Påven: Jultal till den romerska kurian

(21.12.2012) "Försvaret av familjen handlar om människan själv. Och det står klart att när Gud förnekas, försvinner också den mänskliga värdigheten. Den som försvarar Gud försvarar människan", sa Benedictus XVI på fredagen under sitt jultal till den romerska kurian.

Talet omfattade de viktigaste kyrkliga händelserna under det senaste året: resorna till Mexiko och Kuba, där han hade "oförglömliga möten med trons kraft"; familjemötet i Milano, den apostoliska resan till Libanon där han överlämnade den postsynodala apostoliska uppmaningen, biskopssynoden om den nya evangelisationen, invigningen av Trons år och 50-årsfirandet av invigningen av det Andra Vatikankonciliet.

Alla dessa tillfällen noterade påven representerade "grundläggande teman för denna stund i historien: familjen (i Milano), världsfred och dialog mellan religionerna (i Libanon) och förkunnandet av Jesu Kristi budskap i vår tid till dem som ännu inte har mött honom och till de många som känner honom bara externt och därmed egentligen inte erkänner honom."

Påven fokuserade i synnerhet på familjen och dialogens natur under hans långa jultal.

Milanomötet, sa han, visar att "familjen är fortfarande stark och levande i dag", men han tillade "det förnekar inte den kris som hotar den i sina grundvalar – i synnerhet i västvärlden". Påven erkände den utbredda vägran i dagens värld "att erkänna en förpliktelse" som en av de största utmaningarna för familjelivet, "en falsk förståelse av frihet och självförverkligande samt en önskan att fly från lidande". Endast i självutgivande, noterade påven, "upptäcker människan bredden av hans mänsklighet. När en sådan förpliktelse förkastas, försvinner också nyckelpersonerna i den mänskliga existensen: far, mor, barn – väsentliga delar av upplevelsen av att vara människa går därmed förlorade".

Men oro och omtanke för familjen är inte uteslutande en katolsk fråga. I en lång hänvisning till den Högsta rabbinen av Frankrike, Gilles Bernheim, om samma ämne, sa påven att själva begreppet att vara människa och vad det innebär och skillnaderna mellan manligt och kvinnligt, "ifrågasätts genom termen "genus" som en ny filosofi om sexualiteten".

Därigenom, noterade han, är "kön inte längre ett givet naturinslag" men har reducerats till "en social roll som vi väljer själva". Medan vi beklagar naturmanipulation när den berör vår miljö, har det nu blivit människans "grundläggande val när den berör henne själv".

Benedictus XVI varnade, "om det inte finns en på förhand bestämd dualitet mellan man och kvinna i skapelsen, är familjen inte längre en verklighet som inrättats genom skapelsen. Likaså har barnet förlorat den plats hon hittills hade och värdigheten som hon ägde". Bernheim, konstaterade påven "visar att nu, nödvändigtvis, från att ha varit ett föremål för rättigheter har barnet blivit ett föremål som människor har rätt till och som de har rätt att få".

Påven vände sig sedan till ett andra huvudtema, "som löper genom hela det gångna året från Assisi till synoden om den nya evangelisationen: frågan om dialog och förkunnelse".

Han talade om tre huvudområden inom dialogen, där kyrkan måste vara närvarande i kampen för människan och hennes mänsklighet: dialog med stater, dialog med samhället - som omfattar en dialog med kulturer och med vetenskapen - och slutligen dialog med religioner.

"Det handlar om de konkreta problemen som samexistens och delat ansvar för samhället, för staten, för mänskligheten. I processen är det nödvändigt att lära sig att acceptera den andra som annorlunda och det annorlunda i hennes tänkande. I detta syfte måste det delade ansvaret för rättvisa och fred bli den ledande samtalsprincipen. En dialog om fred och rättvisa måste gå utöver det rent pragmatiska till en etisk strävan för de värden som kommer före allt. På detta sätt blir det som började som en ren praktisk dialog en strävan efter det rätta sättet att leva som människa".

Beträffande dialog med andra religioner, talade Benedictus XVI om två grundläggande regler: Först att dialogen inte syftar till omvändelse, men på förståelse. I detta avseende skiljer den sig från evangelisation, från mission. För det andra, att båda parterna i dialogen mycket medvetet förblir trogna sin identitet, som dialogen inte ifrågasätter, varken för sig själva eller för andra".

Benedictus XVI avslutade med en reflektion om evangelisationen: "Ordets förkunnelse är effektiv i situationer där man lyssnar i beredskap på att Gud ska närma sig, där människan är inåt sökande och därmed på väg mot Herren ... I slutet av året, ber vi till Herren att kyrkan, trots alla sina brister, allt mer kan erkännas som Hans boning".