Trons år. Gud avslöjar sin “viljas hemlighet”

(05.12.2012) Lyssna här: Kära bröder och systrar,

I början av sitt brev till de kristna i Efesos (jfr 1:3-14) riktar Paulus en välsignelsebön till Gud, vår Herre Jesu Kristi Gud och fader. Denna bön leder oss in i adventstiden under detta Trons år. Denna lovsång handlar om Guds plan för människan, som beskrivs med uttryck av glädje, överraskning och tacksägelse när den talar om hans ”viljas hemlighet” (vers 9) som handlar om barmhärtighet och kärlek.

Varför riktar Paulus denna välsignelse till Gud från djupet av sitt hjärta? För han betraktar hur Gud verkar i frälsningshistorien, som når sin höjdpunkt i Jesu människoblivande, död och uppståndelse. Han betraktar hur fadern i himlen har utvalt oss redan före världens skapelse till att bli hans adoptivsöner i hans enfödde som Jesus Kristus (jfr Rom 8:14f.; Gal 4:4f.). Vi finns till redan från evigheten i Guds tanke, i ett stort projekt om Gud har förborgat i sig själv och som han har beslutat att förverkliga och avslöja “när tiden var inne” (jfr Ef 1:10). Paulus visar oss alltså att hela skapelsen, och framför allt mannen och kvinnan, är inte resultatet av någon slump. De svarar på Guds eviga förnufts och viljas hemlighet, för med sitt ords skapande och räddande kraft ger han upphov till världen. Detta påminner oss om att vår kallelse inte bara är att finnas till i världen, att vara infogade i en historia, och inte ens att bara vara Guds skapelser. Den är något större: att vara utvalda av Gud före världens skapelse i Sonen, Jesus Kristus. I honom kan man alltså säga att vi alltid har funnits. Gud betraktar oss i Kristus som adopterade söner. Guds “viljas hemlighet” (Ef 1:9) visas nu upp i Kristi person och gärningar. Guds initiativ föregår varje mänskligt initiativ. Det är en fri gåva från hans kärlek som omfamnar oss och förvandlar oss.

Men vad är det yttersta syftet med denna hemlighetsfulla plan? Vad är mittpunkten i Guds vilja? Paulus säger att det är “att sammanfatta allting i Kristus” (vers 10). I detta uttryck finner vi en av Nya testamentets centrala uttryck, som låter oss förstå Guds plan, hans kärleksplan för hela mänskligheten. Detta uttryck lät på 100-talet kyrkofadern Ireneus av Lyon bli kärnan i sin lära om Kristus: att “sammanfatta” allt i Kristus. Kanske någon av er minns det uttryck som påven Pius X använde för att viga världen till Jesu heliga hjärta: “Instaurare omnia in Christo”, som ansplear på detta uttryck hos Paulus och som också var denne helige påves valspråk. Men Paulus talar närmare bestämt om att sammanfatta världsalltet i Kristus. Det betyder att i den stora planen för skapelsen och historien reser sig Kristus som mittpunkt för hela världens vandring, som den bjälke som bär upp allt, som drar till sig hela verkligheten, för att övervinna förskingring och begränsning och för att leda allt till den fullhet som Gud önskar (jfr Ef 1:23).

Denna “hans viljas hemlighet” har inte stannat i Guds tystnad, i hans himmels höjd. Han har gjort den känd genom att träda in i en relation till människan och uppenbara för henne inte bara någonting utan sig själv. Han har inte bara förmedlat en rad sanningar. Han har förmedlat sig själv till oss och blivit en av oss, han har blivit människa. Andra vatikankonciliet säger i den dogmatiska konstitutionen Dei Verbum: ”I sin godhet och vishet valde Gud att uppenbara sig själv [inte bara något av sig själv, utan sig själv] och att avslöja sin viljas hemlighet, där människorna får tillträde till Gud och får del av Guds natur genom Kristus, det människoblivna ordet, i den heliga anden” (n. 2). Gud säger inte bara något, han uttalar sig själv, han drar oss in i sin gudomliga natur och gudomliggör oss. Gud avslöjar sin stora kärleksplan genom att träda in i en relation till människan och genom att komma henne så nära att han själv blir bänniska. Konciliet fortsätter: “Den osynlige Guden talar i sin stora kärlek till människorna som till vänner (jfr 2 Mos 33:11; Joh 15:14-15) och lever bland dem (jfr Bar 3,38) för att bjuda in dem och leda in dem till gemenskap med sig själv” (ibidem). Människans egen intelligens och förmåga skulle inte ha räckt till för att nå denna strålande uppenbarelse av Guds kärlek. Det är Gud som har öppnat sin himmel och stigit ned för att leda människan ner i sin kärleks avgrund.

Paulus skriver till de kristna i Korint: ”vad inget öga sett och inget öra hört och ingen människa anat, det som Gud har berett åt dem som älskar honom. Och för oss har Gud uppenbarat det genom Anden, ty det är Anden som utforskar allt, också djupen hos Gud” (2:9-10). Johannes Chrysostomos skriver i en berömd kommentar till början av Efesierbrevet en uppmaning att njuta av hela skönheten i denna Guds “viljas hemlighet” som uppenbarats i Kristus: ”Vad fattas dig? Du har blivit odödlig, du har blivit fri, du har blivit son, du har blivit rättfärdig, du har blivit broder, du har blivit medarvinge, med Kristus regerar du, med Kristus förhärligas du. Allt har givits oss, och, som det står skrivet, “varför skall han inte skänka oss allt med honom?” (Rom 8:32). Han som uppstått som den förste av de avlidna (jfr 1 Kor 15:20,23) tillbeds av änglarna […]: vad fattas dig?” (PG 62,11).

Med uppenbarelsens ljus erbjuder Gud alla människor denna gemenskap i Kristus genom den heliga anden. Den är inte något slags nytt lager ovanpå vår mänsklighet .Den fullbordar den djupa längtan, det begär efter oändlighet och fullhet som finns i varje människas inre, och öppnar människan för en lycka som inte är tidsbegränsad utan evig. Gud som uppenbarar sig och talar till oss genom skriften för att leda oss till sig. Den helige Bonaventura av Bagnoregio säger: “Den heliga skrift är […] en bok där ord av evigt liv skrivits ned för att vi inte bara skall tro på utan också få det eviga livet, där vi skall få se och älska och där all vår längtan skall tillfredsställas” (Breviloquium, Prol.; Opera Omnia V, 201s.). Den salige påven Johannes Paulus II påminde om att “Uppenbarelsen ger historien en referenspunkt som människan inte kan bortse från om hon vill förstå sin tillvaros mysterium. Å andra sidan ger den en kunskap som ständigt pekar vidare mot Guds mysterium, som tanken inte kan uttömma utan bara ta emot i tron” (Encyklikan Fides et ratio, 14).

Vad är då själva trosakten i detta perspektiv? Den är människans svar på uppenbarelsen från Gud, som låter människan lära känna honom och visar sin kärleksfulla plan. För att tala md Augustinus är tron att låta sig gripas av Sanningen som är Gud, en sanning som är kärlek. Därför talar Paulus om lydnad i tron gentemot Gud, som har uppenbarat sitt mysterium (Rom 16:26; jfr 1:5; 2 Kor 10:5-6). Det är fråga om inställningen hos människan som ”fritt överlämnar sig helt och fullt till honom, bejakar Gud med sin tanke och sn vilja och väljer att ta emot den uppenbarelse som han ger” (Cost dogm. Dei Verbum, 5). Allt detta leder till att man förhåller sig till hela verkligheten på ett helt annat sätt. Allt framstår i ett nytt ljus. Det handlar alltså om en sann omvändelse”. Tron innebär att man byter mentalitet, för den Gud som visat sig i Kristus och har låtit oss lära känna sin kärleksplan, han griper tag i oss, drar oss till sig, blir den mening som bär upp livet, den klippa där livet kan finna fast grund. I Gamla testamentet finner vi ett kraftfullt uttryck om tron, som Gud låter profeten Jesaja framföra till kungen i Juda, Achas. Gud säger: ”Om inte er tro består, skall inte ni bestå” (Jes 7:9b). Det finns alltså ett band mellan att stå och att förstå. Tro är att ta emot Guds syn på verkligheten i sitt eget liv. Den är att låta Gud leda oss med sitt ord och sakramenten till att förstå vad vi skall göra, vilken väg vi skall gå, hur vi skall leva. På samma gång är det just att förstå med Gud, att se med hans ögon, som ger livet fasthet, och som låter oss bestå, stå upp, i stället för att falla.

Kära vänner, adventstiden ställer oss inför strålglansen från mysteriet med Guds sons ankomst, den stora och kärleksfulla plan där han vill dra oss till sig för att vi skall leva i full gemenskap av glädje och frid med honom. Adventstiden uppmanar oss än en gång och mitt bland alla svårigheter att förnya vår visshet om att Gud är närvarande. Han har trätt in i världen och blivit människa som vi för att fullborda sin kärleksplan. Och Gud ber att också vi skall bli ett tecken på att han verkar i världen. Genom vår tro, vårt hopp och vår kärlek vill han träda in i världen på nytt för att låta sitt ljus stråla på nytt i vår natt.