Påven Franciskus: ”Guds kärlek reparerar syndens skador i oss och är större än vi kan förstå”

(14.01.14) ”Guds kärlek är god bortom vår fattningsförmåga: den reparerar alla skador som våra synder och fel orsakar; den helar vår personliga historia efter att den brutits sönder av synden; den helar hela vår historia.” Detta var påven Franciskus’ fokus i hans predikan vid morgonmässan i kapellet i Casa Santa Marta i Vatikanen på måndagen den 13:e januari.


Den Helige Fadern koncentrerade sina kommentarer på mèndagens evangelium (Mark 1:14.20), som berättar om Jesu kallelse av lärjungarna Andreas, Simon, som ju skulle bli kallad Petrus, Jakob och Johannes.


”Det verkar här som Simon, Andreas, Jakob och Johannes utväljs en gång för alla: och ja, de blev utvalda! Vid denna händelse hade de dock ännu inte blivit trogna till det yttersta. Efter att ha blivit utvalda fortsatte de att begå misstag. De föreslog ogudaktiga saker till Herren. De förnekade Herren – Petrus mest uppseendeväckande, och de övriga av rädsla: de blev rädda och de sprang sin väg. De övergav Herren. Men vår Herre förberedde allt och efter sin uppståndelse behövde han fortsätta denna förberedelsernas resa fram till Pingstdagen. Men även efter Pingsten begick lärjungarna misstag – t ex Petrus, och Paulus behövde rätta honom – men Herren bara fortsätter att förbereda.”


Påven Franciskus fòrklarade sedan att Herren förbereder sina trogna under loppet av generationer:


”När saker inte går bra, involverar Han sig i vår historia, reder ut situationen och går framåt med oss. Tänk på Jesu Kristi släkttavla, på den listan: den var far till den, och den var far till den, och så vidare. I den historien finns det män och kvinnor som är syndare. Hur löste Herren allt? Han gick in, Han ordnade saker rätt. Tänk på den store David, en stor syndare, och sedan en helig. Herren vet. När Herren säger oss: ’Med evig kärlek har jag älskat dig’, refererar Han till detta. Herren har tänkt på oss i många generationer – på var och en av oss.”


Påven sade vidare att Herren väntar på oss i historien och gör oss sällskap på ett kärleksfullt sätt. Han sade att sådan är Guds kärlek, som ”älskar oss i evighet och aldrig överger oss.” Vi ber Herren att vi måtte lära känna denna hans hjärtas ömhet.” Detta, menade Franciskus, är ”en handling av tro” – som det inte alltid är enkelt att lita på:


”Därför att vår rationalism säger ’Hur kan Herren, som har så många att tänka på, ha tänkt på just mig?’ Hursomhelst, han har verkligen berett vägen för mig. Genom våra mödrar, mormödrar, farmödrar, fäder, farföräldrar... det är vad Herren gör. Detta är kärlek: verklig, evig och även helt unikt anpassad. Vi ber om nåden att förstå Guds kärlek, men Guds kärlek kan aldrig förstås helt! Vi kan erfara den, vi kan även gråta för den men här i tiden kommer den aldrig fullt ut att bli förstådd. Det säger oss också något om hur stor denna kärlek är. Han som har förberett oss från början vandrar med oss, förbereder andra... Han är alltid med oss! Låt oss helhjärtat be om nåden att förstå denna stora kärlek.”