Miljön

(05.06.2013) Lyssna här: Idag tänkte jag tala om miljön, vilket jag redan har gjort vid flera tillfällen. Idag (13 juni) är det också FN:s världsdag för miljön, som påminner om hur viktigt det är att undvika slöseri och förstörelse av mat.

När vi talar om miljön och om skapelsen går min tanke till bibelns första sidor, till Första moseboken, som säger att Gud satte mannen och kvinnan på jorden ”att bruka och vårda den” (jfr 1 Mos 2:15). Men jag frågar mig: vad innebär det att bruka och vårda jorden? Brukar och vårdar vi verkligen skapelsen? Eller utsätter vi den för utsugning och försumlighet? Verbet ”bruka” påminner mig om omsorgen som bonden har för jorden för att den skall bära frukt som han kan dela med sig av, all hans uppmärksamhet, lidelse och hängivelse. Att bruka och vårda skapelsen är ett uppdrag som Gud inte bara gav i historiens början, utan till var och en av oss. Det är en del av hans plan. Han vill låta världen växa ansvarsfullt och förvandlas till en trädgård, en plats där alla kan bo. Benedictus XVI har ofta påmint om att denna uppgift, som Gud skaparen gett oss, kräver att man förstår skapelsens rytm och logik. Istället leds vi ofta av högmod som gör att vi vill behärska, besitta, manipulera och utsuga. Vi ”vårdar” inte skapelsen, vi respekterar den inte, vi betraktar den inte som en gåva som man skall värna om. Vi förlorar förmågan att häpnas, att betrakta, att lyssna till skapelsen, och därför förmår vi inte läsa den och finna vad Benedictus XVI kallar ”rytmen i Guds kärlekshistoria med människan”. Varför blir det så? Därför att vi tänker och lever vågrätt, vi avlägsnar oss från Gud, vi läser inte hans tecken.

Men att “bruka och vårda” handlar inte bara om förhållandet mellan oss och miljön, mellan människan och skapelsen. Det handlar också om förhållandet människor emellan. Påvarna har talat om människoekologi, som är nära förknippad till miljöekologi. Vi lever i en tid av kris. Det ser vi i miljön, men framför allt ser vi det i människan. Människan är i fara. Därför är människoekologi så viktigt. Faran är stor, för orsaken till problemet är inte ytlig, utan djup. Det handlar inte bara om ekonomi, utan om etik och människosyn. Kyrkan har betonat detta flera gångar, och må säger, visst, det stämmer... men systemet fortsätter som förut, för det som dominerar är ekonomi och finans utan etik. Det som styr idag är inte människan, det är pengarna. Men Gud vår fader har inte gett uppiften att vårda jorden till pengarna utan till oss, män och kvinnor. Det är vi som har denna uppgift! I stället offras män och kvinnor åt profitens och konsumtionens avgudar. Det är en “bortkastningskultur”. Om en dator går sönder är det en tragedi, medan många människors fattigdom, behov och problem är något normalt. Om en vinternatt någon dör här i närheten, t ex på Via Ottaviano, är det ingen nyhet. Om det på många håll i världen finns barn som inte har något att äta är det ingen nyhet, det verkar vara normalt. Så får det inte vara! Och ändå blir det något normalt: att hemlösa människor fryser ihjäl på gatan är ingen nyhet. Men om börsen rasar tio procent i några städer är det en tragedi. En människa som dör är ingen tragedi, men om börserna rasar tio procent är det en tragedi. Så behandlas människor som om de var värdelösa, som om de var avfall.

Denna “bortkastningskultur” håller på att bli en vanlig mentalitet som smittar alla. Man ser inte längre människolivet och den enskilda människan som ett världe som skall respekteras och värnas, särskilt om det är en fattig eller handikappad människa, en människa som behövs ännu, som det ofödda barnet, eller som inte behövs längre, som en gammal människa. Denna skräpkultur har gjort oss okänsliga också för slöseriet med mat, som blir än mer förkastligt eftersom det tyvärr finns många människor och familjer som lider av svält och undernäring på många håll i världen. Förr var våra far- och morföräldrar noga med att inte kasta bort den mat som blev över. Konsumismen har vant oss vid överflöd och vid att slösa med mat varje dag, och ibland förstår vi inte längre matens värde, som går utöver ekonomiska måttstockar. Men låt oss minnas att när man kastar bort mat är det som om man stal den från bordet hos fattiga människor som inte har någon mat. Jag uppmanar alla att fundera över problemet med slöseriet med mat som kastas bort, att ta problemet på allvar och se efter hur man kan dela med sig solidariskt med de mest behövande.

För några dagar sedan firade vi Kristi kropps och blods högtid och läste då om brödundret: Jesus utspisade en stor skara med fem bröd och två fiskar. Slutet på berättelsen är viktig: “ Alla åt och blev mätta, och de överblivna bitarna samlades ihop; det blev tolv korgar” (Luk 9:17). Jesus säger till lärjungarna att ingenting får gå förlorat. Inget får kastas bort! Varför talas det om tolv korgar? Vad betyder det? Tolv är Israels stammar och syftar därför på hela folket. Det innebär att när maten delas rättvist och solidariskt, då saknar ingen det nödvändiga, och varje gemenskap kan hjälpa de fattigaste. Människoekologi och miljöekologi hänger ihop.

Därför skulle jag vilja att vi alla tog på allvar uppgiften att respektera och vårda skapelsen, att bry sig om varje människa, att bekämpa slöseri- och bortkastningskulturen, för att främja en kultur av solidaritet och möte.