Trons år. Längtan efter Gud

(09.11.2012) Lyssna här: Kära bröder och systrar,

Vår gemensamma vandring och reflexion nu under Trons år låter oss idag meditera över en fascinerande sida av all mänsklig och kristen erfarenhet, nämligen att människan bär på en hemlighetsfull längtan efter Gud. Det är ingen slump att Katolska kyrkans katekes börjar just med att konstatera detta: “Längtan efter Gud finns nedlagd i människans hjärta, ty hon är skapad av Gud och för Gud. Gud upphör aldrig att utöva dragningskraft på människan, och det är bara i Gud som människan finner sanningen och den lycka hon oupphörligen söker” (nr 27).

I många kulturer skulle många hålla med om detta nästan självklara påstående än idag, men i den sekulariserade västvärlden låter det nästan som en provokation. Många av våra samtida skulle hävda att de inte alls känner någon sådan längtan efter Gud. I stora delar av samhället är Han inte längre någon man väntar på eller längtar efter, utan snarare något man är likgiltig för, något som man inte ens behöver uttala sig om. Men i själva verket har det vi nyss kallade ”längtan efter Gud” inte försvunnit helt och hållet. Än idag dyker det upp på många sätt i människans hjärta. Människan längtar alltid efter något påtagligt, ofta allt annat än andligt, och ändå står hon inför frågan vad som verkligen är ”det goda” och tvingas så brottas med något annat än sig själv, något som människan inte kan bygga själv, utan som hon bara kan erkänna. Vad kan verkligen stilla människans längtan?

I min första encyklika Deus caritas est har jag försökt analysera hur detta sker i människans kärlek. Kärleken ses i vår tid ofta som en stund av extas, då man träder ut ur sig själv, som en plats där människan känner att hon genomfars av en längtan som överskrider henne själv. Genom kärleken upplever en man och en kvinna livets och verklighetens storhet och skönhet på ett nytt sätt och tack vare varandra. Om det jag känner inte bara är inbillning, om jag verkligen vill den andras bästa och menar att det leder också till mitt bästa, då måste jag vara redo att inte längre sätta mig själv i mittpunkten. Jag måste vara redo att tjäna och rentav att avstå från mig själv. Svaret på frågan om meningen med kärleken går alltså genom att viljan renas och botas, just för att jag vill den andras bästa. För att verkligen vilja detta bästa måste man öva sig, träna sig och rätta sig.

Den inledande extasen förvandlas så till en vallfärd: “en ständig vandring ut från jaget, som är instängt i sig självt, till befrielse genom ge ut sig själv för att finna sig själv och för att finna Gud” (Enc. Deus caritas est, 6). Genom denna vandring kan människan lära känna allt djupare den kärlek som hon kände från början. Också det mysterium kärleknen står för blir allt tydligare. Inte ens den man älskar kan nämligen stilla människohjärtats längtan. Ja, ju mer äkta kärleken till den andre är, desto mer gör den att man undrar var den kommer ifrån och vart den är på väg, och om den kan vara för evigt. Den mänskliga erfarenheten av kärleken bär på en dynamik som överskrider människan. Den är erfarenheten av det goda som gör att man träder ut ur sig själv och står inför mysteriet som omfattar hela tillvaron.

Man kan resonera på ett liknande sätt om andra mänskliga erfarenheter som vänskap, upplevelsen av skönhet, kärleken till kunskap. Allt gott som människan erfar pekar vidare mot det mysterium som sveper in människan själv. Mäniskohjärtats varje längtan är ekot av en grundläggande längtan som aldrig mättas helt och fullt. Från denna djupa längtan, som också döljer något hemlighetsfullt, kan man inte gå direkt till tron. Människan vet mycket väl vad som inte mättar henne, men hon kan inte föreställa sig eller definiera det som skulle kunna låta henne uppleva den lycka som hennes hjärta längar efter. Man kan inte lära känna Gud bara utifrån människans längtan. På så sätt kvarstår mysteriet. Människan söker det absoluta med små och osäkra steg. Ändå finns det något betydelsefullt redan i själva upplevelsen av att längta, det ”oroliga hjärtat”, som kyrkofadern Augustinus kallade det. Det visar att människan i sitt djupaste inre är en religiös varelse (jfr Katolska kyrkans katekes 28), en som ”tigger Gud”. Med Pascal kan vi säga: ”människan överskrider människan oändligt” (Tankar, ed. Chevalier 438; ed. Brunschvicg 434). Ögat känner igen föremål när ljuset faller över dem. Därför vill man lära känna ljuset självt, som låter världens ting stråla och tända känslan för skönhet.

Ävn om vår tid gör motstånd mot den transcendenta dimensionen är det därför möjligt också i vår tid att bana vägen för en äkta religiös livskänsla, som visar att trons gåva inte är något absurt eller irrationellt. Det skulle behövas ett slags längtans pedagogik, både för den som ännu inte tror och för den som redan fått trons gåva. En sådan pedagogik måste omfatta åtminstone två sidor. För det första måste man lära sig, eller lära sig på nytt, att uppskatta äkta livsglädje. Alla tillfredsställelser lämnar inte samma spår. Somliga lämnar ett positivt spår, som ger själen frid och gör oss mer aktiva och generösa. Andra ger ljus i början men tycks sedan svika förväntningarna. Ibland lämnar de efter sig bitterhet, olust eller en känsla av tomhet. Det handlar om att redan från barnsben fostra till att njuta av sann glädje i alla livets miljöer – familj, vänskap, solidaritet med lidande, att avstå från sig själv för att tjäna andra, kärleken till kunskap, konst, naturens skönhet – allt detta är att träna sin inre smak för att bli immun mot vår tids banalisering och platthet. Också vuxna behöver återupptäcka denna glädje, att längta efter något äkta, rena sig från den medelmåtta de fastnat i. Så blir det lättare att släppa eller ta avstånd från allt det som verkar tilldragande men som visar sig vara smaklöst, vanebildande och inte befriande. Och det låter den längtan efter Gud som vi talade om träda fram.

Det är lika viktigt att aldrig nöja sig med vad man uppnått. Äkta glädje befriar i oss den sunda oro som gör oss mer krävande, som gör att vi vill uppnå något högre och djupare, och att samtidigt gör att vi förstår allt tydligare att inget begränsat kan mätta vårt hjärta. Så lär vi oss att sträva obeväpnade efter det goda vi inte kan bygga eller skaffa oss med våra egna krafter, och att inte tappa modet inför mödan eller inför de hinder som kommer av vår synd.

Därför får vi inte glömma att längtan alltid är öppen för återlösning. Också när den träder in på irrvägar, när den springer efter konstgjorda paradis och tycks förlora sin förmåga att längta efter det sanna goda. Också i syndens avgrund slocknar aldrig den gnista som låter människan känna igen det sanna goda och smaka det, och så börja en uppförsvandring där Gud aldrig låter sin nåd och sin hjälp fattas. Vi behöver alla rena och bota vår längtan. Vi är pilgrimer på väg till vårt himmelska fosterland, till det fulla och eviga goda som ingen kan ta ifrån oss. Det handlar alltså inte om att kväva den längtan som finns i människans hjärta utan om att befria den, för att den skall kunna nå sin sanna höjd. När längtan slår upp ett fönster mot Gud är det redan ett tecken på tro, och tron är en gåva från Gud. Augustinus sade: “Gud vidgar vår längtan genom väntan, han vidgar vår själ genom längtan, han vidgar den så att den kan rymma mer”» (Kommentar till Första Johannesbrevet, 4,6: PL 35, 2009).

På denna vallfärd skall vi se alla människor som våra syskon. Vi skall se oss som medresenärer också för dem som inte tror, för dem som söker, för dem som lyssnar till frågorna från den egna längtan efter sanning, efter det goda. Nu under Trons år ber vi Gud att visa sitt ansikte för alla dem som söker honom med uppriktigt hjärta.