Trons år. Uppenbarelsens etapper

(12.12.2012) Lyssna här: Kära bröder och systrar,

På den förra katekesen talade jag om Guds uppenbarelse, om hur han meddelar sig själv och sin stora plan av välvilja och kärlek. Guds uppenbarelse äger rum i människornas tid och historia. Den är en historia som blir ”den plats där vi kan se hur Gud verkar för mänskligheten. Han kommer till oss i det som är oss mest välbekant och lättkontrollerat, i det är vårt vardagssammanhang som vi behöver för att förstå oss själva” (Johannes Paulus II, encyklikan Fides et ratio 12).

Evangelisten Markus återger början av Jesu undervisning klart och kortfattat: “Tiden är inne, Guds rike är nära” (Mark 1:15). Det som lyser upp och ger full mening åt världshistorien och människan börjar stråla i grottan i Betlehem. Det är det mysterium som vi snart skall betrakta under julen: frälsningen som förverkligas i Jesus Kristus. I Jesus från Nasaret visar Gud sitt ansikte och ber människan besluta sig för att känna igen honom och följa honom. Gud uppenbarar sig i historien för att träda in i ett kärleksförhållande med människan. Denna uppenbarelse ger en ny mening åt hela mänsklighetens historia. Historien är inte bara en rad århundraden, år och dagar. Den är en tid då det finns en närvaro som ger historien dess fulla innebörd och öppnar den för ett bergfast hopp.

Var kan vi läsa etapperna i denna Guds uppenbarelse? Den heliga skrift är den plats där man allra bäst kan upptäcka händelserna i denna vandring. Så här under Trons år vill jag än en gång uppmana alla att läsa bibeln oftare, meditera över den och vara mer uppmärksam på läsningarna i söndagsmässan. Allt detta är dyrbar näring för vår tro.

I Gamla testamentet kan vi läsa om hur Gud griper in i historien när det gäller det folk han valt och upprättat ett förbund med. Det är inga händelser i det förflutna som glöms bort. De blir till ”minne”, de utgör tillsammans ”frälsningshistorien”, som hålls levande i Israels folks tanke genom att det firar minnet av dessa räddande händelser. I Andra mosebok befaller Herren till Mose att fira befrielsen ur fångenskapen i Egypten, den judiska påsken, med följande ord: ” Den dagen skall vara en minnesdag för er. Ni skall fira den som en Herrens högtid; i släkte efter släkte skall det vara en oföränderlig ordning att ni firar den” (12:14). För hela Israels folk blir det ett slags ständig plikt att minnas vad Gud har gjort för att tidens gång skall präglas av ett levande minne av förflutna händelser, som så, dag för dag, blir till historia och förblir närvarande. I Femte mosebok säger Mose till folket: “akta dig mycket noga för att glömma vad du såg med egna ögon. Bevara det i minnet så länge du lever, och undervisa dina barn och barnbarn om det” (4:9). Så säger han också till oss: Akta dig mycket noga för att glömma vad Gud har gjort med oss”. Tron får näring av att upptäcka och minnas att Gud alltid är trofast, att han leder historien och är en bergfast grundval som man kan bygga sitt liv på. Också jungfru Marias lovsång Magnificat är ett lysande exempel på frälsningshistorien, detta minne i nuet av Guds gärningar. Maria lovprisar Guds barmhärtiga gärningar i folkets konkreta vandring, hans trofasthet mot förbundslöftena till Abraham och hans efterkommande. Allt detta är ett levande minne av Guds närvaro som aldrig förgår (jfr Luk 1:46-55).

För Israel är uttåget ur Egypten den centrala händelsen där Gud visar sin mäktiga gärning. Gud befriar israeliterna från slaveriet i Egypten för att de skall kunna återvända till det förlovade landet och tillbe honom som den ende och sanne Herren. Israel ger sig inte ut på vandring för att vara ett folk som alla andra, för att få nationell självständighet, utan för att tjäna Gud i gudstjänst och liv, för att skapa för Gud en plats där människan lyder honom, där Gud är närvarande och tillbedd i världen. Det är inte bara för dem själva utan för att vittna om honom mitt bland alla folk. Firandet av denna händelse gör den närvarande och aktuell, för Guds gärningar förgår aldrig. Han är trogen sin befrielseplan och fortsätter att följa den, för att människan skall kunna erkänna och tjäna sin Herre och svara med tro och kärlek på hans gärningar.

Gud uppenbarar sig alltså inte bara i skapelsen utan också genom att träda in i vår historia, i ett litet folks historia, som inte var varken det största eller det starkaste bland folken. Denna Guds uppenbarelse fortsätter i historien och når sin höjdpunkt i Jesus Kristus. Logos, Skaparordet i världens upphov, har blivit människa i Jesus och har visat Guds sanna ansikte. I Jesus uppfylls alla löften, i honom kulminerar Guds historia med mänskligheten. När vi läser berättelsen om de bägge lärjungarnas vandring till Emmaus hos evangelisten Lukas ser vi tydligt hur Kristi person lyser upp Gamla testamentet och hela frälsningshistorien och visar att det finns en enda stor plan och väg som går genom både Gamla och Nya testamentet. Jesus förklarar för de bägge förvirrade och besvikna vandrarna att han är uppfyllelsen av alla löften: “Och med början hos Mose och alla profeterna förklarade han för dem vad som står om honom överallt i skrifterna” (24:27). Evangelisten återger de bägge lärjungarnas utrop när de förstår att deras medvandrare var Herren: “Brann inte våra hjärtan när han talade till oss på vägen och utlade skrifterna för oss?” (v. 32).

Katolska kyrkans katekes sammanfattar uppenbarelsens etapper och utveckling (jfr nr. 54-64): Gud har redan från början bjudit in människan till en nära gemenskap med honom. Också när människan förlorat Guds vänskap genom olydnad övergav Gud inte människan åt dödens makt utan erbjöd människorna många gånger sitt förbund (jfr den romerska Missalen, Fjärde eukaristiska bönen). Katekesen sammanfattar Guds vandring med människan från förbundet med Noa efter syndafloden, när han kallar Abraham att lämna sitt land för att göra honom till en fader för många folk. Gud formar Israel som sitt eget folk genom uttåget ur Egypten och förbundet vid Sinai och genom att ge Lagen genom Mose, för att erkännas och tjänas som den ende, sanne och levande Guden. Med profeterna leder Gud sitt folk i hoppet om räddning. Genom Jesaja känner vi till det “andra uttåget”, återkomsten från landsförvisningen i Babylon till det egna landet, vilket innebär att folket grundas på nytt. Men samtidigt är det många som stannar kvar i förskingringen, och så börjar denna tro bli universell. Till sist väntar man inte bara på en kung, David, en Davids son, utan en “människoson”, räddningen för alla folk. Så förverkligas ett kulturmöte, först med Babylon och Syrien, och sedan också med den omfattande grekiska världen. Så ser vi hur Guds vandring vidgas och öppnas allt mer mot mysteriet i Kristus, världsalltets kung. I Kristus förverkligas till sist Uppenbarelsen helt och fullt, Guds välviljas plan: han själv blir en av oss.

Jag talade om att minnas Guds gärningar i människans historia för att visa på etapperna i denna stora kärleksplan som Gamla och Nya testamentet vittnar om. Det är en enda räddningsplan för hela mänskligheten som uppenbaras stegvis och förverkligas av Guds makt, där Gud alltid reagerar på människans svar och finner en ny början på ett förbund när människan går vilse. Detta är grundläggande i trons vandring. Vi befinner oss i adventstiden, som förbereder oss för julen. Vi vet alla att ordet Advent betyder ”ankomst”, ”närvaro”, och att det under antiken syftade på när en kung eller kejsare ankom till en provins. För oss kristna syftar ordet på något underbart och omskakande: Gud själv har lämnat sin himmel för att stiga ned till människan. Han har upprättat ett förbund med henne genom att träda in i ett folks historia. Han är kungen som har stigit ned till denna fattiga provins, jorden, och har skänkt oss sitt besök genom att ta på sig vårt kött och bli människa som vi. Adventstiden inbjuder oss att på nytt vandra denna närvaros väg och påminner oss om att Gud inte har lämnat världen, han är inte frånvarande, han har inte övergett oss åt oss själva. Han kommer oss till mötes på olika sätt, som vi måste lära oss att känna igen. Också med vår tro, vårt hopp och vår kärlek är vi kallade varje dag att känna igen och vittna om denna närvaro i en värld som ofta är ytlig och disträ, och att låta det ljus skina i vårt liv som lyste upp grottan i Betlehem.