Johannes XXIII och Johannes Paulus II: Helgonen och heligheten

(24.04.2014)Den 27 april tar påvarna Johannes XXIII och Johannes Paulus II del av den stora skaran av helgon och martyrer som påven Wojtyla kallade helgonen i början på 2000-talet. De två påvarna såg sig inte själva som helgon, men de såg och förkunnade Kristi levande ansikte i kvinnor och män som var kärnan och medlet för kyrkans evangelisering och för världens helighet. Påven Johannes Paulus II slog rekord i salig- och helgonförklaringar och Johannes XXIII:s tonvikt på helgonen ser man från fösta början under det Andra Vatikankonciliet.


Johannes XXIII sa i sin predikan vid sin sista helgonförklaring: Åh vilken skönhet den här militanta och triumferande kyrkan är, som skiner i varje epok med hela världens variationer och som är kallad att göra värdefulla och ojämförliga insatser.
Han hann med ett tiotal helgonförklaringar och lika många saligförklaringar under sitt pontifikat och han sa om helgonen: Att upphöja dem är den högsta och ädlaste uppgift en påve har. Deras förkunnelse är en skatt för kyrkans helighet och för Guds folk och deras förbön är avgörande för att konciliet ska lyckas. Han uttryckte vid en saligförklaring sin tacksamhet för att få upphöja dessa heligheter och han sa att det är en stor tröst i biskoparna av Roms pastorala liv att erbjuda dem till vördnad för hela kristenheten.


För påven Roncalli var uttryck för kontakten mellan himlens och jordens behov kontakten mellan naturen och nåden, historien och traditionen och även de yttre formerna av apostolatet, för att de lyses upp av Herrens ljus. Han sa vid en kanonisering de finaste och mest poetiska ord om helgon: Dels är de harmoni på jorden, som kyrkans högsta läroämbete av helig glädje upphöjer som sina bästa barn och dels ljuder de i full harmoni i himlarna som i evighet skälver av nya vibrationer. Det är i denna samklang mellan jordiska och himmelska harmonier - för att båda tar del - som helgonen kommer fram enligt orden i psaltarpsalmen: ”Exsultabunt Sancti in gloria: laetabuntur i cubilibus suis”. (Psaltarpsalmen 149 Sjung till Herrens ära, sjung en ny sång, sjung hans lov i de trognas församling)


Under det Andra Vatikankonciliet återkom påven ofta till förhållandet mellan helgonen och konciliet. Påven Johannes XXIII öppnade konciliet den 11 oktober 1962 med att säga: Man kan alltså säga att helgonen och människorna samarbetar i firandet av konciliet. Helgonen i himlen beskyddar vårt arbete, de troende höjer upp det till Gud genom sina ivriga böner och ni alla ser till att ert arbete genom inspiration av den Helige Ande helt och fullt uppfyller olika folks förväntningar och behov.


Det är utan tvekan påven Johannes XXIII som banade väg för Johannes Paulus II:s pontifikat vad gäller helgonförklaringar. Det Andra Vatikankonciliet öppnade för att helighet även finns i vardagliga handlingar, var som helst i världen och i vilka situationer som helst och även hos lekmän, som helt bygger på evangeliets och Guds lära.


Påven Wojtyla förklarade ettusenfyrtioen saliga, fyrahundraåttiotvå helgon och utsåg mer än tvåtusen till Guds tjänare och vördade och bland dem alla var omkring sexhundra lekmän och av de alla fanns personer från alla världens hörn, kvinnor, män, religiösa och lekmän, gifta par, ungdomar och många martyrer. Påven själv kallade dem en stor skara helgon och martyrer och sa att heligheten som enkla människor uttrycker är kyrkans mysterium och att budskapen är så vältaliga att man inte behöver sätta ord på dem, för att de representerar Kristi levande ansikte. Han fick dock mycket kritik för de många salig- och helgonförklaringarna och det fanns de som tyckte att det såg ut som en strategi för att expansera den katolska kyrkan och att helgonförklaringarna kunde ses som marketing för hans pontifikat. Sedan fanns det också de som såg kanoniseringarna som gammalmodiga och ansåg att de gick emot det Andra Vatikankonciliets anda, då den säger att alla kristna bär på en helighet.


Men vid början av sitt pontifikat var Johannes Paulus II tydlig med att han aldrig skulle överge arvet som han hade fått genom det Andra Vatikankonciliet, som han kallade den stora gåvan. I slutet av det heliga året 2000 skrev han i sitt apostoliska brev Novo Milennio Ineunte att helighetens vägar är många och ser olika ut hos var och en. Påven tackade Gud för att ha fått salig- och helgonförklara många kristna i under året och hoppades att den kristna gemenskapen och kristna familjer ville fortsätta på den utstakade vägen.


I sin encyklika Redemptor Hominis uttrycker påven Johannes Paulus II sin kärlek till helgonen med orden: De var så upplysta av det äkta ljuset, som lyser upp den gudomliga sanningen och närmar sig Guds verklighet, för att de närmade sig denna sanning med vördnad och kärlek. Han ville uppmuntra till helighet i livsstilen, som ett sätt att evangelisera och att vara medvetna om att vi är skapade till Guds avbild.