Resan till Brasilien

(04.09.2013) Lyssna här: Vi återupptar katekeserna efter sommarens semester, men idag tänkte jag tala om min resa till Brasilien med anledning av Världsungdomsdagen. Det har gått mer än en månad, men jag menar att det är viktigt att ta upp denna händelse, och tiden som gått hjälper oss att förstå bättre dess innebörd.

Först och främst vill jag tacka Herren, för det var han som ledde allt genom sin Försyn. För mig som kommer från Amerika var det en fin present. Och för detta vill jag också tacka Vår Fru av Aparecida, som var med på hela denna resa. Jag har vallfärdat till Brasiliens stora nationalhelgedom, och hennes vördade bild var med hela tiden på podiet under Världsungdomsdagen.

Det var jag särskilt glad för, för Vår Fru av Aparecida är viktig för kyrkans historia i Brasilien, men också för hela Latinamerika. I Aparecida har vi biskopar från Latinamerika och Karaiberna hållit en generalförsamling med påven Benedictus. Det var ett viktigt steg för själavården i den del av världen där största delen av katolska kyrkan lever.

Även om jag redan har gjort det, vill jag än en gång tacka alla civila och kyrkliga myndigheter, alla volontärer, de ansvariga för säkerheten, och församlingarna i Rio de Janeiro och i andra städer i Brasilien, där pilgrimerna togs emot som syskon. Gästfriheten hos Brasiliens familjer och församlingar blev ett av de finaste kännetecknen för denna Världsungdomsdag. De är duktiga dessa brasilianer! De har verkligen ett stort hjärta. En vallfärd är alltid obekväm, men gästfriheten gör den mindre obekväm och blir ett tillfälle att lära känna varandra och få nya vänner. Det binds band som sedan förblir, särskilt i bönen. Detta är också ett sätt för kyrkan i hela världen att växa, som ett nätverk av sann vänskap i Jesus Kristus, ett nät som befriar genom att det fångar. Gästfrihet är alltså det första ord som dyker upp ur erfarenheten av resan till Brasilien.

Ett annat ord som sammanfattar resan bra är ordet fest. Världsungdomsdagen är alltid en fest, för när en stad fylls av ungdomar som fyller gatorna med flaggor från hela världen, hälsar på varandra och omfamnar varandra, så är det en verklig fest. Det är ett tecken för alla, inte bara för de troende. Men därtill kommer en större fest som är trons fest, när man tillsammans lovprisar Herren, man sjunger, lyssnar till Guds ord, stannar upp i tystnad och tillbedjan. Allt detta är höjdpunkten på Världsungdomsdagen. Det är det verkliga syftet med denna stora vallfärd, och man erfar det på ett särskilt sätt under lördagskvällens stora vaka och under den avslutande mässan. Detta är den stora festen, trons och syskonskapets fest, som börjar i denna världen och som aldrig skall ta slut. Men det är bara med Herren som detta är möjligt. Utan Guds kärlek finns ingen verklig fest för människan.

Gästfrihet och fest. Men det finns en tredje beståndsdel som inte får saknas: mission. Denna världsungdomsdag präglades av ett missionstema: ”Gå ut och gör alla folk till lärjungar” Det är den uppståndne Kristi uppdrag till sina lärjungar: ”Gå ut”, gå ut ur er själva, ur all instängdhet för att bära ut evangeliets ljus och kärlek till alla, till tillvarons yttersta periferi. Detta var det uppdrag från Jesus som jag anförtrodde åt de ungdomar som fyllde hela stranden i Copacabana. Havsstranden var en symbolisk plats som förde tanken till Gennesaretsjöns strand. Ja, för också idag upprepar Herren: ”Gå ut...” och tillägger: ”Jag är med er alla dagar.” Detta är grundläggande. Det är bara med Kristus som vi kan bära ut evangeliet. Utan honom kan vi ingenting göra. Det har han själv sagt (jfr Joh 15:5). Men är vi förenade med honom kan vi göra mycket. Också en ung människa som inte betyder något i världens ögon, är i Guds ögon en apostel för Riket och ett hopp för Gud. Jag vill fråga alla ungdomar med kraft: ”Vill ni vara ett hopp för Gud? Vill ni vara ett hopp för kyrkan? Ett ungt hjärta, som tar emot Kristi kärlek, förvandlas till hopp för andra och blir en väldig kraft. Låt oss tänka på vad det betyder när hela den skara av ungdomar som mötte den uppståndne Kristus i Rio de Janeiro sedan tar med sig hans kärlek i vardagslivet, lever i den och delar med sig av den. Ingen skriver om dem i tidningarna för de utför inga våldsdåd, inga skandaler, och därför har de inget nyhetsvärde. Men om de förblir förenade med Jesus, bygger de upp hans Rike, de bygger syskonskap, delande, barmhärtighetsgärningar, de är en mäktig kraft för att göra världen rättvisare och vackrare, för att förvandla den. Nu vill jag fråga de ungdomar som är här på torget: vågar ni ta emot denna utmaning? Livas ni av denna kärlekens och barmhärtighetens kraft för att våga förändra världen?

Kära vänner, erfarenheten av Världsungdomsdagen påminner om historiens verkliga, stora nyhet, det glada budskapet, även om det inte nämns i tidningar och tv: vi är älskade av Gud, som är vår Fader och har sänt sin son Jesus för att han skall komma nära var och en av oss och rädda oss. Gästfrihet, fest, mission: dessa ord får inte bara förbli ett minne av vad som häne i Rio. De måste bli själen i vårt och våra gemenskapers liv.