och med oss tillber den ende Guden, den barmhärtige, som skall döma människorna på den yttersta dagen. De ... som utan egen skuld inte vet något om Kristi evangelium och hans Kyrka, men av uppriktigt sinne söker Gud samt under nådens inflytande strävar att i gärning fullgöra Guds vilja, sådan den blir känd för dem genom samvetets röst – de kan uppnå den eviga saligheten.” Kyrkan bemödar sig ”ivrigt om att till Guds ära och för alla människors frälsning främja missionen, ihågkommande Herrens befallning: Predika evangeliet för allt skapat (Mark. 16:16).”


Kapitlet ”Unitatis Redintegratio” som även det skrevs 1964 behandlar ekumenismen. Där visar man vägen och möjligheten för katoliker att följa Herrens ord: ”Ut unum sint”, Att de alla må bli ett och att den ekumeniska dialogen måste komma ur en förnyelse av kyrkan som betyder att kyrkan ständigt måste vara trogen sin kallelse.


1965 skrevs kapitlet ”Nostra Aetate” som handlar om de icke-kristna religionerna och om religionsfriheten och innehåller en teologisk utläggning av relationer med icke-kristna i försöket att redogöra villkoren för en eventuell dialog. Där läser man, att vad gäller hinduism, buddhism och andra religioner förkastar kyrkans ingenting som för dem är sant och heligt, men att man ändå behöver förkunna Kristi väg sanning och liv. Uppmaningen till katoliker är att föra en respektfull dialog med dessa religioner. Vad gäller islam talar man om en respekt för liknande värden som att skydda och utveckla social rättvisa, moraliska värden, fred och frihet. Med judar delas ett stort andligt arv och kyrkan rekommenderar ömsesidig förståelse och respekt för varandra. Man fördömer också all förföljelse mot människan och i synnerhet mot judar. Här avskriver kyrkan även det judiska folkets skuld till Kristi död.



Johannes Paulus II


Påven Johannes Paulus II tog avgörande steg till fortsatt dialog med andra religioner med några viktiga nyheter. Han lät de troende vara med i dialogen och uppmuntrade de lokala kyrkorna och enskilda personer att samarbeta med de icke-kristna för allas bästa och för att främja fredsinitiativ, mänskliga rättigheter, social rättvisa, kampen mot terrorism och för att skydda skapelsen. Det handlar om en dialog som involverar folken att samarbeta i borderlig anda. En modig och profetisk gest var Bönedagen i Assisi den 27 oktober 1986 då sjuttio religiösa ledare från hela världen samlades i den helige Franciskus stad för att tillsammans be för fred. Där sa påven: ”Syftet och avsikten är densamma men vi ber på olika sätt och respekterar den andres religiösa tradition. Även i det finns det ett budskap: vi vill visa världen att en uppriktig bön inte leder till motstånd och ännu mindre till förakt för andra, utan snarare till en konstruktiv dialog.”


Assisi var bara en av de otaliga gester som Johannes Paulus II gjorde för dialog mellan religioner. Bland dem var besöket på Al-Azhar-universitetet, som är det viktigaste centrumet för sunniislam, bönen vid judarnas klagomur i Jerusalem och besöket på Tempelberget i Jerusalem som är en av muslimernas heligaste platser som de kallar Haram al-Sharif. Berget hör ihop med minnet av Abraham och för alla troende är en mycket viktig förebild för Gudstro. Påven besökte många synagogor, moskeer och andra icke-kristna kultplatser. Sedan tog han emot religiösa ledare från hela världen i Vatikanen.


Viktiga steg togs i dialogen med de protestantiska kyrkorna och den anglikanska kyrkan, men efter framsteg i dialogen togs sedan en distans med den anglikanska kyrkan då de tillät kvinnliga präster 1994. Dialogen med den ortodoxa världen var lite komplicerad men påven lyckades att föra en bra dialog med den bulgariska patriarken medan det var stora spänningar med den ryska.


I encyklikan "Ut Unum sint" 1995 sammanfattar påven sin lära om den ekumeniska dialogen. Dokumentet öppnas med orden ”UT UNUM SINT! Att de blir ett! Denna uppmaning till de kristnas enhet, som det Andra Vatikankonciliet med så stort engagemang framlade, finner ett allt starkare gensvar i de troendes hjärtan, särskilt nu när året 2000 närmar sig.” Han skriver att den sanna ekumeniska dialogen karaktäriseras av ett gemensamt sökande efter sanningen och samtidigt är en självrannsakning. Här vänder sig påven även till orientens ortodoxa kyrkor som han kallar systerkyrkor.


Den polske påven såg öst och väst som bärare av traditioner, kulturer och andliga arv, som även om de är olika har samma ursprung – att de är de två lungorna som Kristi kyrka måste ha för att andas.