Vatikanen och FN:s hearing om övergrepp på barn – en bakgrund

(17.01.14) Under torsdagen den 16:e januari genomfördes en hearing av FN:s kommitté för barns rättigheter i Genève om olika länders implementering av FN:s Barnkonvention inom sina territorier. Det var kommitténs 65:e möte och på agendan stod rapporter från Tyskland, Ryssland, Portugal, Kongo, Jemen och den Heliga Stolen.


Genom bl a svenska medier kunde bilden lätt erhållas att företrädare för den Heliga Stolen skulle ha kallats in för att explicit ”förhöras” om skandalerna med sexuella övergrepp i Katoska kyrkan. T ex har det efter hearingen på vissa håll rapporterats om att ”Vatikanen” skulle ha utsatts för stark kritik för att under lång tid medvetet ha dolt dessa övergrepp. Sådana påståenden bygger på missuppfattningar. Under torsdagen gjorde Vatikanens presstalesman p. Federico Lombardi ett uttalande för att klargöra sakläget.


”Den Heliga Stolen är djupt sorgsen över den plåga som sexuella övergrepp mot minderåriga innebär för miljontals barn över hela världen. Sorgligt nog har vissa medlemmar av prästerskapet också varit involverade i sådana övergrepp.”


Uttalandet återger sedan historien med den Heliga Stolens efterföljelse av Barnkonventionen, liksom dess svar på frågor som FN-kommittén ställde till medlemsländerna efter 2011 års rapport om konventionens implementering inom respektive stats territorium.


Den Katolska kyrkan som kyrklig gemenskap har ett formellt och moraliskt ansvar för motverkande av övergrepp, vilket främst den förre påven Benedictus XVI gjorde till ett tydligt, offentligt åtagande och som hans efterträdare påven Franciskus med ”inspirerande vägledning och ledarskap ... givit ny och uppenbar energi”, enligt Lombardi.


Därefter klargör Lombardis uttalande de juridiska förhållandena, om vilka en ofullständig kunskap tycks ha bidragit till missuppfattningarna gällande själva hearingen i Genève. Den Heliga Stolen är ett suverent rättssubjekt i den internationella rätten. Som sådant är de juridiska rättigheterna och ansvarsförhållandena gällande agerandet hos präster och ordensfolk över hela världen begränsade så länge det inte avser medborgare i själva Vatikanstaten, dvs den Heliga Stolens territorium. Med anledning av de på förhand ställda frågorna från FN-kommittén vilka den Heliga Stolen inte besvarade, utan istället ersatte med en egen 24-sidig rapport, framhåller Lombardi att dessa ”verkar förutsätta att biskopar och ordensmedlemmar agerar som representanter eller delgater för påven, något som absolut saknar grund”. I juridisk mening är alltså den Heliga Stolen inte rättsligt ansvarig för brott som har begåtts utanför dess eget territorium.


Ärkebiskop Silvano Maria Tomasi, som ledde Vatikanens delegation vid hearingen i Genève, framhöll i en intervju med Vatikanradion på torsdagen att ”den Heliga Stolen understryker att det är varje lands rätt och plikt att straffrättsligt hantera övergrepp gentemot minderåriga”. Hjälpbiskopen på Malta, Charles Scicluna, som tidigare ansvarade för frågor rörande övergrepp inom Kyrkans Troskongregation, preciserade i en annan intervju med Vatikanradion att ”det finns ett enskilt fall som faller inom Barnkonventionen och den Heliga Stolens jurisdiktion, vilket handlar om en diplomat som är medborgare i Vatikanstaten och dessa anklagelser är nu under utredning. ... Men med andra fall gäller att dessa hanteras på lokal nivå”.


P. Federico Lombardis uttalande avslutas med ett konstaterande att den Heliga Stolen håller fast vid implementeringen av Barnkonventionen inom dess territorium och att den Katolska kyrkan som helhet tydligt understryker respekten för den mänskliga personens värdighet från konceptionen till den naturliga döden i sin tro och lära, och att detta är en ”ständig hållning” från Kyrkans sida. ”Därför kan man säga”, menar Lombardi, att den Heliga Stolen”är en aktiv främjare av en omfattande omsorg om barns bästa över hela världen”.


Med andra ord: den Katolska kyrkan har ett moraliskt ansvar för sina präster och ordensmedlemmar men den Heliga Stolen som stat har inte ett juridiskt ansvar för varje katolsk präst i världen. Det är därför som den konkreta hanteringen av varje enskilt fall av lagbrott, som i detta fall övergrepp, måste ske i ett samarbete mellan den lokala kyrkan – läs ”stiftet” – och respektive stat inom vars territorium brottet begås. Vad Kyrkan sedan kan göra, och gör, är att avskilja brottsliga präster från sin tjänst, men det är inte en statsrättslig handling. Och i Genève handlade det hela om denna statsrättsliga dimension.