Våga gå över gränsen- påvens fredsbudskap kommenterat

(31.12.13) ”Broderskap – grunden till fredens väg” detta är titeln på påven Franciskus första budskap till världsdagen för fred. Ett budskap som man skulle kunna sammanfatta som en inbjudan att gå bortom våra gränser, till periferin, som påven så ofta återkommit till under sitt pontifikat. Det skriver Vincenzo Bertolone i Osservatore Romano idag.
Gränserna håller inte de andra ute, de håller dig instäng. Du kan slösa bort ditt liv för att dra gränser, eller så kan du välja att klättra över de, trots att det kan tyckas oklokt. Man kan inte begränsa påven Franciskus budskap till det ekonomiska, eller det sociala, det vore att bara se det partiellt. Påvens inbjudan är mycket bredare: han uppmanar till att vidga gränserna, de personliga gränserna.
Sedan den första början av sitt pontifikat har påven ofta uttalat ordet ”Mod!” – som en uppmaning. Mod att förkunna, mod att fortsätta på en väg om än ojämn, mod att vilja finna sätt att mötas på. Men framför allt mod att korsa tröskeln till den gränsen som enligt påven Franciskus är brytpunkten, vår envisa försvarsbarriär.
Gränsen har många namn: ekonomisk ojämlikhet, våld, övergrepp, myndighetsmissbruk, social ojämlikhet. Gränsen är önskan att sluta sig, att fastna i sina egna tankar och sin egen visshet, att övertyga sig själva och andra om det universella värdet av sina egna åsikter, vilket leder till att man drar gränserna för sitt eget. Ofta är det en dörr som stängs om sin egen egoism, istället för att korsa hoppets tröskel för att öppna en annan dörr.
De katastrofala följderna av att se gränsen som ett hinder, som man måste övermanna varandra för att passera, är uppenbara. Påven tar i början upp berättelsen om Kain och Abel, som är en klar biblisk bild på den linje som skiljer två bröder, å ena sidan kallade till broderskap, å andra sidan med den dramatiska möjligheten att bedra varandra.
Fröna av det första brodermordet, bor i varje människa. Det vittnar mänsklighetens egoism om vardagligen. Följderna av att en bror inte ser sig själv skapad till ömsesidighet med sin bror, och en syster med sin syster, producerar oerhörda konsekvenser. En kedjereaktion av trakasserier och våld, osläckliga konflikter inom först familjen, för att vidgas till den mänskliga gemenskapen, till ett samhälle som ser den andra som "främling" och inte som "broder", den andra som en inkräktare och inte som en "granne”. "Följden av allt detta, skriver påven Bergoglio, ”är ett missbruk av skapelsen, korruption, kriminalitet, våld, de ändlösa krigen och den brottsliga verksamhet av olika slag.”
Påvens inbjudan följer den väg hans företrädare har valt – att fortsätta på och förkroppsliga saligprisningarnas väg. ”Saliga är fredsmäklarna" – från det första budskapet till världsdagen för fred, som påven Paulus VI instiftade i december 1967, har budskapen varit fulla av uppmaningar att vara fredsstiftare, med begreppet broderskap i åtanke. Paulus VI sa att ”den grundläggande principen om människans broderskap är respekt och kärlek till varje människa, eftersom hon är just människa. Eftersom det är en bror, min bror, vår bror.”
Freden ropar med hög röst idag: rättvisa, värdighet, jämlikhet, broderskap. Dessa är hörnstenar för sann fred. Freden som får oss att stiga över tröskeln, inte för att plundra och döda, utan för att gå den andres värdighet till mötes. Att korsa vår mänskliga gräns är att se med andra ögon och ett nytt hjärta.
Påven Franciskus understryker att de nya ideologierna, som kännetecknas av en utbredd individualism, självcentrering och materialistisk konsumism, försvagar de sociala banden och fyller på mentaliteten att kassera, vilket leder till förakt och försummelse av de mest utsatta, de som anses vara värdelösa. På detta vis blir det mänskliga samhället mer och mer en pragmatisk och självisk do ut des.
Man kan och man måste korsa gränsen, för att bryta ner barriären av "själv" för att bygga upp "oss": den mänskliga civilisationen behövs och den saknas fortfarande dramatiskt.