Kyrkan

(22.05.2013) Lyssna här: I trosbekännelsen bekänner vi vår tro på den heliga anden, varefter vi säger att vi tror “på en helig, katolsk och apostolisk kyrka”. Det finns ett djupt band mellan dessa bägge trossanningar. Det är den heliga anden som ger liv åt kyrkan och leder dess steg. Utan den heliga andens ständiga närvaro och verkan skulle kyrkan inte kunna leva. Den skulle inte kunna utföra den uppgift som Jesus har anförtrott den: att gå ut och gör alla folk till lärjungar (jfr Matt 28:18). Att evangelisera är kyrkans uppdrag, inte bara för några, utan för mig, för dig, för oss. Aposteln Paulus utropade: “Ve mig om jag inte förkunnar evangeliet!” (1 Kor 9:16). Alla måste evangelisera, framför allt genom sin livsstil! Paulus VI betonade att “att evangelisera … är kyrkans egen nåd och kallelse, dess djupaste identitet. Den finns till för att evangelisera” (Evangelii nuntiandi, 14).

Vem är själva motorn i evangelisationen, i vårt liv och kyrkan? Paulus VI skrev klart och tydligt: ”Det är den heliga anden, som idag, liksom i kyrkans första tid, verkar i den som evangeliserar och låter sig besittas och ledas av den heliga anden. Anden inger de ord som man inte kan finna själv och förbereder samtidigt sinnet hos den som lyssnar och låter det öppna sig för att ta emot den glada nyheten och det förkunnade riket” (ibid., 75). För att evangelisera måste man därför öppna sig för Guds ande utan att vara rädd för vad anden kan begära eller vart den kan leda oss. Låt oss anförtro oss åt anden! Anden skall låta oss leva och vittna om vår tro och skall lysa upp hjärtat hos dem vi möter. Det var vad som hände på pingsten. Apostolarna som samlats med Maria ”såg hur tungor som av eld fördelade sig och stannade på var och en av dem. Alla fylldes av helig ande och började tala andra tungomål, med de ord som Anden ingav dem” (Apg 2:3-4). Den heliga anden sänker sig över apostlarna och låter dem gå ut ur rummet på övervåningen där de stängt in sig av rädsla. Anden låter dem gå ut ur sig själva och förvandlar dem till förkunnare och vittnen om “Guds stora gärningar” (vers 11). Den förvandling som den heliga anden genomfört avspeglar sig på skaran som samlats och som kom “från alla länder under himlen” (vers 5), för var och en hör apostlarnas ord som om de uttalats just på det egna språket (vers 6).

Detta är en första, viktig effekt av den heliga andens gärning, som leder och ger liv åt förkunnelsen av evangeliet: enhet och gemenskap. Bibeln berättar att i Babel började folken splittras och språken att skiljas åt, som ett resultat av högmodet hos människan som på egen hand och utan Guds hjälp ville bygga ” en stad, med ett torn som når ända upp i himlen” (1 Mos 11:4). Pingsten övervinner dessa splittringar. Det finns inte längre något högmod mot Gud och ingen vill stänga sig gentemot andra. Man öppnar sig för Gud och går ut för att förkunna hans ord: ett nytt språk, kärlekens språk, som den heliga anden ingjuter i hjärtat (jfr Rom 5:5); ett språk som alla kan förstå, och som när man tar emot det, kan uttryckas i varje tillvaro och varje kultur. Andens språk, evangeliets språk är gemenskapens språk. Det är en inbjudan att övervinna barriärer och likgiltighet, splittring och motsättningar. Vi borde alla fråga oss: hur låter jag mig ledas av den heliga anden för att mitt liv och mitt vittnesbörd om tron skall verka för enhet och gemenskap? Kommer jag med evangeliets ord av försoning och kärlek till de miljöer där jag lever? Ibland verkar det som om det som hände i Babel sker igen: splittring, bristande förståelse, rivalitet, avund, egosim. Vad gör jag med mitt liv? Skapar jag enhet omkring mig? Eller splittrar jag, genom skvaller, kritik och avund? Vad gör jag? Låt oss tänka på detta. Att bära ut evangeliet är att förkunna och leva i den försoning, förlåtelse, fred, enhet och kärlek som den heliga anden ger. Låt oss minnas Jesu ord: “Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek” (Joh 13:34-35).

För det andra: på pingstdagen stiger Petrus fram, full av helig ande, “med de elva andra” “häver upp sin röst” (2:14), talar “frimodigt” (vers 29) och förkunnar den glada nyheten om Jesus, som har gett sitt liv för att rädda oss, och som Gud har återuppväckt från de döda. Detta är en annan effekt av den heliga andens gärning: modet att förkunna Jesu evangeliums nyhet för alla, frimodigt (med ”parresia”) och med hög röst, alltid och överallt. Detta sker också idag för kyrkan och för var och en av oss. Ur pingstens eld och den heliga andens gärning springer ständigt nya krafter för missionen, nya vägar för att förkunna frälsningens budskap, nytt mod för att evangelisera. Låt oss aldrig stänga oss för denna andens gärning. Låt oss leva evangeliet med ödmjukhet och mod. Låt oss vittna om den nyhet, det hopp och den glädje som Herren ger åt vårt liv. Låt oss känna i oss själva ”den ljuva och trösterika glädjen i att evangelisera” (Paolus VI, Evangelii nuntiandi, 80). Att evangelisera, att förkunna Jesus, ger oss glädje. Egoism ger oss bitterhet och trötthet och sänker oss. Att evangelisera lyfter oss.

Jag nöjer mig med att bara antyda en tredje punkt, som ändå är särskilt viktig. En ny evangelisation och en kyrka som evangeliserar måste alltid utgå från bönen: från att be om den heliga andens eld som apostlarna i rummet på övervåningen. Det är bara med en trofast och intensiv relation till Gud som man kan gå ut ur sin instängdhet och frimodigt förkunna evangeliet. Utan bön blir allt vi gör tomt och vår förkunnelse förlorar sin själ och livas inte av anden.

Benedictus XVI sade till biskopssynoden 2012 att kyrkan idag ”känner den heliga andens vind som hjälper oss och visar oss den rätta vägen. Med ny entusiasm är vi på väg och tackar Herren (till biskopssynodens ordinarie möte 27 oktober 2012). Låt oss varje dag förnya vår förtröstan på den heliga andens gärning, förtröstan på att den verkar i oss, att den är i oss, att den ger oss apostolisk glöd, frid och glädje. Låt oss ledas av anden, låt oss vara män och kvinnor av bön, som modigt vittnar om evangeliet och som blir redskap för enheten och för gemenskapen med Gud i vår värld.