Påve Franciskus: nej till en ”barnvaktskyrka”, troende ska återupptäcka de döptas ansvar

(17.04.2013)Lyssna här: Styrkan i dopet ger kristna mod att förkunna Kristus även utan säkerhet och även mitt bland förföljelse. Det sa påven på onsdagsmorgonens mässa i Santa Martakapellet där en grupp från IOR, Institutet för religiös verksamhet var närvarande.

Även denna predikan inspirerades av Apostlagärningarna: Den första kristna gemenskapen i Jerusalem lever i fred och kärlek, men strax efter den helige Stefans martyrium utbryter en våldsam förföljelse. Detta, sa påven, är lite Kyrkans livsstil: mellan fred och kärlek och förföljelse. Det är detta som händer i historien för att det är Jesu stil. Vid förföljelsen flyr många i Judéen och Samarien och de förkunnar evangeliet även om de står ensamma utan präster, för att apostlarna blev kvar i Jerusalem:

De lämnade hemmet, de tog kanske med sig bara några få saker; de hade ingen säkerhet men de gick från plats till plats och förkunnade Ordet. De tog med sig den rikedom de hade: tron. Denna rikedom som Herren hade gett till dem. De är enkla troende, nyss döpta, sedan ett år eller kanske lite mer. Men de vågade gå och förkunna. Och de blev betrodda! Och de gjorde mirakel!

Dessa första kristna, observerar påven, hade endast dopets styrka som gav dem detta apostoliska mod, Andens kraft.

Jag tänker på oss döpta, om vi har denna styrka och så tänker jag: men vi, tror vi på detta? Att dopet är nog för att evangelisera? Eller hoppas på att prästen ska säga, eller att biskopen ska säga... Och vi? Sedan, dopets nåd är lite stängd och vi är instängda i våra tankar i våra saker. Eller så tänker vi ibland: Nej, vi är kristna: jag har blivit döpt och konfirmerad.. identitetskortet är klart. Och så sover du lugnt, du är kristen. Men var är Andens styrka som tar dig framåt?

Man behöver vara trogen Andens för att förkunna Jesus i våra liv, genom vårt vittnesbörd och våra ord.

Om vi gör detta blir Kyrkan en Moderkyrka som ger oss många barn för att vi, Kyrkans barn för med oss detta. Men när vi inte gör det och Kyrkan inte blir en moder utan en ”barnvaktskyrka” som tar hand om barnen för att se till att de sover, då blir det en sömnig Kyrka. Vi tänker på vårt dop och ansvaret i att vara döpt.

Påven påminde om förföljelserna i Japan på 1600-talet, då de katolska missionärerna fördrevs och de kristna samfunden förblev utan präster i tvåhundra år. När de kom tillbaka fann missionärerna alla församlingar i ordning, alla döpta, alla konfirmerade, alla gifta i kyrkan. Tack vare dopet:

Vi döpta bär på ett stort ansvar, att förkunna Kristus, föra fram Kyrkan fruktbara moderliga Kyrkan. Att vara kristen är inte att göra en karriär i en advokatstudio eller en läkarstudio, nej, att vara kristen är en gåva som gör att vi går framåt genom Andens styrka i förkunnandet av Jesus Kristus.
Under förföljelsen av de första kristna, sa påven Franciskus avslutningsvis, bad Maria mycket och uppmuntrade de döpta att gå framåt med mod:

Vi ber Herren om nåden att bli döpta till modiga och säkra på att vi har Anden i oss, som vi har tagit emot genom dopet och som alltid uppmuntrar oss att förkunna Jesus Kristus med våra liv, genom vårt vittnesbörd och även med våra ord. Så må det vara. Lyssna här: