Påve emeritus: Jag tror på Gud: allsmäktig fader

(30.01.2013) Lyssna här: Kära bröder och systrar,

I förra onsdagens katekes stannade vi upp inför trosbekännelsens första ord: “Jag tror på Gud”. Men trosbekännelsen förklarar att Gud är allsmäktig fader, skapare av himmel och jord. Därför tänkte jag nu reflektera tillsammans med er över denna den första grundläggande definitionen av Gud som trosbekännelsen räknar upp: han är fader.

Idag är det inte alltid så lätt att tala om faderskap. I västvärlden splittras familjer, arbetet upptar allt mer av vårt engagemang, vi har mycket att oroa oss över, ofta är det svårt att få ihop familjens ekonomi och massmedia distraherar oss i vårt vardagsliv. Detta är bara några av de många faktorer som kan förhindra en trygg och konstruktiv relation mellan fäder och deras barn. Ibland är det svårt att kommunicera, förtroendet försvinner och fadersgestalten kan bli problematisk. Så blir också bilden av Gud som fader problematisk, för vi har inga lämpliga förebilder. För den som har fått uppleva en far som varit alltför auktoritär och hård, liktgiltig och känslokall eller rentav frånvarande, är det inte så lätt att tänka tryggt på Gud som en fader och överlämna sig till honom i förtröstan.

Men bibelns uppenbarelse hjälper oss att övervinna dessa svårigheter. Bibeln talar om en Gud som visar oss vad det verkligen innebär att vara ”fader”. Det är framför allt evangeliet som visar oss Guds ansikte som en fader som älskar så att han ger ut sin egen son för att rädda mänskligheten. Hänvisningen till fadersgestalten hjälper oss att förstå något av Guds kärlek, men den är oändligt mycket större, trofastare, mer fullständig än den som finns hos någon människa. ”Finns det någon bland er – säger Jesus för att visa faderns ansikte för sina lärjungar - som ger sin son en sten när han ber om bröd eller ger honom en orm när han ber om en fisk? Om nu redan ni, som är onda, förstår att ge era barn goda gåvor, skall då inte er fader i himlen ge det som är gott åt dem som ber honom?” (Matt 7:9-11; jfr Luk 11:11-13). Gud är fader för han har välsignat och utvalt oss före världens skapelse (jfr Ef 1,3-6). Han har gjort oss till sina barn i Jesus på riktigt (jfr 1 Joh 3,:). Och som fader följer Gud vår tillvaro med kärlek, ger oss sitt ord, sin undervisning, sin nåd, sin ande.

Jesus uppenbarar att han är fadern som ger himlens fåglar mat utan att de behöver så eller skörda, och som klär ängens blommor i underbara färger, med dräkter som är vackrare än kung Salomos (jfr Matt 6:26-32; Luk 12:24-28). Jesus tillägger: och vi är mer värda än blommorna och himlens fåglar! Och om han är så god att han “låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga” (Matt 5:45), då kan vi alltid, utan fruktan och i fullständigt förtroende, be fadern om förlåtelse när vi gör fel. Gud är en god fader som tar emot och omfamnar den förlorade och ångerfulla sonen (jfr Luk 15:11ff), ger fritt åt dem som ber (jfr Matt 18:19; Mark 11:24; Joh 16:23) och erbjuder himlens bröd och det levande vattnet som ger evigt liv (jfr Joh 6:32,51,58).

Den bedjande i psaltarens psalm 27 är omgiven av fiender, belägrad av onda och baktalande människor, men medan han ber Herren om hjälp kan han vittna om sin tro och säga: “Om min far och min mor överger mig skall Herren ta sig an mig” (vers 10). Gud är en fader som aldrig överger sina barn, en kärleksfull fader som stöttar, hjälper, tar emot, förlåter och räddar, med en trohet som oändligt överskrider människornas och öppnar sig för evighetens dimensioner. “Evigt varar hans nåd”, upprepar Psalm 136 som en litania efter varje vers när den går igenom frälsningshistorien. Gud fadens kärlek sviker aldrig, den tröttnar aldrig på oss. Den är kärlek som ger till det yttersta, till offret av sonen. Tron ger oss denna visshet, som blir en fast klippa som vi kan bygga vårt liv på. Vi kan möta alla stunder av svårigheter och faror, erfarenheten av krisens och lidandets mörker, för vi bärs upp av förtröstan på att Gud inte lämnar oss ensamma och alltid är oss nära, för att rädda oss och bära oss till det eviga livet.

Det är i Herren Jesus som fadern i himlen visar sitt ansikte helt och fullt. Det är genom att lära känna honom som vi också kan lära känna fadern (jfr Joh 8:19; 14:7). Det är genom att se honom som vi kan se fadern, för han är i fadern och fadern är i honom (jfr Joh 14:9,11). Han är “den osynlige Gudens avbild”, som hymnen i Kolosserbrevet säger, “den förstfödde i hela skapelsen… förstfödd från de döda”, “genom Sonen har vi friköpts och fått förlåtelse för våra synder” och alltings försoning, för Gud beslöt att ”genom hans blod på korset stifta fred och försona allt med sig genom honom och till honom, allt på jorden och allt i himlen” (jfr Kol 1:13-20).

Tror man på Gud fadern måste man tro på sonen, under den heliga andens verkan, och erkänna att Guds kärlek visar sig på ett slutgiltigt sätt i korset som räddar. Gud är fader genom att ge oss sin son. Gud är fader för oss genom att förlåta vår synd och bära oss till det uppståndna livets glädje. Gud är fader för oss genom att ge oss anden som gör oss till söner och låter oss kalla honom i sanning: “Abba, fader” (jfr Rom 8:15). När Jesus lär oss att be uppmanar han oss därför att säga ”Fader vår” (Matt 6:9-13; jfr Luk 11:2-4).

Guds faderskap är alltså gränslös kärlek, ömhet som böjer sig ned över oss, vi svaga barn, som behöver allt. Psalm 103, den stora sången om Guds barmhärtighet, förkunnar: “Som en far visar ömhet mot barnen, så visar Herren ömhet mot dem som fruktar honom. Ty han vet hur vi är skapade, han minns att vi är mull” (vers 13-14). Det är just vår litenhet, vår svaga mänsklighet, vår bräcklighet som blir en bön till Herrens barmhärtighet att visa sin storhet och fadersömhet, hjälpa oss, förlåta oss och rädda oss.

Och Gud svarar på vår bön genom att sända sin son, som dör och uppstår för oss. Han träder in i vår bräcklighet och utför det som människan aldrig skulle kunnat utföra på egen hand: han tar på sig världens synd, som ett oskyldigt lamm, öppnar på nytt för oss vägen till gemenskap med Gud och gör oss till sanna barn till Gud. Det är där, i påskmysteriet, som faderns slutgiltiga ansikte visar sig i hela sin strålglans. Och det är där, på det ärofulla korset, som Guds storhet visar sig helt och fullt som ”allsmäktig fader”.

Men vi kanske frågar oss hur det är möjligt att föreställa sig en allsmäktig Gud när vi betraktar Kristi kors, ondskans makt som når ända till att döda Guds son? Vi skulle helst vilja ha en gudomlig allsmakt som följer våra mentala scheman och våra önskemål: en “allsmäktig” Gud som löser problemen, som ingriper för att låta oss slippa svårigheter, som besegrar motståndarna, ändrar händelsernas förlopp och utplånar smärtan. Därför är det idag flera teologer som säger att Gud inte kan vara allsmäktig, för annars skulle det inte finnas så mycket lidande, så mycket ont i världen. Inför det onda och inför lidandet blir det problematiskt och svårt för många, för oss, att tro på en Gud fader och att tro att han är allsmäktig. Somliga tar sin tillflykt till avgudar och ger efter för frestelsen att finna svar i en ”magisk” allsmakt och i dess bedrägliga löften.

Men tron på en allsmäktig Gud leder oss längs helt andra vägar. Den lär oss att Guds tankar inte är våra tankar, att Guds vägar inte är våra vägar (jfr Jes 55:8) och att också hans allsmakt är annorlunda. Den uttrycker sig inte som en automatisk eller godtycklig kraft, utan präglas av en kärleksfull och faderlig frihet. När Gud skapade fria varelser gav han frihet och avstod från en del av sin makt. Han gav upp makten över vår frihet. Så älskar och respekterar han det fria kärlekssvaret på hans kall. Som fader önskar Gud att vi blir hans barn och lever som sådana i hans son, i familjegemenskap med honom. Hans allsmakt uttrycker sig inte genom våld eller genom att förstöra alla motståndarkrafter som vi skulle vilja. Den uttrycker sig i kärlek, barmhärtighet, förlåtelse, i att acceptera vår och i att oupphörligt vädja om hjärtats omvändelse. Det är en inställning som kan förefalla svag. Gud förefaller svag, och vi tänker på Jesus Kristus som ber, som låter sig dödas. Denna inställning förefaller svag och består av tålamod, mildhet och kärlek, men den visar att detta hur man verkligen är mäktig. Detta är Guds makt. Och denna makt skall segra. I Vishetens bok talar den vise så till Gud: ” du är barmhärtig mot alla, därför att du förmår allt, och du överser med människornas synder, för att de skall omvända sig. Du älskar allt som finns till ... Du skonar allt därför att det är ditt, du härskare som älskar allt levande” (11,23-24a,26).

Det är bara den som verkligen är mäktig som kan uthärda det onda och visa sig barmhärtig. Bara den som verkligen är mäktig kan helt och fullt utöva kärlekens kraft. Allt detta tillhör Gud för han har skapat dem, och han visar sin kraft genom att älska allt och alla i en tålmodig väntan på att vi människor skall omvända oss, för han vill att vi skall vara hans barn. Gud väntar på vår omvändelse. Guds allsmäktiga kärlek känner inga gränser: han skonade ju inte ”sin egen son utan utlämnade honom för att hjälpa oss alla” (Rom 8:32). Kärlekens allsmakt är inte allsmakten hos världens makt utan den hos den fullständiga gåvan, och Jesus, Guds son, visar världen faderns verkliga allsmakt genom att ge sitt liv för oss syndare. Detta är Guds sanna, verkliga och fullständiga makt: att svara på det onda men med det goda, på förolämpningar med förlåtelse, på mordiskt hat med livgivande kärlek. Då är det onda verkligen besegrat, för det rentvås av Guds kärlek. Då är döden verkligen besegrad för den förvandlas till livets gåva. Gud fader låter sonen återuppstå: döden, den stora fienden (jfr 1 Kor 15:26), har slukats upp och berövats sitt gift (jfr 1 Kor 15:54-55), och vi, som befriats från synden, kan nå fram till att verkligen vara Guds barn.

Så när vi säger ”Jag tror på Gud fader allsmäktig” uttrycker vi vår tro på makten hos Guds kärlek som besegrar hat, ondskan och synden och öppnar oss för det eviga livet i sin son som dött och uppstått, tron hos barn som alltid vill vara i ”faderns hus”. Att säga ”Jag tror på Gud fader allsmäktig”, på hans makt, på hans sätt att vara fader, är alltid en akt av tro, av omvändelse, av förvandling av vår tanke, alla våra känslor och vårt sätt att leva.

Kära bröder och systrar, låt oss be Herren att stötta vår tro, att hjälpa oss att verkligen finna tron och att ge oss kraft att förkunna den korsfäste och uppståndne Kristus, och att vittna om honom i kärlek till Gud och nästan. Må Gud låta oss ta emot vårt barnaskaps gåva för att leva ut trosbekännelsens fulla verklighet, och överlämna oss i förtröstan åt faderns kärlek och åt hans barmhärtiga allsmakt som är den sanna allsmakten och som räddar.