50 år efter liturgireformen: om formen kan man ännu strida, men inte om essensen

(21.02.2014) För 50 år sedan sjösattes efter beslut av konciliefäderna en vidsträckt reform: den av Kyrkans liturgi, en omfattande förnyelse av det katolska gudstjänstlivet med alla dess riter och ordningar, och inkluderat både kyrkomusik och sakralkonst. Den 4:e december 1963 antog det Andra Vatikankonciliet med övervägande majoritet liturgikonstitutionen ”Sacrosanctum Concilium” som sedan godkändes av påven Paulus VI, och den 16:e februari 1964, som var Första söndagen i Fastan det året, trädde förändringarna i kraft – därav 50-årsjubiléet nu i slutet av februari 2014.


I dagarna ägnas en konferens vid Lateranuniversitetet i Rom åt liturgireformens roll för kristen enhet, bl a utifrån förnyelsens främjande av de troendes medvetna och aktiva deltagande i mässan och andra gudstjänster. Och i onsdags den 19:e februari berörde Vatikanens statssekreterare, blivande kardinalen Pietro Parolin, jubiléet i en predikan i en mässa i S:t Peterskyrkan.


Med utgångspunkt från Andra Vatikankonciliets liturgikonstitution framhöll Parolin liturgireformen som ”källa” och ”höjdpunkt” i det kyrkliga livet. Han betoande att ”tecknens enkelhet” i den liturgiska riten och den ”övermänskliga räckvidden av deras verkningar” står i en egendomlig motsats vilken ständigt överraskar oss på nytt:


”Man skulle nästan kunna säga att Herren vill möta oss i en avväpnande normal kontext, hela och förnya oss, nå oss och förändra oss i vardagligheten i vår existens – precis som han utvalde de tolv apostlarna, kallade dem till sig från deras dagliga uppgifter och ställde dem i horisonten av efterföljelsen och uppdraget.”


Undersekreteraren i Kongregationen för gudstjänstlivet och sakramentsdisciplinen, msgr. Juan Miguel Ferrer Grenesche, betecknar i ett samtal med Vatikanradions tyska avdelning liturgireformen som en ”äkta gåva till Kyrkan” då den tog liturgin närmare ”hela Guds folk” och gav ny näring åt hela den kristna spritualiteten som en ”gemenskapens spiritualitet”, ett begrepp som den Salige påven Johannes Paulus II myntade:


”Liturgin är en skola för denna gemenskapens spiritualitet, då den låter oss förstå att Gud står i centrum för allt och att gemenskapen uppstår i mötet mellan alla som tar emot Guds gåvor: Hans ords gåva, Hans sakraments gåva, och gåvan i form av att han gör sig själv till medlare av denna sakramentala verklighet.”


Den inomkyrkliga diskussionen om liturgiska frågor präglas fortfarande inte av någon enhet. T ex blossade striden om den tridentinska mässan upp igen genom påven Benedictus XVI:s rehabilitering av 1962 års liturgi, där dess bruk tilläts och erkändes som en extraordinarie form av den romerska riten, under bestämda omständigheter. Msgr. Ferrer kommenterar den katolska liturgidebatten på följande sätt:


”Det är helt i sin ordning att diskutera, för att söka sanningen, under förutsättning att man alltid respekterar naturen i tingen. När man fördjupar sig i liturgins natur förstår man att många kyrkliga diskussioner träffar sådant som rör vår frihet att tycka och yttra oss om saker och ting med utgångspunkt i de olika sentimentaliteter och spirituella förhållningssätt som spelar in. Kyrkan har ju alltid inom ramen för de firade mysteriernas enhet accepterat olikheter i form. Alla måste dock veta att de alltid bakom formen – som de praktiserar som en väg att nå Herren – har att göra med Mysteriet, med Herren som erbjuder oss sitt liv.”


Med andra ord: det går att strida om formen men inte om essensen. Att liturgireformens genomförande ännu inte har avslutats betonar Prefekten för Gudstjänstkongregationen, kardinal Antonio Canizares Llovera, som i en text till den ovan nämnda konferensen vid Lateranuniversitetet skriver att det är en angelägen uppgift för Kyrkan ”att vidareföra och fördjupa” den av Andra Vatikankonciliet ”önskade liturgiska förnyelsen ... Mycket har skett men mycket återstår att göra”, enligt kardinalen.


Övergripande kan sägas att den liturgiska riten, genom konciliets reformering, förenklades och att en större medverkan av Guds folk i gudstjänstens utformning eftersträvades. Vissa bruk omvärderades, egentligen i ljuset av äldre kristna traditioner, och den romerska riten kom att förmedlas mer pastoralt och kommuniativt, t ex genom att bibelläsningar fick ett större utrymme i mässan och med vidgade möjligheter att använda modersmålet i alla sakrament. Andra synliga förändringar som t ex att prästen i liturgiska positioner vänder sig till folket var aldrig uttryckta önskemål från konciliet utan tillägg som möjliggjordes i genomförandet.


Värt att notera, i synnhet som påven Franciskus i sitt budskap med anledning av liturgireformens 50-årsjubileum manar oss till en ”förnyad vilja att följa konciliefäderna”, är att konciliefäderna i liturgikonstitutionen tydligt fastslår att ”bruket av latin skall bevaras” i liturgin.