Påven: Den kristnes kamp mot det onda innebär även att uppriktigt och konkret bekänna synder

(25.10.2013)Att ha modet att ge synderna sina riktiga namn inför sin biktfader, utan att gömma dem. Påve Franciskus predikan i fredagens morgonmässa i Santa Martakapellet handlade helt och hållet om försoningens sakrament. Att bikta sig, sa han, är att gå Jesu kärlek till mötes med ärligt hjärta och ett barns klarhet och inte undanhålla utan ta emot skammens nåd, som får oss att känna Guds förlåtelse.

För många vuxna kristna är det en outhärdlig ansträngning att bikta sig inför en präst och det leder ofta till att kringgå sakramentet. Eller ett kval som är så stort att det hela blir ett sanningsögonblick som blir en övning i påhitt. Paulus gör i Romarbrevet som påve Franciskus tar upp här just motsatsen: (Rom 7:18-25a) Han erkänner öppet inför församlingen att det bor något som inte är gott i honom. Han säger sig vara en slav som inte gör det goda han vill utan gör det onda som han inte vill. Detta sker i trons liv, sa påven, för att: ’när jag vill göra gott är synden intill mig’.

Lyssna här: Och detta är den kristnes kamp. Det är vår kamp varje dag. Och vi vågar inte alltid tala om den här kampen som Paulus talar om den. Vi vill alltid finna en ursäktens väg: ’Jo, men vi är alla syndare.’. Men, vi säger så inte sant? Han säger det på ett dramatiskt sätt: detta är vår kamp. Och om vi inte erkänner detta kan vi aldrig få Guds förlåtelse. För att om det att vara en syndare är ett ord, ett sätt att uttrycka sig på, så har vi inget behov av Guds förlåtelse. Men om det är en verklighet som gör oss till slavar behöver vi denna inre frigörelse från Herren, denna styrka. Men än viktigare finner vi här en utväg, Paulus erkänner sin synd för församlingen, hans benägenhet att synda. Han gömmer den inte.

Syndernas bikt som görs med ödmjukhet är det som Kyrkan ber alla oss om, påminde påve Franciskus, som även citerade Jakobs inbjudan: ’Erkänn era synder inför varandra.’ Men, inte för att göra reklam utan för att är Gud och att erkänna att Han är den som räddar mig. Så därför, fortsatte påven, går man till sin bror för att bikta sig, bror prästen: för att göra som Paulus. Framförallt med samma klarhet:

Lyssna här: Några säger: ’Å, jag biktar mig för Gud’. Men det är lätt, det är som att bikta sig via e-post, inte sant? Gud är där långt borta, jag säger saker och det är inte ansikte mot ansikte, inte mellan fyra ögon. Andra säger: ’Nej, jag går och biktar mig’ men de biktar sig eteriskt, uppe i det blå, som inte har något konkret i sig. Och detta är detsamma som att inte göra det. Att bekänna våra synder är inte att gå till ett psykiatriskt besök och inte heller att gå till en tortyrkammare: det är att säga till Herren ’Herre jag är syndare’, men att säga det genom en bror, för att detta är även något konkret. ’Och jag är syndare på grund av detta, detta och detta’.

Att vara konkret och även med en sann förmåga att skämmas för sina misstag: det finns inga alternativa ”skuggvägar” till den öppna vägen som går till Guds förlåtelses dörr för att i djupet av hjärtat känna hans förlåtelse och kärlek. Och här berättar påven vilka vi ska ta efter, barnen:

Lyssna här: De små har denna visdom: när ett barn kommer och erkänner säger den aldrig något lite i allmänhet. ’Men, pappa jag gjorde detta och jag gjorde det mot mormor, till den och den sa jag det här’ och så säger de ordet. De är konkreta, eller hur? De har denna sanningens enkelhet. Och vi tenderar alltid att gömma vår eländiga sanning. Men det är något vackert när vi bekänner våra synder som de är inför Gud och alltid känner denna skammens nåd. Att skämmas inför Gud är en nåd. Det är en nåd: ’Jag skäms.’ Vi tänker på Petrus när han säger, efter Jesu mirakel vid sjön:’ Lämna mig Herre, jag är en syndare’. Han skämdes för sina synder inför heligheten Jesus Kristus.