Dopet del 2

(15.01.2014) Lyssna här: Förra onsdagen inledde vi en kort serie katekeser om sakramenten med början i dopet. Och jag tänkte tala om dopet idag också, för att betona en av detta sakraments viktigaste frukter: det gör oss till lemmar i Kristi kropp och medlemmar i Guds folk. Den helige Tomas av Akvino säger att den som mottar dopet införlivas i Kristus som en av hans lemmar och ansluts till de troendes gemenskap (jfr Summa Theologiae, III, q. 69, art. 5; q. 70, art. 1), till Guds folk. I Andra Vatikankonciliets anda säger vi idag att dopet låter oss träda in i Guds folk, det gör oss till medlemmar i ett folk på vandring, ett folk som vallfärdar genom historien.

Så som en generation ger vidare livet till nästa, så förs också nåden vidare genom återfödelsen i dopfunten. Med denna nåd vandrar det kristna folket i tiden, som en flod som vattnar jorden och sprider Guds välsignelse i världen. Jesus sade till lärjungarna att gå ut och döpa, och så gjorde det. Från den dagen till idag finns det en kedja som för vidare tron genom dopet. Var och en av oss är en ring i denna kedja, ett steg framåt, som en flod som bevattnar. Sådan är Guds nåd och sådan är vår tro, som vi skall föra vidare till våra barn, för att de skall föra den vidare till sina när de blir stora. Sådant är dopet. Varför? Därför att dopet låter oss träda i detta Guds folk som för tron vidare. Detta är viktigt. Ett Guds folk som vandrar och för tron vidare.

Dopet gör oss till missionerande lärjungar, som är kallade att föra ut evangeliet till världen (jfr den apostoliska maningen , 120). ”Varje döpt människa är en aktiv huvudrollsinnehavare i evangelisationen, oavsett nivån på hennes troskunskaper... Den nya evangelisationen måste innebära att alla kristna blir huvudpersoner på ett nytt sätt” (.), alla, hela Guds Folk, alla döpta. Guds folk är ett folk som på en gång är lärjunge – för det tar emot tron – och missionär – för det för tron vidare. Detta gör dopet i oss. Det ger oss nåden och för vidare tron. I kyrkan är vi alla lärjungar, och det är vi alltid, under hela livet; och vi är alla missionärer, var och en på den plats som Herren gett oss. Det gäller alla; också den allra minsta är också missionär; och den som verkar vara störst är lärjunge. Men någon av er kanske säger: “Biskoparna är inte lärjungar, biskoparna vet allt; påven vet allt och är inte någon lärjunge.” Nej, också biskoparna och påven måste vara lärjungar, för om de inte är lärjungar gör de inte det goda, kan de inte vara missionärer, kan de inte föra tron vidare. Alla är vi lärjungar och missionärer.

Det finns ett oupplösligt band mellan den mystiska och den missionerande dimensionen av det kristna kallet. Bägge har sina rötter i dopet. “När vi tar emot tron och dopet, tar vi kristna emot den Heliga Andens verkar, som låter oss bekänna Jesus Kristus som Guds Son och kalla Gud ‘Abbà’, Fader- Alla döpta män och kvinnor … är kallade att leva i och förmedla gemenskapen med treeningheten, för evangelisationen är ett kall till delaktighet i treenighetens gemenskap (Slutdokumentet från Aparecida, n. 157).

Ingen räddar sig själv. Vi är en gemenskap av troende, vi är Guds folk, och i denna gemenskap upplever vi skönheten i att dela erfarenheten av en kärlek som tar första steget, men som samtidigt ber oss att vara ”kanaler” för nåden för varandra, trots våra begränsningar och synder. Gemenskapsdimensionen är inte bara en ”inramning” utan en viktig del av det kristna livet, vittnesbördet och evangelisationen. Den kristna tron föds och lever i kyrkan, och i dopet firar familjerna och församlingarna att en ny medlem införlivas i Kristus och hans kropp som är kyrkan (jfr ibid., n. 175b).

Hur viktigt dopet är för Guds folk framgår av den kristna gemenskapens historia i Japan. Den utsattes för en hård förföljelse i början av 1600-talet. Många dog som martyrer, prästerna utvisades och tusentals katoliker dödades. Det fanns inte en enda präst kvar i Japan, alla utvisades. Då drog sig gemenskapen tillbaka till det fördolda och bevarade tron och bönen i hemlighet. När ett barn föddes döpets det av mamman eller pappan, för alla katoliker kan döpa under vissa omständigheter. Omkring två och ett halvt århundrade senare återkom missionärerna till Japan. Tusentals kristna kom då upp i ljuset och kyrkan kunde blomstra på nytt. De hade överlevt tack vare nåden i dopet. Guds folk för tron vidare, döper sina barn och så fortsätter det. I hemlighet hade de behållit en stark gemenskapsanda, för dopet hade gjort dem till en enda kropp i Kristus. De var isolerade och fördolda men ändå medlemmar av Guds folk, av kyrkan. Vi kan lära oss mycket av denna historia.