Påve Franciskus: Trons år, Uppståndelsen

(03.04.2013) Lyssna här: Kära bröder och systrar, god dag;

Idag fortsätter vi med katekeserna om Trons år. I Trosbekännelsen säger vi: “På tredje dagen har han uppstått efter skrifterna.” Det är just den händelse som vi firar nu: Jesu uppståndelse, som är mittpunkten för det kristna budskapet, som har förts vidare från begynnelsen och nått ända fram till oss. Paulus skriver till de kristna i Korint: “Bland det första jag förde vidare till er var detta som jag själv hade tagit emot: att Kristus dog för våra synder i enlighet med skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen i enlighet med skrifterna 5och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv” (1 Kor 15:3-5). Denna korta trosbekännelse förkunnar just påskmysteriet, när den uppståndne visar sig för första gången för Petrus och för de tolv. Jesu död och uppståndelse är själva hjärtat i vårt hopp. Utan denna tro på Jesu död och uppståndelse är vårt hopp svagt, ja det är inte ens hopp, och det är just Jesu död och uppståndelse som är hjärtat i vårt hopp. Aposteln Paulus säger: “om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös, och ni är ännu kvar i era synder” (vers 17). Tyvärr har man ofta försökt fördunkla tron på Jesu uppståndelse, och också bland de troende har tvivlet smugit sig in. Det blir en urvattnat tro, inte den starka tron, av ytlighet, ibland av likgiltighet, man är upptagen av tusen olika saker som man menar är viktigare än tron, eller för att man har en uteslutande horisontal syn på livet. Men det är just uppståndelsen som öppnar oss för ett större hopp, för den öppnar vårt liv och världens liv för Guds eviga framtid, för den fulla lyckan, för vissheten att det onda, synden och döden kan övervinnas. Kristi uppståndelse kastar ett nytt ljus över denna vardagliga verklighet. Kristi uppståndelse är vår kraft!

Men hur har vi nåtts av trossanningen om Kristi uppståndelse? Det finns två slags vittnesbörd i Nya testamentet. En del är utformade som trosbekännelser, alltså formuleringar som sammanfattar trons kärna. Andra är i stället utformade som berätteler om uppståndelsen och om de händelser som är förbundna med den. Det vi just hörde är t ex en trosbekännelse, liksom också den i brevet till de kristna i Rom, där Paulus skriver: “ om du med din mun bekänner att Jesus är herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad” (10:9). Redan när kyrkan tar sina första steg är tron på mysteriet med Jesu död och uppståndelse klar och tydlig. Men idag tänkte jag stanna upp inför den andra, vittnesbörden som är utformade som en berättelse, som vi finner i evangelierna. Framför allt lägger vi märke till att de första vittnena till denna händelse var kvinnor. I gryningen beger de sig till graven för att smörja in Jesu kropp och finner det första tecknet: den tomma graven (jfr Mark 16:1). Därefter möter de en Guds budbärare som förkunnar: Jesus från Nasaret, den korsfäste, är inte här, han har uppstått (jfr vers 5-6). Kvinnorna drivs av kärlek och tar emot denna förkunnelse med tro. De tror och för genast vidare förkunnelsen. De behåller den inte för sig själva utan för den vidare. Glädjen över att veta att Jesus lever, hoppet som fyller hjärtat, är ingenting som man kan hålla inne med. Detta borde ske också i vårt liv. Vi borde vara glada över att vara kristna. Vi tror på den uppståndne, som har besegrat ondskan och döden. Vi måste våga ”gå ut” för att bära med oss denna glädje och detta ljus i alla miljöer i vårt liv. Kristi uppståndelse är vår största visshet, den dyrbaraste skatten. Vi kan inte låta bli att dela med oss av denna skatt, denna visshet. Den är inte bara för oss, den är till för att föras vidare, för att ges till andra, för att dela med sig av den. Den är vårt vittnesbörd.

En annan sak är det att i trosbekännelserna i Nya testamentet nämns bara män, apostlarna, som vittnen, inte kvinnorna. Det beror på att den tidens judiska lag menade att vittnesbörd från kvinnor och barn inte var trovärdiga. Men i evangelierna spelar kvinnorna en framträdande och grundläggande roll. Detta är något som talar för att uppståndelsen är en historisk händelse. Om det var en påhittad händelse skulle man på den tiden inte ha förknippat den med vittnesbörd från kvinnor. I stället berättar evangelisterna precis det som har hänt. De första vittnena är kvinnor. Det visar at Gud inte väljer enligt mänskliga kriterier. De första vittnena till Jesu födelse är herdar, enkla och ödmjuka människor. De första vittnena till uppståndelsen är kvinnor. Detta är på sätt och vis kvinnornas, mammornas, vackra uppdrag: att vittna för barn och barnbarn att Jesus lever och har uppstått. Detta vittnesbörd från mammor och mor- och farmödrar måste fortsätta. Det som räknas för Gud är hjärtat, hur mycket vi öppnar oss för honom, om vi är som barn som litar på honom. Men detta får oss också att reflektera över hur kvinnorna har haft och har en alldeles särskild roll i kyrkan och i trons vandring när det gäller att öppna portarna för Herren, följa honom och visa hans ansikte, för trons blick behöver alltid kärlekens enkla och djupa blick. För apostlarna och lärjungarna är det svårare att tro. Inte för kvinnorna. Petrus rusar till graven, men stannar inför den tomma graven. Tomas måste röra vid såren på Jesu kropp med sina händer. Också i vår trosvandring är det viktigt att veta och känna att Gud älskar oss, att inte vara rädd för att älska honom. Tron bekänner man med munnen och hjärtat, med ord och kärlek.

Efter att ha visat sig för kvinnorna visar han sig fler gånger. Jesus är nu närvarande på ett nytt sätt. Han är den korsfäste, men hans kropp är förhärligad. Han har inte återvänt till jordelivet utan till ett nytt tillstånd. I början känner de inte igen honom. Det är bara genom hans ord och gester som deras ögon öppnas. Mötet med den uppståndne förvandlar, ger ny kraft åt tron, en fast grundval. Också för oss finns det många tecken där den uppståndne visar sig: bibeln, eukaristin, de andra sakramenten, nästankärleken, de kärleksgester som förmedlar en ljusstråle från den uppståndne. Låt oss lysas upp av Kristi uppståndelse, låt oss förvandlas av hans kraft, för att också vi skall bidra till att dödens tecken ger plats åt livets. Till alla de unga som jag ser här på torget vill jag säga: för vidare denna visshet, att Herren lever och vandrar vid vår sida i livet. Detta är ert uppdrag: att föra vidare detta hopp och vara förankrade i detta hopp, detta ankare i himlen. Håll hårt i repet för att vara förankrade och föra vidare hoppet. Ni är Jesu vittnen och skall föra vidare vittnesbördet att Jesus lever, och detta skall ge hopp till oss och till denna värld som åldrats genom krig, ondska och synd. Framåt, ungdomar!