"Spendera allt för de fattiga" Vad är en fattig kyrka?

(17.12.2013) "Som jag skulle vilja ha en fattig kyrka för de fattiga” Denna vid det här laget berömda påvens replik den 16:e mars då han mötte journalister i Vatikanen, har tolkats på många olika vis. Mer ytligt eller ur den kristna synvinkeln.

En fattig kyrka kan inte hjälpa den fattige materiellt, liksom en företagare utan pengar inte kan hjälpa de arbetslösa. Påven Franciskus ska tolkas ur kristen vinkeln där fattigdom inte nödvändigtvis sammanfaller med "att inte har något". Fattigdom är först och främst en persons attityd, Jesus upprepar ofta i evangeliet: "Saliga är de fattiga i anden". Den kristna fattigdomen är att inte sätta hoppet i vad du äger, att vara fri från det som du har (pengar, kläder, känslor), i bemärkelsen att du är medveten om att det inte är det människan behöver för att vara lycklig. Paulus uttrycker det väl i Första Korintierbrevet: ...”lev som de som köper något som om de inte fick behålla det och de som lever i världen som om de inte levde av den”. (1 Kor 7:30)

Så den kristna fattigdomen är inte att inte ha några pengar, den är att vara fri från dem, använda dem (allt som du har) som om du inte ägde dem, med en intelligent obundenhet. Den kristna fattigdomen är en korrekt användning av pengar, som man ser missionärerna göra i världen: de använder pengarna för att investera i t.ex sjukhus, skolor, barnhem.

Påven uppmanar kyrkan till ett moraliskt oberoende i förhållande till det den äger, till fattigdom i anden, till ett liv som inte vill ha mer än det essentiella, men inte till materiell fattigdom, för då kan den inte hjälpa andra i svårigheter. Att inte äga något är ohållbart för en kyrka som underhåller och hjälper miljontals människor i nöd världen över. De som önskar att kyrkan vore materiellt fattig vill ha en obefintlig kyrka, som tvingas stänga sina missioner, skolor och låta kyrkorna förfalla. Det är den kyrka sekulariseringen önskar – en kyrka som är helt frånvarande från den offentliga och sociala scenen.

En annan missuppfattning är att kyrkan är en välgörenhetsinstans. Vare sig kyrkan är rik eller fattig är dess uppgift att förkunna och vittna om Svaret på människans behov klev in i historien, blev kött, och är vårt slutgiltiga hopp. Som påven Franciskus sa: "om vi inte bekänner Jesus Kristus, är det något som är fel. Då är vi en välgörenhets NGO, men inte en kyrka.”

Men kyrkan gör mycket välgörenhet, i sitt Kristna vittnesbörd, och då ofta i det tysta. Varje dag hjälper den katolska kyrkan, med sina biskopar, präster, nunnor och lekmän, miljontals människor över hela världen, utan att göra reklam, utan proklamationer, utan kameror. Ibland når nyheten journalisterna och blir offentlig. Och det är värt att tala om det. Endast Syrien har fått 78 miljoner dollar i bistånd från den katolska kyrkan. Stödet har också nått flyktingar i Libanon, Jordanien, Turkiet, Irak, Cypern och Egypten.

Den italienska dagstidningen "Corriere della Sera " skriver att Msgr. Konrad Krajewski, som är ansvarig för påven Franciskus allmosor, går upp klockan 4.30 varje morgon och tillbringar mycket av sin tid att resa runt Italien med hjälp till behövande. Under det senaste året har påvens egna välgörenhet nått 6500 personer, och cirka en miljon euro, "pengar som enbart spenderats för de fattiga”. Påven har sagt till honom: "Kontot är bra när det är tomt, så att det kan fyllas igen. Investera inte, bind inga pengar...spendera allt för de fattiga." Varje gång jag möter påven frågar han mig: ”Behöver du mera pengar”, berättar ärkebiskopen.

Det finns många former av fattigdom. En fattig kyrka som påven Franciskus ämnar den, måste förstås i den kristna bemärkelsen. Det är inte desamma som att inte ha några pengar, men att använda dem på rätt sätt, och vara fri till sinnet i förhållande till pengar. Om man stödjer kyrkan gör man hela världen en tjänst.