Påve Franciskus: Han har uppstigit till himmeln och sitter på Faderns högra sida

(17.04.2013) Lyssna här: I trosbekännelsen sägs det att Jesus “har (…) uppstigit till himmelen. Han sitter på Faderns högra sida”. Jesu jordeliv når sin höjdpunkt med himmelsfärden, då han går från denna världen till Fadern och lyfts upp till hans högra sida. Vad innebär denna händelse? Vad har den för följder för vårt liv? Vad innebär det att betrakta Jesus som sitter på Faderns högra sida? Vi låter oss ledas av evangelisten Lukas.

Vi utgår från den stund då Jesus beslutar att göra sin sista vallfärd till Jerusalem. Lukas berättar: “När tiden var inne för hans upptagande till himlen vände han sina steg mot Jerusalem” (Luk 9:51). Medan han ”stiger upp” till den heliga staden, där han skall fullborda sitt ”uttåg” ur detta livet, ser Jesus redan målet, himlen, men han vet mycket väl att den väg som leder honom tillbaka till Faderns härlighet går genom korset, genom lydnad mot Guds kärleksplan för mänskligheten. Katolska kyrkans katekes säger att “Upphöjelsen på korset betecknar och förebådar himmelsfärdens upphöjelse till himlen“(nr. 662). Också vi måste förstå, i vårt kristna liv, att man måste vara trogen Guds vilja i vardagen för att träda in i hans härlighet, också när det krävs offer. Ibland blir vi tvungna att ändra våra planer. Jesu himmelsfärd äger rum konkret på Olivberget, nära den plats där han dragit sig tillbaka i bön före sitt lidande för att vara i djup förening med Fadern. Än en gång ser vi att bönen ger oss nåden att leva i trohet mot Guds projekt.

I slutet av sitt evangelium berättar Lukas mycket kortfattat om himmelsfärden. Jesus ledde sina lärjungar “ut ur staden bort mot Betania, och han lyfte sina händer och välsignade dem. Medan han välsignade dem lämnade han dem och fördes upp till himlen. De föll ner och hyllade honom och återvände sedan till Jerusalem under stor glädje. Och de var ständigt i templet och prisade Gud” (24:50-53); så berättar Lukas. Jag skulle vilja fästa uppmärksamheten på två beståndsdelar i berättelsen. För det första: under himmelsfärden utför Jesus den prästerliga gesten att välsigna lärjungarna, och de uttrycker säkert sin tro genom att falla ned på knä och böja huvudet. Jesus är den ende och evige prästen som med sitt lidande har gått genom döden och graven och har uppstått och stigit upp till himlen. Han är hos Gud Fadern, där han alltid ber för oss (jfr Heb 9:24). Johannes säger i sitt första brev att han är vår försvarsadvokat. När man kallas till domaren eller till en rättegång är det första man gör att söka upp en advokat som kan försvara en. Vi har en, som alltid försvarar oss, som försvarar oss från djävulens ränker och från oss själva, från våra synder. Kära bröder och systrar, detta är den försvarsadvokat vi har. Vi är inte rädda för att gå till honom och be om hans förlåtelse, välsignelse och barmhärtighet! Han förlåter oss alltid, han är vår försvarsadvokat, han försvarar oss alltid. Glöm inte bort det. Jesu himmelsfart visar oss något som är trösterikt för vår vandring: i Kristus, sann Gud och sann människa, har vår mänsklighet lyfts upp till Gud. Han har öppnat vägen för oss. Han är som ledaren för en grupp bergsbestigare, som kommer först upp till toppen och drar upp oss till sig och leder oss till Gud. Om vi anförtror vårt liv åt honom, om vi låter honom leda oss, då är vi säkra på att vi är i trygga händer, i vår frälsares händer, vår försvarsadvokat.

En andra beståndsdel: Lukas berättar att när apostlarna hade sett Jesus stiga upp till himlen återvände de till Jerusalem “under stor glädje”. Det kan verka litet konstigt. Det brukar tvärtom vara så att när vi skiljs från våra anhöriga eller vänner, för att någon ger sig av för alltid, särskilt på grund av döden, finns det en naturlig sorg i oss, för vi skall inte se deras ansikte mer, vi skall inte höra deras röst mer, vi får inte njuta längre av deras kärlek och närvaro. I stället betonar evangelisten apostlarnas djupa glädje. Varför det? Just för att med trons blick förstår de att Jesus ryckts bort från deras åsyn men alltid är hos dem, att han inte överger dem, och i Faderns härlighet bär han dem, leder dem och ber för dem.

Lukas berättar om himmelsfärden också i början av Apostlagärningarna för att betona att denna händelse är länken som förenar Jesu jordeliv med kyrkans. Här anspelar Lukas också på det moln som dolde Jesus för lärjungarnas åsyn, när de står kvar och betraktar hur Kristus stiger upp till Gud (jfr Apg 1:9-10). Då kommer två vitklädda män som uppmanar dem att inte stå där orörliga och se mot himlen, och att i stället ge näring åt sitt liv och sitt vittnesbörd ur vissheten att Jesus skall komma tillbaka på samma sätt som de har sett honom stiga upp till himlen (jfr Apg 1:10-11). De uppmanas att utgå från betraktandet av Kristus som Herre, för att få kraft av honom för att bära ut och vittna om evangeliet i vardagslivet: betrakta eller kontemplera och handla, ora et labora, lär den helige Benedictus. Bägge behövs i vårt liv som kristna.

Kära bröder och systrar, himmelsfärden visar inte att Jesus är frånvarande utan att han lever mitt ibland oss på ett nytt sätt. Han är inte längre på en bestämd plats i världen, så som han var före himmelsfärden. Nu är han i Guds herravälde, närvarande i varje tid och på varje plats, nära var och en av oss. I vårt liv är vi aldrig ensamma. Vi har denna försvarsadvokat som väntar på oss och försvarar oss. Vi är aldrig ensamma: den korsfäste och uppståndne Herren leder oss. Med oss finns det många bröder och systrar som lever i tron i tystnad och i det fördolda, i familj och arbete, i problem och svårigheter, i glädje och hopp, och som tillsammans med oss bär ut Guds kärleks herravälde till världen i den uppståndne Kristus Jesus, som stigit upp till himlen och är vår försvarsadvokat.