Påve emeritus: Jag tror på Gud: skapare av himmel och jord, människans skapare

(06.02.2013) Lyssna här: del 1 del 2 Kära bröder och systrar,

Trosbekännelsen börjar med att beskriva Gud som “allsmäktig fader” och tillägger sedan att han är “skapare av himmel och jord” och anspelar så på bibelns första ord. Bibelns första vers lyder: “I begynnelsen skapade Gud himmel och jord” (1 Mos 1:1): Gud är alltings upphov, och i skapelsens skönhet visar sig hans allsmäktighet som fader som älskar.

Gud visar sig som fader i skapelsen för han är livets upphov, och genom att skapa visar han sin allsmäktighet. Bibeln använder sig av suggestiva bilder för att beskriva detta (jfr Jes 40:12; 45:18; 48:13; Ps 104:2,5; 135:7; Ords 8:27-29; Job 38–39). Som en god och mäktig fader tar han vara på det han har skapat med en kärlek och en trohet som aldrig sviktar, säger psalmerna gång på gång (jfr Ps 57:11; 108:5; 36:6). Så blir skapelsen en plats där man kan lära känna Herrens allsmäktighet och hans godhet och en maning till oss troende att utropa Gud som skapare. “I tro förstår vi att världen har formats genom ett ord från Gud och att det vi ser inte har blivit till ur något synligt”, skriver författaren till Hebreerbrevet (11:3). Att tro innebär därför att förmå känna igen det osynliga genom att se dess spår i den synliga världen. Den troende kan läsa naturens stora bok och förstå dess budskap (jfr Ps 19:2-5). Men människan behöver uppenbarelsens Ord, som väcker tron, för att nå fram till full medvetenhet om att Gud är skapare och fader. Det är i den heliga skrift som människans förnuft i trons ljus kan finna nyckeln för att tolka och förstå världen. Särskilt viktigt är det första kapitlet i Första Mosebok med sin högtidliga presentation av Guds skaparverk som äger rum under sju dagar. På sex dagar fullbordar Gud skapelsen och den sjunde dagen, sabbaten, avhåller han sig från all verksamhet och vilar. Det är en dag av frihet för alla, en dag av gemenskap med Gud. Med denna bild visar så Första Mosebok att Guds första tanke var att finna en kärlek som kunde svara på hans kärlek. Hans andra tanke är sedan att skapa en materiell värld där han kan placera denna kärlek, dessa skapelser som svarar honom i frihet. Därför struktureras texten av några betydelsefulla upprepningar. Sex gånger upprepas till exempel meningen: ”Gud såg att det var gott” (vers 4,10,12,18,21,25), och till sist, den sjunde gången, efter människans skapelse: “Gud såg att allt som han hade gjort var mycket gott” (vers 31). Allt vad Gud skapar är skönt och gott, fullt av vishet och kärlek. Guds skapelsegärning ger ordning, harmoni och skönhet. I Första Moseboks berättelse framgår sedan att Herren skapar med sitt ord. Tio gånger står det “Gud sade” (vers 3,6,9,11,14,20,24,26,28,29). Det är ordet, Guds Logos, som är ursprung till världens verklighet, och genom att säga “Gud sade”, det skedde, betonas Guds ords verksamma makt. Så sjunger psalmförfattaren: “Genom Herrens ord blev himlen till och rymdens här på hans befallning... Han talade och allt blev till, han befallde och det skedde” (33:6,9). Livet uppstår, världen finns till, för allt lyder Guds ord.

Men idag undrar vi: är det fortfarande meningsfullt att tala om skapelse i vår tid av naturvetenskap och teknik? Hur kan vi tolka Första Moseboks berättelser? Bibeln vill inte vara en handbok i naturvetenskap. Den vill förmedla alltings äkta och djupa sanning. Den grundläggane sanning som Första Moseboks berättelser avslöjar är att världen inte bara är en samling av motstridiga krafter. Den har sitt upphov och sin jämvikt i Logos, i Guds eviga förnuft, som fortsätter att bära upp världen. Det finns en plan för världen som springer fram ur detta förnuft, ur skaparanden. Tror man att detta ligger till grund för allt, lyser det upp hela tillvaron och ger mod att möta livets äventyr med förtröstan och hopp. Därför säger bibeln att upphovet till varat, världen och oss inte är det irrationella eller nödvändigheten, utan förnuftet, kärleken och friheten. Alternativet är att prioritera det irrationella och nödvändigheten, eller förnuftet, friheten, kärleken. Vi tror på detta senare alternativ.

Men jag tänkte säga något också om det som är hela skapelsens höjdpunkt: mannen och kvinnan, människan, den enda som “förmår lära känna och älska sin skapare” (Andra Vatikankonciliet, Gaudium et spes, 12). Psalmförfattaren betraktar himlen och frågar sig: “När jag ser din himmel, som dina fingrar format, månen och stjärnorna du fäste där, vad är då en människa att du tänker på henne, en dödlig att du tar dig an honom?” (8:4-5). Människan, som skapats med kärlek av Gud, är så liten inför världsalltets storhet. Ibland har också vi uppfattat vår begränsning när vi har betraktat stjärnhimlens väldiga vidd. Människan bär på denna paradox: vår litenhet och vår bräcklighet lever sida vid sida med storheten hos det som Guds eviga kärlek har velat för henne.

Skapelseberättelserna i Första Mosebok leder oss också in i denna hemlighetsfulla värld och hjälper oss att lära känna Guds plan för människan. Först och främst säger de att Gud formade människan av jord från marken (jfr 1 Mos 2:7). Det betyder att vi inte är Gud, vi har inte gjort oss själva, vi är jord. Men det betyder också att vi kommer från den goda jorden genom den gode skaparens verk. Därtill kommer ett annat grundläggande faktum. Alla människor är jord, oavsett hur kulturen och historien har delat in dem, bortom varje social skillnad. Vi är en enda mänsklighet som formats av Guds enda jord. Därtill kommer en annan beståndsdel. Människan får sitt upphov för att Gud blåser in liv i den kropp som formats av jord (jfr 1 Mos 2:7). Människan har skapats till Guds avbild, lik honom (jfr 1 Mos 1:26-27). Därför bär vi alla på det liv som Gud blåst in i oss, och bibeln säger att varje människoliv står under Guds särskilda beskydd. Detta är det djupaste skälet till att människans värdighet är okränkbar mot varje frestelse att värdera människan utifrån användbarhet och makt. Att människan är Guds avbild, lik honom, visar att hon inte är instängd i sig själv utan har ett grundläggande band till Gud. I Första Moseboks första kapitel finner vi två betydelsefulla bilder: trädgården med trädet som ger kunskap om gott och ont, och ormen (jfr 2:15-17; 3:1-5). Trädgården säger att den plats där Gud har placerat människan inte är någon vild skog utan en plats som skyddar, när och bär. Människan måste erkänna att världen inte är en egendom som man får plundra och utsuga utan en gåva av skaparen, ett tecken på hans frälsningsvilja, en gåva att vårda och bevara, låta växa och utveckla i respekt och harmoni enligt dess egen rytm och logik enligt Guds plan (jfr 1 Mos 2:8-15). Ormen är en bild som kommer från Mellanösterns fruktbarhetskulter, som fascinerade Israel och utgjorde en ständig frestelse att överge det hemlighetsfulla förbundet med Gud. Därför beskriver bibeln den frestelse som Adam och Eva utsätts för som kärnan i själva frestelsen och synden. Vad är det nämligen som ormen säger? Den förnekar inte Gud, men insinuerar en försåtlig fråga: “Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av något träd i trädgården?” (1 Mos 3:1). På så sätt väcker ormen misstanken att förbundet med Gud är en kedja som fängslar människan och berövar henne friheten och allt det skönaste och mest dyrbara i livet. Frestelsen är att själv bygga den värld där man skall leva, att inte acceptera att den skapade varelsen har begränsningar, det goda och det ondas och moralens begränsningar. Beroendet av Guds skaparkärlek ses som en börda som man måste befria sig från. Detta är alltid kärnan i frestelsen. Men när man förvränger relationen till Gud med en lögn och sätter sig själv på hans plats, då förvrängs också alla andra relationer. Då blir nästan en rival och ett hot. Så snart Adam har gett efter för frestelsen anklagar han genast Eva (jfr 1 Mos 3:12). De bägge gömmer sig från den Gud med vilken de samtalade vänskapligt (jfr 3:8-10). Världen är inte längre en trädgård där man kan leva i harmoni utan en plats som man kan utnyttja och där hot döljer sig (jfr 3:14-19). Avundsjuka och hat mot nästan träder in i människans hjärta. Sinnebilden av detta är Kain, som dödar sin egen bror Abel (jfr 4:3-9). När människan går mot sin skapelse går hon i verkligheten mot sig själv, förnekar sitt upphov och därmed sin sanning. Det onda träder in i världen med sin smärtsamma kedja av lidande och död. Vad Gud skapat var gott, ja mycket gott, men efter att människan fritt valt lögnen i stället för sanningen, träder det onda in i världen.

Jag skulle vilja betona en sista lärdom som kommer från skapelseberättelserna. Synd alstrar synd, och alla historiens synder är förbundna med varandra. Därför måste vi nu tala om det som kallas ”arvsynden”. Vad är detta, som är så svårt att förstå? Jag skulle bara vilja antyda några beståndsdelar. Först och främst måste vi minnas att ingen människa är instängd i sig själv. Ingen kan leva bara av sig själv och för sig själv. Vi får livet av andra och inte bara vid födelsen utan varje dag. Människan är relation. Jag är mig själv bara i duet och genom duet, i kärleksrelationen till Guds du och andra människors du. Synden skadar och förstör relationen till Gud, detta är dess grundläggande väsen: att man förstör relationen till Gud, den grundläggande relationen, och sätter sig själv på Guds plats. Katolska kyrkans katekes säger att med den första synden valde människan ”sig själv emot Gud, i motsättning till de krav som hennes ställning som skapad varelse ställer på henne och sedan dess också emot hennes eget bästa” (nr. 398). När denna grundläggande relation skadas, såras eller förstörs också relationens andra poler. Synden förstör relationerna och så förstör den allt, för vi är relation. Om människans struktur som relation skadas redan från början, då träder varje människa in i en värld som präglats av dessa skadade relationer. Hon träder in i en värld som skadats av synden, som präglar henne personligen. Den ursprungliga synden underminerar och sårar människans natur (jfr Katolska kyrkans katekes 404-406). En enda människa kan inte själv ta sig ur denna situation, hon kan inte friköpa sig på egen hand. Det är bara skaparen själv som kan återupprätta riktiga relationer. Det är bara om han, som vi avlägsnat oss ifrån, kommer till oss och tar oss i handen i kärlek, som riktiga relationer kan återskapas. Detta sker i Jesus Kristus, som går en väg som är raka motsatsen till Adams, som hymnen beskriver i andra kapitlet av Paulus brev till de kristna i Filippi (2:5-11). Adam erkänner inte att han är skapad och vill sätta sig själv på Guds plats, och Jesus, Guds son, som är i en fulländad sonrelation till fadern, stiger ned, blir en tjänare, går kärlekens väg och ödmjukar sig ända till döden på korset för att återskapa ordningen i relationerna till Gud. Kristi kors blir så livets nya träd.

Kära bröder och systrar, att leva av tro är att erkänna Guds storhet och acceptera vår litenhet, att vi är skapade varelser, och att låta Herren fylla oss skapade varelser med sin kärlek så att vår sanna storhet kan växa. Det onda, med sin börda av smärta och lidande, är ett mysterium som lyses upp av trons ljus, för det ger oss vissheten att vi kan befrias från det, vissheten att det är gott att vara människa.