Påve Franciskus: Kyrkan är ödmjuk och modig, öppen och på vandring

(09.05.2013)Om några få dagar är det två månader sedan påvevalet och Franciskus blev vår påve. En av de mest givande nyheterna är påvens morgonmässor i kapellet i Gästhemmet Santa Marta. Vatikanradion sammanfattar predikningarna i programmet. Påven utgår ofta från Apostlagärningarna och alltså från den första kyrkoförsamlingens liv i Jerusalem och söker så genom Kyrkans rötter Kyrkans identitet och mission.

En ödmjuk och modig Kyrka som lyssnar till den Helige Ande. En Kyrka som går ut ur sig själv för att gå till världens utkanter. En Kyrka som är mamma och inte en barnvakt, som skapar broar och inte murar. En Kyrka med öppna dörrar och som är en kärlekskommunitet. På två månader har Franciskus gett oss ett otal ämnen att reflektera över, kring vad det betyder att leva med Kyrkan och vara Kyrkan. Med sitt enkla och direkta språk men samtidigt med djup, påminner påven om att särskilt dopet ger oss en stort ansvar: att förkunna Kristus och på så sätt föra Kyrkan framåt. Att vara kristen, säger han, är en gåva som får oss att gå framåt genom den Helige Andes kraft i förkunnandet om Jesus Kristus. Så därför måste den kristne alltid vandra och aldrig så still.

I mässan den 3 maj sa påven: När kyrkan förlorar modet, går Kyrkan in i en ljum atmosfär. De ljumma, ljumma kristna, utan mod...Detta gör Kyrkan mycket ont, för att ljumheten bär man inom sig och där börjar problemen mellan oss: vi har inte horisonter, vi har inte mod, vare sig mod att be till himlen eller mod att förkunna Evangeliet.

Ett mod, varnar Franciskus oss, som vi finner endast om vi vet att ta emot Guds ord med ett ödmjukt hjärta, om vi är ömma och inte sätter oss emot den Helige Ande. Kyrkan blir då en ”ja-kyrka” som blir kvar i Kristi kärlek:

Den 14 april sa påven: Vi, Kyrkans kvinnor och män, är mitt i en kärlekshistoria: var och en av oss är en ring i denna kärlekskedja. Och om vi inte förstår detta, förstår vi ingenting av vad Kyrkan är.

Påven varnar för risken att vi springer bort från Kristus när vi är lockade att skapa en Kyrka med egna mått. Jesu väg är inte ideologins eller moralismens väg som förfalskar Evangeliet. Och han pekar på att världsligheten är Kyrkans största fara:

Den 30 april sa påven: När kyrkan blir värdslig, när den inte bär på världens anda, när den har den friden som inte kommer av Herren blir Kyrkan en svag Kyrka, en Kyrka som kommer att övervinnas och som är oförmögen att föra fram själva Evangeliet, Korsets budskap, Korsets skandal. Det går inte att föra fram om det är världsligt.

Om den är världslig går Kyrkan inte framåt utan vänder tillbaka. Detta, sa påven, ser man även i den Andra Vatikankonciliet som skrevs på initiativ av påven Johannes XXIII. Femtio år senare frågar sig påven: Har vi gjort allt som den Helige Ande har sagt i konciliet?

Den 16 april svarade han på detta: Nej. Vi firar detta jubiléum, vi gör ett monument som inte irriterar någon. Vi vill inte ändra oss. Och mer: det hörs röster som vill vända tillbaka. Detta kallas att vara envis, detta kallas att tämja den Helige Ande, detta kallas att bli dumma och långsamma i hjärtat.

För att uttrycka det klart, varnar Franciskus, irriterar den Helige Ande oss för att den rör sig, den får oss att vandra och driver Kyrkan att gå framåt. Visst, understryker påven, Kyrkan går alltid mot Korset och Uppståndelsen, från förföljelse till Herrens tröst. Men, försäkrar påven, detta är vandringen som alltid går den väg som inte tar fel. Kyrkan, har påven många gånger upprepat, är en kärlekshistoria och inte en byråkratisk organisation. Kyrkan är en mamma:

Den 24 april sa påven: Det finns många mammor i denna mässa. Som hör om någon säger: - Men..är hon en ”hemorganisatör”? – Nej: jag är mamma! Och Kyrkan är en mamma. Och vi står mitt i en kärlekshistoria som går framåt med den Helige Andes kraft, alla tillsammans är vi en familj i Kyrkan, som är vår mamma.