Trons år. Hur skall man tala om Gud?

(28.11.2012) Lyssna här: Kära bröder och systrar,

Idag ställer vi oss frågan: hur kan man tala om Gud i vår tid? Hur kan man förmedla evangeliet, för att öppna vägar till dess räddande sanning i våra samtidas ofta stängda hjärtan, och i deras tankar som ofta distraheras av samhällets många ljus? Evangelisterna berättar att Jesus själv ställde sig samma fråga när han förkunnade Guds rike: “Vad skall vi likna Guds rike vid? Vad skall vi använda för bild?” (Mark 4:30). Hur kan man tala om Gud idag? Det första svaret är att vi kan tala om Gud, för han har talat med oss. Det första villkoret för att kunna tala om Gud alltså att lyssna på vad han själv har sagt. Gud har talat med oss! Gud är inte någon avlägsen hypotes om världens ursprung. Han är inte någon matematisk intelligens långt borta. Gud bryr sig om oss, han älskar oss, han har själv trätt in i vår historias verklighet, han har meddelat sig själv och rentav blivit människa. Därför finns Gud i vårt liv. Han är så stor att han har tid också för oss, han bryr sig om oss. I Jesus av Nasaret möter vi Guds ansikte, Gud som stigit ned från sin himmel och ned i människornas värld, i vår värld, för att lära oss ”konsten att leva”, vägen till lyckan, för att befria oss från synden och göra oss till Guds barn (jfr Ef 1:5; Rom 8:14). Jesus har kommit för att rädda oss och för att visa oss evangeliets goda väg.

Att tala om Gud innebär först och främst att vara klart medveten om vad vi vill ge vår tids män och kvinnor: inte någon abstrakt Gud, någon hypotes, utan en påtaglig Gud, en Gud som finns, som har trätt in i historien och är närvarande i historien: Jesu Kristi Gud som svar på den grundläggande frågan varför och hur man skall leva. För att tala om Gud måste man därför umgås med Jesus och hans evangelium. Det förutsätter att man känner Gud personligen och på riktigt och att man verkligen bryr sig om hans räddningsplan, att man inte ger efter för framgångens frestelse, utan att man följer Guds egen metod. Guds metod är ödmjukheten. Gud blir en av oss. Det är den metod han använde när han blev människa i det enkla hemmet i Nasaret och i grottan i Betlehem. Det är metoden i liknelsen om senapsfröet. Man får inte vara rädd för de små stegens ödmjukhet. Man måste lita på att jästen genomtränger degen och låter den jäsa långsamt (jfr Matt 13:33). När man talar om Gud, när man ägnar sig åt evangelisation under den heliga andens ledning, måste man återfinna enkelheten och återvända till förkunnelsens kärna: den glada nyheten om en Gud som är verklig och påtaglig, en Gud som bryr sig om oss, En Gud-kärlek som kommer oss nära i Jesus Kristus ända till korset, och som i uppståndelsen ger oss hopp och öppnar oss för ett liv utan ände, det eviga livet, det sanna livet.

Paulus var duktig på kommunikation och erbjuder oss en lektion om trons kärna i problemet ”hur kan man tala om Gud” med stor enkelhet. I första korintierbrevet skriver han: “När jag kom till er, bröder, var det inte med förkrossande vältalighet och vishet jag förkunnade Guds hemlighet för er. Det enda jag ville veta av när jag var hos er, det var Jesus Kristus, den korsfäste Kristus” (2:1-2). För det första talar Paulus inte om någon filosofi som han själv har utvecklat. Han talar inte om ideer som han har funnit någonstans eller hittat på. Han talar om något som är verkligt i hans liv, han talar om Gud som har trätt in i hans liv, han talar om en verklig Gud som lever, som har talat med honom och som skall tala med oss, han talar om den korsfäste och uppståndne Kristus. För det andra söker Paulus inte sig själv. Han vill inte skapa en skara beundrare. Han vill inte träda in i historien som ledaren för en skola med stora kunskaper. Paulus söker inte sig själv utan förkunnar Kristus och vill vinna över människor till den sanne och verklige Guden. Paulus talar för han vill förkunna det som trätt in i hans liv och som är det sanna livet, detsom har erövrat honom på vägen till Damaskus. Att tala om Gud innebär alltså att göra plats för den som låter oss lära känna honom, som visar oss hans kärleksfulla ansikte. Det är att expropriera sitt jag och bära fram det till Kristus. Det är att inse att det inte är vi som kan vinna över andra till Gud, vi måste vänta på att Gud gör det och be honom om det. Att tala om Gud föds alltså ur lyssnandet, ur att vi känner Gud och umgås med honom i vårt böneliv och enligt hans bud.

Att förmedla tron är för Paulus inte att lyfta fram sig själv. Det är att säga öppet och offentligt vad han han sett och hört i mötet med Kristus, vad han har upplevt i sitt liv sedan det förvandlades av det mötet. Det är att lyfta fram den Jesus som han känner är närvarande i sig och som har blivit hans livs verkliga inriktning, för att alla skall förstå att världen behöver honom och att han behövs för att varje människa skall bli fri. Aposteln nöjer sig inte med att förkunna ord. Han drar in hela sin tillvaro i trons stora verk. För att tala om Gud måste man göra plats för honom och lita på att det är han som verkar i vår svaghet. Man måste göra plats för honom utan fruktan, i enkelhet och glädje, djupt övertygade om att ju mer vi sätter honom och inte oss i centrum, desto mer frukt skall vår kommunikation bära. Detta gäller också för kristna gemenskaper. De är kallade att visa hur Guds nåd förvandlar, och att övervinna individualism, instängdhet, egoism och likgiltighet, och att låta vardagsrelationerna präglas av Guds kärlek. Är våra kristna gemenskaper verkligen sådana? Vi måste ta tag i oss själva och se till att vi blir så, på riktigt och alltid, människor som förkunnar Kristus och inte oss själva.

Men hur kommunicerade Jesus själv? Jesus talar om sin fader – Abbà – och om Guds rike. Hans blick är full av medlidande för människolivets mödor och svårigheter. Han talar med stor realism. Jag skulle vilja säga att kärnan i Jesu förkunnelse är att den gör världen genomskinlig och visar att vårt liv är värdefullt för Gud. Jesus visar att man ser Guds ansikte i världen och skapelsen. Han visar att Gud är närvaro i vardagens händelser, både i liknelserna om naturen, som den om senapsfröet eller den om åkern med olika utsäden, och i dem som handlar om vårt liv, som liknelsen om den förlorade sonen, om Lasaros och andra av Jesu liknelser. I evangelierna ser vi att Jesus bryr sig om alla mänskliga situationer han möter. Han stiger ned i sin tids mäns och kvinnors verklighet med fullt förtroende för Faderns hjälp. Vi ser också att i denna historia är Gud verkligen närvarande, om än fördold, och om vi är uppmärksamma kan vi möta honom. Lärjungarna som lever med Jesus och folkmassorna som möter honom ser hur han reagerar på vitt skilda problem, de ser hur han talar och uppför sig. I honom ser de den heliga andens verkan, Guds verkan. I honom möts förkunnelse och liv. Jesus handlar och undervisar utifrån en nära relation till Gud Fadern. Denna stil blir en viktig anvisning för oss kristna. Vårt sätt att leva i tron och kärleken blir vårt sätt att tala om Gud idag, för det visar att vi lever i Kristus, med trovärdigheten och realismen i det vi säger med ord som inte bara är ord utan visar på verklighet, den sanna verkligheten. Här måste vi vara uppmärksamma på tidens tecken i vårt tidevarv: vi måste urskilja den nutida kulturens möjligheter, längtan och svårigheter, särskilt dess längtan efter äkthet, törst efter transcendens, omsorg om skapelsen, och förmedla utan fruktan det svar som ges av tron på Gud. Trons år är ett tillfälle att med hjälp av fantasin och den heliga anden upptäcka nya vägar för enskilda och gemenskaper för att göra evangeliets kraft till livsvisdom och livsinrikting överallt.

Också i vår tid är familjen en särskilt viktig plats för att tala om Gud. Den är den första skolan där man kan föra vidare tron till nya generationer. Andra vatikankonciliet säger att föräldrarna är Guds första budbärare (jfr Andra vatikankonciliets dogmatiska konstitution om kyrkan Lumen gentium, 11; Decr. Apostolicam actuositatem, 11), som är kallade att återupptäcka sitt uppdrag och ta på sig ansvaret för att fostra och öppna barnens sinne för Guds kärlek. Det är en grundläggande tjänst för barnens liv att vara deras första kateketer och troslärare. I denna uppgift är det framför allt viktigt att vara uppmärksam: att finna rätt tillfällen för att tala om tron i familjen, och för att hjälpa familjen att kritiskt granska all den påverkan som barnen utsätts för. Föräldrarnas uppmärksamhet handlar också om att märka de religiösa frågor som kan finnas hos barnen, som ibland kan vara uttalade och ibland uttalade. Också glädjen är viktig. Tron måste alltid kommuniceras med glädje. Det är påskens glädje, som inte förtiger eller döljer smärtan, lidandet, svårigheterna, motståndet och själva döden, men som gör det möjligt att tolka allt i det kristna hoppets perspektiv. Evangeliets goda liv är just denna nya blick, denna förmåga att se varje situation med Guds egna ögon. Det är viktigt att hjälpa alla familjemedlemmar att förstå att tron inte är en börda utan en källa till djup glädje. Tron är att lägga märke till att Gud handlar, att känna igen det godas närvaro, som inte för oväsen. Den ger dyrbar vägledning för livet. I familjen är det också viktigt att lyssna och föra en dialog. Den måste vara en miljö där man lär sig att vara tillsammans, att lösa konflikter genom dialog, genom att lyssna och tala, där man lär sig att förstå varandra och älska varandra, för att vara ett tecken för varandra för Guds barmhärtiga kärlek.

Att tala om Gud är alltså att visa med ord och liv att Gud inte är en konkurrent i vårt liv. Tvärtom är det han som garanterar livet och människans storhet. Så återvänder vi till utgångspunkten. Att tala om Gud är att kommunicera kraftfullt och enkelt, med ord och liv, det som är viktigt: Jesu Kristi Gud, den Gud som har visat oss en så stor kärlek att han blivit människa, dött och återuppstått för oss. Han är den Gud som ber oss följa honom och låta oss förvandlas av hans väldiga kärlek för att förnya vårt liv och våra relationer. Han är den Gud som har gett oss kyrkan för att vandra tillsammans och för att ordet och sakramenten skall förnya hela människornas stad för att den skall bli Guds stad.