Påven Franciskus: Djävulen stänger in oss genom frestelserna men Jesu ord ger motståndskraft

(18.02.2014) Det är bara möjligt att motstå frestelsernas förförelse genom att ”lyssna till Jesu ord”. Så uttryckte sig påven Franciskus i sin predikan i morgonmässan i Santa Martas gästhus i Vatikanen på tisdagsmorgonen den 18:e februari. ”Trots vår svaghet”, upprepade påven, ”ger oss Kristus alltid förtroende och öppnar för oss en horisont som är större än våra begränsningar.”


”Frestelser visar sig först i form av ofarliga attraktioner som sedan stegvis förvandlas till en bur. Snarare än att försöka fly försöker vi bara minska på slaveriet, genom att vi förblir döva för Guds ord”, slog påven fast och bekräftade en sanning och en ordning som beskrivs i dagens första läsning i mässan, ur Jakobs brev (Jak 1:12-18), nämligen den att människan inte frestas av Gud utan av sina egna passioner, av sitt eget begär: ”Och när så begäret har blivit havande föder det synd, och när synden är fullväxt föder den död”:


”Varifrån kommer då frestelserna? Hur arbetar de i oss? Aposteln berättar att de inte kommer från Gud utan från våra begär, vår inre svaghet, från de sår som finns i oss genom arvsynden: det är därifrån frestelserna kommer, från dessa begär. Frestelserna har tre karaktärsdrag: de växer, är smittsamma och rättfärdigas. De växer, dvs de börjar fridfullt och blir sedan stegvis starkare. Jesus själv beskrev detta i sin liknelse med vetet och ogräset. Vetet växte, men det gjorde också de frön som hade såtts av fienden. Och frestelserna växer: de växer och växer. Och stoppar man dem inte fyller de snart igen allting.”


Franciskus fortsatte sedan förklara att en frestelse ”söker en annan för att få sällskap, dvs är smittsam... genom att bli större och föröka sig sluter frestelserna alltmer in oss i en miljö ur vilken det inte är så lätt att komma ut.” Detta är också, framhöll han, apostlarnas erfarenhet i dagens evangelieläsning ur Markusevangeliet (Mark 8:14-21) där de tolv i Herrens närvaro anklagar varandra för att inte ha tagit med bröd ombord på båten. Jesus, menade påven, log kanske något åt bråket men uppmanade dem att noga se upp med ”både fariseernas och Herodes surdeg”, men apostlarna som ju inte lyssnade till Honom, fortsatte att argumentera och stängde in sig i frågan om vem som var ansvarig för att inte ha tagit med bröd; allt detta på ett sätt att de ”inte hade rum, tid eller ljus för Guds ord”:


”Så när vi frestas hör vi inte, vi hör inte Guds ord, inte överhuvudtaget. Vi förstår inte. För Jesus behövde ju påminna apostlarna om brödundren, som tidigare hade inträffat, för att ta ut dem ur den miljön, eftersom frestelserna låser in oss och tar bort varje form av förmåga att se framåt, sluter varje horisont och så leder oss till synd. När vi frestas kan bara Guds ord, Jesu ord, rädda oss; att lyssna på Ordet öppnar horisonten. Han är alltid villig att lära oss hur vi ska fly från frestelserna. Och Jesus är stor eftersom Han inte bara tar oss ur frestelserna utan ger oss mer förtroende.”


Detta förtroende, sade den Helige Fadern vidare, är en ”stor styrka när vi frestas: Herren väntar på oss... litar på oss, som blir så frestade, som är syndare... Han öppnar alltid horisonterna.” Å andra sidan är det djävulen som ”med frestelserna stänger, stänger, stänger” och gör miljön liknande den i apostlarnas båt i dagens evangelium. Att undvika att bli fångad i en sådan miljö är, menade påven Franciskus, möjligt bara genom att lyssna till Jesu ord:


”Låt oss be till Herren, som alltid – så som Han gjorde med lärjungarna, genom sitt tålamod – säger till oss när vi frestas: ’Vänta, oroa dig inte. Kom ihåg vad jag gjorde med dig i det ögonblicket, vid den tiden: minns. Lyft din blick, titta på horisonten, var inte sluten, stäng inte in dig själv, gå framåt.’ Och detta ord kommer att rädda oss från att falla i synd i frestelsernas ögonblick.”