Påven Franciskus: ”Utan gärningar, ingen äkta tro”

(24.02.2014) ”En tro som inte syns i gärningar är ingen tro”. Med denna försäkran inledde påven Franciskus sin predikan vid morgonmässan i Casa Santa Marta i Vatikanen på fredagen den 21:a februari, inför den hektiska helgen med Konsistoriet och installationen av de nya kardinalerna. Mässan denna dag firades för kardinal Silvano Piovanelli, ärkebiskop emeritus av Florens, på dennes 90-årsdag. Påven tackade kardinal Piovanelli för ”hans arbete, vittnesmål och godhet”.


”Världen är full av kristna som ofta reciterar trosbekännelsens ord men sällan låter dem få några praktiska konsekvenser, och världen är på samma sätt full av lärda som reducerar teologin till en serie prydligt ordnade kategorier men lika prydligt skilda från varje form av inverkan på det verkliga livet”, fastslog Franciskus och menade, med referens till dagens läsning ur Jakobs brev (Jak 2:14-24, 26), att detta var en fara som redan den Helige Jakob fruktade för 2000 år sedan:


”Det står helt klart att en tro som inte bär frukt i livet, som inte märks i handlingar, inte är någon tro. ... Vi begår också ofta misstaget att säga: ’men jag har massor av tro’ och ’jag tror på allt, precis allt...’ – och kanske lever den person som säger ungefär så ett ganska ljummet liv, ett svagt liv. Hans eller hennes tro är en teori men inte levande i hans eller hennes liv. När han talar om tron talar aposteln Jakob precis om lärosatserna som alltså är trons innehåll. Icke desto mindre kan man lära sig alla budorden, alla profetiorna, alla trons sanningar; men om dessa inte omsätts i praktiken, sätts i arbete, är de värdelösa. Vi kan rabbla trosbekännelsen teoretiskt, utan att tro, och så gör många – även demonerna! Demonerna vet mycket väl vad som sägs i trosbekännelsen och att den är Sanningen.”


Den Helige Faderns ord genljöd av aposteln Jakobs påstående: ”Du tror att Gud är en. Det gör du rätt i. Också de onda andarna tror det, och darrar.” Skillnaden, tillade påven, är att demonerna inte har tron i meningen autentisk tro, som alltså är något mer än att inneha kunskap. Snarare betyder autentisk tro, enligt påven, att man tar emot Guds budskap som det ges av Kristus, för i evangeliet finns faktiskt två varningslampor för dem som ”vet vad som ska tänkas men som saknar tro” – dels en tendens till ”advokatyr”, som t ex hos dem som frågade Jesus om det är laglig att betala skatt eller vem av de sju bröderna till den avlidne maken som skulle gifta sig med änkan; dels en total hängivelse till ”ideologi”:


”Kristna som tänker på tron som ett system av idéer, dvs på ett ideologiskt sätt: sådana troende fanns också på Jesu tid. Aposteln Johannes säger om dem att de är antikrist, trons ideologer av olika kulör. Då handlade det om gnostikerna, men det kommer alltid att finnas andra – och sålunda är det alltså med både dem som hemfaller åt advokatyr eller faller för ideologi att de är kristna som känner till trossatserna men som saknar tro, alltså precis som demonerna. Skillnaden är att demonerna darrar medan dessa kristna lever nöjt och fridfullt.”


Påven Franciskus erinrade om hur det i evangelierna finns exempel på ”människor som inte kan trossatserna men som har så mycket tro”. Han nämnde episoden med den kananeiska kvinnan som med sin tro utverkar helande för sin besatta dotter, och med den samariska kvinnan som öppnar sitt hjärta ”inte för abstrakta resonemang utan för Jesus Kristus ... Sedan har vi också den blinde mannen som helades av Jesus och som sedan utsattes för fariséernas och de skriftlärdas förhör om lagen, till dess att han böjde knä i ödmjukhet och tillbad den som hade helat honom.” Tre exempel och personer som, påpekade den Helige Fadern, visade hur tro och vittnesbörd är oskiljaktiga:


”Tro är ett möte med Jesus Kristus, med Gud från vilken tron är född, och därifrån tar den dig till vittnesbörd. Detta är vad aposteln menar: en tro utan gärningar, en tro som inte tar ens hela jag i bruk och som inte leder till vittnesbörd, är ingen tro – utan ord, och bara ord.”