“Jag tror på Gud”

(23.01.2013) Lyssna här: Kära bröder och systrar,

Så här under Trons år tänkte jag idag börja reflektera tillsammans med er över Credo, den högtidliga trosbekännelse som åtföljer vårt liv som troende. Trosbekännelsen börjar så här: ”Jag tror på Gud.” Det är ett grundläggande påstående, som förefaller enkelt i sin väsentlighet, men det är också en öppning mot den oändliga värld som utgörs av förhållandet till Herren och till hans mysterium. Att tro på Gud innebär att bejaka honom, ta emot hans Ord och glatt lyda hans uppenbarelse. Katolska kyrkans katekes förklarar att “ Tron är en personlig handling: den är människans fria svar på Guds initiativ, när han uppenbarar sig” (nr 166). Att kunna säga att man tror på Gud är alltså en gåva. Gud uppenbarar sig och kommer oss till mötes. På samma gång är det ett ansvar, det är Guds nåd och människans ansvar, i en erfarenhet av dialog med Gud som av kärlek “talar till människorna som till vänner” Dei Verbum, 2). Han talar till oss för att vi skall kunna träda in i gemenskap med honom i tron och med tron.

Var kan vi lyssna till Gud och hans ord? Viktigast är den heliga skrift, där Guds ord blir hörbart och ger näring åt vårt liv som Guds ”vänner”. Hela bibeln berättar om hur Gud uppenbarar sig för mänskligheten. Hela bibeln talar om tron och lär oss tro genom att berätta en historia där Gud för vidare sin räddningsplan och kommer oss människor nära genom en rad strålande gestalter som tror på honom och litar på honom, ända till fullheten i Herrens Jesu uppenbarelse.

Särskilt vackert är i detta sammanhang det elfte kapitlet av Hebreerbrevet. Det talar om tron och om de stora bibliska gestaler som levt i tron och så blivit förebilder för alla troende. Den första versen lyder: “ Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se” (11:1). Trons ögon förmår alltså se det osynliga, och den troendes hjärta kan hoppas över allt hopp, precis som Abraham, som Paulus i Romarbrevet säger ”höll fast vid hoppet och trodde” (4:18).

Det är just Abraham som jag tänkte stanna upp inför. Han är den första stora gestalten när det handlar om att tala om tro på Gud: Abraham den store patriarken, förebilden, fadern till alla troende (jfr Rom 4:11-12). Hebreerbrevet beskriver honom så här: “I tro lydde Abraham när han blev kallad. Han drog bort till ett land som skulle bli hans, och han drog bort utan att veta vart han skulle komma. I tro slog han sig ner i det utlovade landet som i ett främmande land och bodde i tält liksom Isak och Jakob, som hade fått del i samma löfte. Ty han väntade på den stad med fast grund som Gud själv har planlagt och byggt” (11:8-10).

Hebreerbrevets författare hänvisar här till berättelsen om Abrahams kall i Första Moseboken, bibelns första bok. Vad begär Gud av denne patriark? Han begär att han skall lämna sitt hemland och bege sig till det land som han skall visa honom: “Lämna ditt land, din släkt och ditt hem, och gå till det land som jag skall visa dig” (1 Mos 12:1). Hur skulle vi ha svarat på en liknande begäran? Det handlar om att bege sig ut i mörkret utan att veta vart Gud skall leda honom. Det är en vandring som kräver radikal lydnad och radikalt förtroende, som man kan nå endast genom tron. Men det okändas mörker, dit Abraham måste bege sig, lyses upp av ljuset från ett löfte. Gud lägger till några betryggande ord som öppnar en framtid av liv i fullhet framför Abraham: “Jag skall göra dig till ett stort folk, jag skall välsigna dig och göra ditt namn så stort att det skall brukas när man välsignar” (1 Mos 12:2,3).

I bibeln är välsignelsen framför allt förknippad med livets gåva, som kommer från Gud och som framför allt visar sig i fruktsamheten, i livet som mångfaldigar sig, som går från den ena generationen till den andra. Välsignelsen är också förknippad med erfarenheten av att besitta ett land, en fast plats där man kan leva och växa i frihet och trygghet, frukta Gud och bygga ett samhälle av människor som är trogna Förbundet, ”ett rike av präster och ett heligt folk” (jfr 2 Mos 19:6).

Därför går Guds plan ut på att Abrahan skall bli “fader till många folk” (1 Mos 17:5; jfr Rom 4:17-18) och bege sig till ett nytt land där han skall leva. Men Sara, hans hustru, är ofruktsam och kan inte få barn. Landet dit Gud leder honom är långt från det land han kommer ifrån. Det är redan bebott av andra folk, och det skall aldrig tillhöra honom på riktigt. Den bibliske berättaren betonar diskret att när Abraham kommer fram till den plats som Gud utlovat ”bodde på den tiden kananéerna i landet” (1 Mos 12:6). Det land som Gud ger Abraham är inte hans. Han är en främling och skall alltid vara det, med allt vad det innebär: att inte kunna äga, att alltid känna sin fattigdom, att se allt som en gåva. Det är också den andliga belägenheten hos den som accepterar att följa Herren, den som beslutar att ge sig av och lyssna till hans kall i tecknet av hans osynliga men mäktiga välsignelse. Abram, ”de troendes far”, accepterar detta kall i tron. Paulu skriver i Romarbrevet: “Där allt hopp var ute höll Abraham fast vid hoppet och trodde, så att han kunde bli far till många folk, enligt ordet: Så talrik skall din avkomma bli. Han sviktade inte i tron då han tänkte på att hans egen kropp var utan livskraft – han var omkring hundra år gammal – och att Saras moderssköte var dött. Inför Guds löfte tvivlade han inte i otro utan fick kraft genom tron. Han gav Gud äran och var förvissad om att det Gud har lovat kan han också infria” (Rom 4:18-21).

Tron leder ut Abraham på en motsägelsefull vandring. Han skall välsignas men utan välsignelsens synliga tecken. Han får löftet att bli ett stort folk, men hans liv präglas av hustrun Saras ofruktsamhet. Han leds till ett nytt land men får leva där som utlänning. Den enda jord han skall äga är den mark som behövs för att begrava Sara (jfr 1 Mos 23:1-20). Abraham är välsignad för i tron förmår han urskilja Guds välsignelse i det som ser ut som dess motsats. Han litar på Guds närvaro även när hans vägar förefaller honom hemlighetsfulla.

Vad betyder detta för oss? När vi säger: ”Jag tror på Gud”, säger vi som Abraham: “Jag litar på dig, jag förtröstar på dig, Herre”, men inte som någon man bara vänder sig till i svårigheter eller som man bara tänker på någon gång under dagen eller under veckan. Att säga ”Jag tror på Gud” är att bygga mitt liv på honom, att låta hans Ord leda mitt liv varje dag, i påtagliga val, utan att vara rädd för att förlora något av mig själv. I dopriten frågar man tre gånger: ”Tror ni?” på Gud, Jesus Kristus, den heliga anden, den heliga katolska kyrkan och andra trossanningar. Man svarar tre gånger men i singularis: ”Jag tror”, för det är mitt personliga liv som måste förändras av trons gåva. Det är min tillvaro som måste ändras, omvändas. Varje gång vi deltar i ett dop borde vi fråga oss hur vi lever ut trons stora gåva i vardagen.

Abraham, den troende, lär oss att tro. Som främling på jorden visar han oss vårt sanna fosterland. Tron gör oss till pilgrimer på jorden, infogade i världen och historien, men på vandring mot vårt himmelska fosterland. Att tro på Gud gör alltså att vi bär på värden som ofta inte sammanfaller med modet och stundens opinionen. Den begär att vi skall följa kriterier och beteenden som inte hör till det vanliga tänkesättet. Den kristne skall inte vara rädd för att gå ”motströms” för att leva sin tro och för att motstå frestelsen att ”anpassa sig”. I många av våra samhällen har Gud blivit den store frånvarande. På hans plats finns mängder av avgudar, olika avgrundar, men framför allt ägandet och det självständiga ”jaget”. Också naturvetenskapens stora och positiva framsteg har gjort att människan inbillar sig att hon är allsmäktig och klarar sig själv. En växande självupptagenhet har lett till problem i relationerna mellan människor och i samhället.

Ändå har törsten efter Gud aldrig släckts (jfr. Ps 63:2). Evangeliets budskap fortsätter att eka i många troende mäns och kvinnors ord och gärningar. Abraham, de troendes fader, fortsätter att vara fader till många som accepterar att gå i hans fotspår och ge sig ut på vandring i lydnad mot Guds kall, i förtröstan på Herrens välgörande närvaro och med hans välsignelse för att själv bli välsignelse för alla. Det är trons välsignade värld som som vi alla är kallade till, för att vandra utan fruktan och följa Herren Jesus Kristus. Det är en vandring som ibland är svår, som ibland också omfattar prövningar och döden, men som öppnar för livet och förändrar verkligheten på djupet på ett sätt som bara trons ögon kan se och njuta av helt och fullt.

Att säga “Jag tror på Gud” leder oss alltså till att ge oss av, till att ständigt träda ut ur oss själva som Abraham, för att föra ut trons visshet i den vardag vi lever i: vissheten att Gud är närvarande i historien, också idag; att hans närvaro bär på liv och räddning och öppnar oss för en framtid tillsammans med honom i en fullhet av liv utan skymning.