Påven: Om den kristne blir rädd för kraften av Guds ödmjukhet är Gud inom honom

(14.06.2013)Det enda sättet att på riktigt ta emot Kristi frälsnings gåva är att ärligt erkänna svagheter och synder och undvika varje form av självrättfärdigande. Påve Franciksus sa detta i sin predikan i morgonmässan Santa Martakapellet. Påven firade mässan tillsammans med prefekten för den påvliga Prästkongregationen kardinal Mauro Piacenza och ärkebiskop Celso Morga Iruzubieta, tillsammans med stiftets präster och personal och kardinal Giuseppe Bertello och biskopen av Humahuaca i Argentina, Pedro Olmedo Rivero och Msgr. Benjamin J. Almoneda, biskop emeritus av Daet i Filippinerna.

Medveten om att vara en bräckligt lerkärl, men väktare av en stor skatt som gavs till honom helt gratis. (2 Kor 4:7-15) Påve Franciskus utgick från det Paulus skriver till de kristna i Korint om den väldiga kraften i tron på Guds verk.

Lyssna här: Paulus har talat många gånger - det är som en refräng, eller? - om sina synder. ’Men jag säger er jag har följt Kyrkan, jag har förföljt...’ Han minns hela tiden sina synder. Han känner sig som syndare. Men inte ens i denna stund säger han: ’Jag var det, men nu är jag helig’, nej. Även nu finns en törn av Satan i mitt kött. Han låter oss se själva svagheten. Själva synden. Det är en syndare som tar emot Jesus Kristus. Som för en dialog med Jesus Kristus.

Nyckeln är alltså ödmjukhet, sa påven. Han visar öppet sin meritlista, eller allt det som han har gjort som Jesu utsände apostel. Men han döljer inte sig själv och sina synder i sin handbok, som påven kallar det:

Lyssna här: Detta är även en modell om ödmjukhet för oss präster. Om vi bara visar vår meritlista har vi gjort fel. Vi kan inte förkunna frälsaren Jesus Kristus om vi inte känner detta. Men vi måste vara ödmjuka: Jag är syndare för detta och detta och detta.’ Som Paulus gör:’ Jag har följt Kyrkan – som han gör med konkreta synder. Inte syndare med en ödmjukhet som mer verkar tillgjord, nej. Å nej, utan med stark ödmjukhet.

Bröder, vi har en skatt som är Jesus Kristus, frälsare. Jesu Kristi Kors, denna skatt som vi lovordar. Men vi har det i ett lerkärl. Låt oss också lovorda även synderna i vår handbok. Och på så sätt är dialogen kristen och katolsk och konkret, för att Jesu Kristi frälsning är konkret. Jesus Kristus har inte räddat oss med en idé eller med en intellektuell plan, nej. Han har räddat oss med sitt kött, med det konkreta. Han har sänkt sig, gjort sig till människa och kött till slutet. Men man kan bara förstå detta genom att ta emot det i ett lerkärl.

Lyssna här: Även den samariska kvinnan som möter Jesus och efter att ha talat med honom berättade till sina landsmän först om sin synd och sedan om att hon har träffat Herren och beter sig på ett liknande sätt som Paulus. Jag tror, sa påven, att denna kvinna säkert är i himlen för, som Manzoni säger: ’jag har aldrig trott att Herren började ett mirakel utan att fullfölja det väl’ och detta mirakel som han började på har säkert hamnat i himlen. Påven avslutade: Vi ber henne att hjälpa oss att vara lerkärl för att kunna föra vidare och förstå Jesu Kristi ärorika mysterium.