Europeisk ledare: finns det en anledning till att tro?

(05.11.2012) I den femte av Vatikanradions ledare med fokus på kyrkan och Europa utforskar journalisten Pietro Cocco utmaningarna med att förkunna tron i en allt mer sekulariserad kultur:

******************************

"Herre kan du inte berätta vad detta betyder? Fortfarande efter varje hård intjänad dag hittar människor en anledning till att tro?" Detta är den amerikanska musikern och låtskrivaren Bruce Springsteens ord, från en av hans sorgligaste album som beskriver det mänskliga och sociala klimatet i hans land.

De är ord som går utöver geografiska gränser. Här i Europa står samma fråga i centrum för den moderna kulturen, den förstärks av den ekonomiska krisen och av den förvirring som många människor upplever mellan hur de lever och vad de hoppas kan ge mening åt deras liv.

För dem som tror, ​​är det uppenbart att det finns en troskris, att Gud har undantagits från människans liv. Men det finns mer än så: Vad med möjligheten att kommunicera denna mening, att dela denna tro? Många människor upplever en stark känsla av tomhet och isolering, en förlust av identitet. Det är en känsla som accentueras av samhällets upplösning, i synnerhet i storstäderna, där folk förlorar förtroendet för varandra, och av familjekrisen som tycks säga att ett stabilt förhållande mellan en man och en kvinna, mellan två mycket olika människor, är helt enkelt omöjligt och uteslutet.

På vilken gemensam grund av idéer, känslor, ömsesidigt förtroende och förväntningar, kan vi möjligen kommunicera någon anledning till att tro? Vi kan börja med att erkänna att även om framtiden kan verka dyster för många, är den inte en självklarhet - den är fortfarande öppen och väntar på ett övertygande svar. Ett svar som, för att citera en annan Springsteen låt, når oss på den "mörka landsvägen där våra synder ligger osonade” - och befriar oss från sin last.

Det är en svår uppgift som först och främst berör de som tror, ​​som har tro. Det är något som föräldrar och lärare - alla som måste kommunicera och dela livets mening med ungdomar - möter varje dag. Ibland verkar det som om vi är i otakt med världens språk och att vi inte kan hitta ord för att uttrycka vårt gemensamma engagemang för att bygga framtiden. För två år sedan i ett tal i Westminster Hall, London, påminde påven om "otillräckliga pragmatiska, kortsiktiga lösningar på komplexa sociala och etiska problem som har illustrerats av den globala finanskrisen." Folket i Europa måste undvika dessa märkliga strömningar av nationalism som även på senare tid har producerat splittring och konflikt.

Om vi ​​vill kommunicera någonting alls måste vi först öppna oss för en ny inkulturation av idéer och tro, så att våra ord och den mening vi föreslår kan tala till dagens män och kvinnor, till alla. Vi måste använda våra sinnen och hjärtan, som Benedictus XVI ofta påminner oss om, om vi ska kunna plocka upp ett gemensamt tema och ge det en gudomlig dimension. Vi behöver inte vara rädda, eftersom det är vad varje generation kallas att göra. Det är vad som händer varje dag i varje familj – med alla misstag inkluderade. Detta arbete med inkulturation behöver människor som är begåvade med en intelligens som inte glömmer. Benedictus XVI är profetisk när han säger att abstrakta resonemang, anti-historiskt tänkande som tror sig kunna dominera allt frigör sig från traditioner och kulturella värden - gör livet olustigt och sveper bort marken under våra fötter och tar bort all värme från den mänskliga samlevnadens härd.

En avgörande konfrontation spelas ut mellan olika kulturer och religioner som idag bebor och delar samma utrymmen. Vi kallas att bygga en gemensam framtid för våra samhällen: en framtid där vi kommer att kunna kommunicera meningen och syftet med livet. Men "resonemang" som påstår sig vilja frigöra sig från alla kulturer, som främjar anonyma livsstilar för egen vinning och berikandet av en elit, kan omöjligen generera interkulturell dialog, ett möte mellan människor med samma värdighet som syftar till att uppnå en grundläggande och broderlig enhet och som öppnar vägen till framtiden.

Inkulturationens uppdrag, kommunikationen av värden, dialog mellan kulturer och religioner, innebär att engagera människors hjärtan och deras förmåga att leva på en relationell och kommunitär nivå. Spänningar med vår granne är oundvikliga och varje kultur har utarbetat sina egna villkor för att välkomna en granne som har setts som någon som ger hopp. Ett fritt och öppet hjärta ger oss möjligheten att känna igen vår nästa som vår broder eller syster och övervinna vår känsla av bräcklighet. Det hjälper oss att läka orättvisor och den ensamhet som drabbar så många av våra bröder och systrar, i synnerhet i våra städer. Och efter varje hård intjänad dag, låter det samma hjärtat oss lyssna på det som ger oss en anledning till att tro.

Pietro Cocco, journalist för Vatikanradion