(31.12.2013)En artikel som publicerades för några veckor sedan på tidningen Tempi:s
hemsida berättar om den märkliga historien om Angèle Lieby, en fransk arbeterska som
den 13 juli 2009 föll in i ett vegetativt tillstånd .
Det hela börjar med en
kraftig huvudvärk och en akut konsultation på sjukhuset i Strasbourg. Det följs av
plötslig talrubbning, andnöd och medvetslöshet. Angèle tas omedelbart emot på sjukhus
men läkarna ger upp: de säger att det inte finns hopp om att hon skulle komma ur koman.
Angèle
Lieby har skrivit en bok tillsammans med journalisten Hervé de Chalendar, Angèle Lieby
, En tår har räddat mig , Edizioni San Paolo. Där berättar Angèle att hon var medveten
om allt. Hon var begravd inne i sin kropp som inte rörde sig överhuvudtaget men hörslen
var intakt och så sakteliga uinsåg hon att hon var kopplad till en livsuppehållande
maskin.
Men mardrömmen är inte över. Efter fyra dagar förklarar hennes läkare
att det inte finns mer att göra utan att den enda lösningen är att ge henne en värdig
död och dra ur kontakten. Angèle vill skrika att hon vill leva men lyckas inte att
visa på minsta sätt hur det egentligen ligger till. Tack och lov vägrar maken kategoriskt
att ta läkarnas råd men prövningen fortsätter genom påtryckningar från sjukhuspersonal
i ytterligare åtta dagar.
25 juli är det Angèles bröllopsdag. Hennes dotter
Cathy kommer in i rummet och anförtror sin mamma att hon väntar sitt tredje barn och
att hon skulle vara så glad om mormodern kunde få träffa det. Då händer något oväntat:
en tår tränger fram ur Angèles öga och strax efteråt märker familjen att hon rör helt
lite på ett lillfinger. Det är inget att diskutera, Angèle lever. Från den dagen börjar
en lång väg för henne för att komma tillbaka fysiskt och genom små men ständiga framsteg
har hon tillfrisknat inom ett år.
En mer noggrann diagnos visar att Angèle
Lieby hade en ovanlig neurologisk åkomma. I sin bok skriver Angèle om vissa läkare
som tenderar att se en person i koma som en ”grönsak” snarare än en människa.
Om
Angèle hade skrivit under ett biologiskt testamente hade tåren med säkerhet inte räddat
henne. Temat kring dödshjälp är alltför ofta ett känslomässigt debattämne i stället
för ett vetenskapligt, med respekt för etik. Mediers användande av vissa dramatiska
situationer som involverar hela familjer gör inget annat än att flytta fokus från
den verkliga frågan : Vad vet vi om livet ?