"Inget Mellanöstern utan kristna" Påven möter den österländska kyrkan

(21.11.2013) Påven Franciskus träffade på torsdagen patriarkerna i de katolska kyrkorna med österländsk rit klockan 10 och strax efter det deltagarna vid kongregationen för de österländska kyrkornas plenarmöte.

I talet som påven höll till de samlade patriarkerna och ärkebiskoparna påminde han om att ”för att vårt vittnesbörd ska vara trovärdigt, är vi kallade till att alltid sträva efter "rättvisa, barmhärtighet, tro, kärlek, tålamod och ödmjukhet" ( jfr 1 Tim 6:11).

”Vi måste föra en nykter livsstil i Kristi efterföljd, han som var rik och blev fattig för vår skull, för att vi skulle bli rika genom hans fattigdom (jfr 2 Kor 8:9). Vår iver måste vara outtröttlig och vår kärlek broderlig och faderlig, i förhållande till biskopar, präster och troende, i synnerhet om de lever ensamma och marginaliserade. Jag tror framför allt att våra präster är i behov av förståelse och stöd, även på ett personligt plan. De behöver vårt goda exempel i kyrkliga aktiviteter. De ber om insyn i förvaltningen och omsorg mot svagheter och behov.”

Efter sina korta rader lyssnade påven till vad patriarkerna hade att säga.

Efter mötet i Konsistoriesalen begav sig påven till den Klementinska salen där deltagarna vid de österländska kyrkornas plenarmöte väntade. Här talade påven om värdet att de österländska kyrkorna bevarar sina traditioner samtidigt som de är i full enhet med påven i Rom.

Påven sa att patriarkerna hade belyst de olika situationerna i öst – långa perioder under kommunistregimer, missionärsandan hos kyrkan som vuxit fram ur aposteln Tomas predikan, de kristnas uthållighet i Mellanöstern, ofta i en miljö präglad av fientlighet och konflikter.

Påven sa att ”varje katolik står i tacksamhetsskuld till kyrkorna i regionen. Av dem lär vi oss den hårda dagliga ekumeniken och interreligiösa dialogen.”

Påven Franciskus nämnde med oro konsekvenserna för de kristna av spänningarna och konflikterna, i Syrien, Irak, Egypten och andra delar av det Heliga Landet, och han upprepade sin vädjan att allas rätt till ett anständigt liv och till att bekänna sin tro fritt ska respekteras. ”Vi kan inte tänka oss ett Mellanöstern utan kristna. De som sedan 2000 år bekänner Jesu namn, måste vara fullvärdiga medborgare i det sociala, kulturella och religiösa mångfalden i de nationer som de tillhör.”

Han avslutade med att vända sig till två föregångare, Johannes XXIII och Johannes Paulus II, ”outtröttliga fredsmäklare”, med sin bön om fred i Mellanöstern.