Påven Franciskus: Gud gråter som en far som aldrig förnekar sina barn

(04.02.14) Påven Franciskus säger att också Gud gråter, precis som en älskande far som aldrig förnekar sina barn, även om de sätter sig upp mot, eller lämnar, honom. Detta var budskapet i påvens predikan vid morgonmässan i Casa Santa Marta i Vatikanen på tisdagsmorgonen den 4:e februari.


Påven tog sin utgångspunkt i dagens läsningar i mässan som porträtterar två fadersfigurer: David som sörjde sin upproriske son Absaloms död och Jairus, synagogföreståndaren som bönföll Jesus att hela hans döende dotter. Franciskus stannade först upp vid Davids gråt över nyheten att hans son hade dödats i de strider som uppstod när sonen gjorde väpnat uppror mot David för att störta honom från tronen. Davids armé hade vunnit men kungen var inte intresserad av segern utan väntade på sin son:


”Han var bara intresserad av sin son! Kungen David var också en far, och därför, när han hörde om sonens död, skälvde han och drog sig undan och grät. Medan han gick upp till kammaren sa han ’Absalom, min son, min son! Absalom, min son! Om jag ändå hade fått dö istället för dig! Absalom, min son, min son!’ Detta är ett fadershjärta som aldrig förnekar sin son. ’Han är en skurk, han är en fiende. Men han är min son!’ och David överger inte sitt faderskap: han gråter. David gråter två gånger för sina barns skull: vid detta tillfälle och den gången som sonen från hans otrohetsaffär höll på att dö. Också vid det tillfället fastade han och gjorde bot för att rädda livet på sin son. Han var en far!”


Den andre fadern, synagogföreståndaren Jairus, var, enligt Franciskus, en viktig person, men ställd inför sin dotters svåra sjukdom skämdes han inte för att kasta sig för Jesu fötter och be honom komma och lägga sina händer på flickan för att rädda henne till livet. Han skämdes inte, och brydde sig inte om vad andra skulle säga om detta, eftersom han var en far, framhöll påven. David och Jairus är två fäder som båda visar på något centralt:


”För båda är sonen och dottern det viktigaste av allt! Det finns inget annat. Det är det enda som betyder något! Detta får oss att tänka på det första som vi säger till Gud i Trosbekännelsen: ’Jag tror på en enda Gud, allsmäktig Fader...’ Det får oss att associera till Guds faderskap. För Gud är så här, precis så här är Gud med oss! ’Men Gud gråter väl inte?’ Oh ja, det gör han! Minns Jesus och hur han grät över Jerusalem: ’Jerusalem, Jerusalem... Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna’. Gud gråter! Jesus har gråtit för oss! Och denna Jesu gråt är exakt den hos en Fader som gråter, som vill ha alla hos sig.”


Påven underströk att i svåra ögonblick svarar Fadern oss, och han påminde om Isak när denne gick med Abraham till offret: ”Isak var inte dum, han förstod att allt fanns där utom fåret att offra. Han drabbades av ångest i hjärtat! Och vad säger han? ’Far!’. Och genast svarar hans far: ’Här är jag min son!’.” På samma sätt, fortsatte Franciskus, var det med Jesus i Getsemane kvällen före sin död, när han med bedrövelse ända in i själen bad till Fadern att, om det var möjligt, denna kalk skulle gå honom förbi, och änglarna kom och gav honom styrka.


”Sådan är vår himmelske Fader: han är en far och precis en sådan far! En far som den som hade väntat på sin förlorade son som hade lämnat hemmet med alla pengarna, med hela arvet. Men fadern väntade på honom varje dag och hade sett sonen på långt håll när han slutligen kom. Detta är vår Gud! Och vårt faderskap – det som handlar om att vara familjefäder eller andliga fäder som biskopar och präster – måste vara så här. Fadern har ett slags smörjelse som kommer från sonen: han kan inte förstå sig själv utan sitt barn! Och av detta skäl behöver han sitt barn, väntar han på det, älskar han det, förlåter han det, vill han ha det nära sig, precis så nära som hönan vill ha sina kycklingar.”


”Låt oss alltså gå hem idag med dessa båda bilder: David som sörjer och Jairus, synagogföreståndaren, som kastar sig för Jesu fötter, utan att vara rädd eller skämmas för de andra. Det rörde deras barn, deras son och dotter som var det allra viktigaste, som var det enda som betydde något. Och med dessa två bilder, låt oss säga: ’Jag tror på en enda Gud, allsmäktig Fader...’. Och låt oss be till den Helige Ande – för det är bara Han, Anden, som lär oss att säga ’Abba, Fader!’. Det är nåd! Att kunna kalla Gud för ’Fader’ med hela vårt hjärta är en nåd från den Helige Ande. Låt oss be Honom om den!”