Påven Franciskus: ”Absurt att älska Kristus utan att älska Kyrkan!”

(24.02.2014) Påven Franciskus firade på måndagsmorgonen den 24:e februari som vanligt mässan i Casa Santa Martas kapell i Vatikanen. I sin predikan utifrån dagens läsningar talade den Helige Fadern om kristet lärjungeskap som att förbli i Kristus – i Hans Kyrka, till vilken Kristus kallar oss och för oss tillbaka, även de som är långt borta. Jesu utdrivning av en stum, oren ande ur en pojke i dagens evangelieläsning från Markusevangeliet (Mark 9:14-29) var huvudfokus i påvens predikan:


”Allt liv och rörelse i folkmängden runt lärjungarna, som hade misslyckats med att befria pojken, allt prat och all uppståndelse slutar i en enda handling: Jesus böjer sig ner och tar upp pojken. Detta får oss att tänka. När Han helar, när Han går ut bland människorna och helar en person så lämnar Han aldrig den personen ensam. Han är ingen magiker, ingen trollkarl, ingen ”healer” som går runt: Han hjälper människor tillbaka till deras rätta plats – Han lämnar ingen vid vägkanten. Dessa Jesu handlingar är i sanning mycket vackra.”


Påven förklarade vidare att sådana handlingar genomsyrar alla evangelier: från uppväckandet av Lasarus, till Jairos’ dotters eller änkans sons återkomst till livet – liksom det bortsprungna fåret som återvänder till fållan eller det borttappade myntet som kvinnan återfinner. ”Jesus”, sade Franciskus, ”ser alltid till att vi kan återvända trygga hem. Han lämnar oss aldrig ensamma längs vägen. Jesus kom nämligen inte bara från himlen. Han är också son av ett folk. Jesus är löftet som gavs åt det folket, vilket, med början hos Abraham, banar sig fram mot löftet. Dessa Jesu handlingar lär oss att varje helande, varje förlåtande, alltid hjälper oss att återvända till vårt folk, som är Kyrkan.”


Jesus förlåter alltid, betonade den Helige Fadern, och hans handlingar av förlåtelse blir ”revolutionära” eller ”oförklarliga” när de når dem som för oss andra verkar ha hamnat för långt bort, som t ex tullindrivaren Matteus eller hans kollega Sackaios. Kristi helande handlingar leder alltid folket ”hem” – och sålunda är det omöjligt att förstå Jesus utan Guds folk:


”Det är en absurditet att älska Kristus utan att älska Kyrkan, att känna för Kristus men inte Kyrkan, att följa Kristus från Kyrkans utkant. ... Kristus och Kyrkan är förenade. Närhelst som Kristus kallar en person tar Han den personen till Kyrkan. Därför är det också bra att ett barn blir döpt i Kyrkan – vår Moder Kyrkan. Och Jesu handlingar, fyllda av så mycket ömhet, får oss att förstå detta: att vår trossats, om vi så säger, eller vår efterföljelse till Kristus, inte är någon idé. Den är ett konstant förblivande hemmavid – och fast var och en av oss har möjligheten och den verkliga erfarenheten av att lämna hemmet för en synd, ett misstag – ja, bara Gud vet egentligen vad det kan vara – betyder frälsning att vi kommer hem med Jesus till Kyrkan. Dessa är handlingar av ömhet. En i sänder kallar Herren också oss till sitt folk, in i sin familj, till vår moder, den Heliga Kyrkan.”