Trons år. Kyrkans tro

(02.11.2012) Lysssna här: Kära bröder och systrar,

Vi fortsätter att meditera över den katolska tron. Förra veckan förklarade jag att tron är en gåva. Det är Gud som tar initiativet och kommer till oss. Tron är vårt svar när vi tar emot honom som en fast grundval för vårt liv. Den är en gåva som förvandlar vår tillvaro, för den låter oss se med Jesu ögon, när han verkar i oss och öppnar oss för kärleken till Gud och våra medmänniskor.

Idag tänkte jag ta ett steg till i vår reflexion, också denna gång genom att utgå från några frågor. Är tron bara något personligt och individuellt? Rör den bara mig själv? Lever jag ut min tro på egen hand? Visst är trosakten något högst personligt, som äger rum i ens djupaste inre och innebär att man ändrar inriktning, en personlig omvändelse. Det är mitt liv som svänger, som får en ny inriktning. I dopliturgin, när doplöftena avges, ber celebranten att man skall visa att man delar den katolska tron och formulerar tre frågor: Tror ni på Gud fader allsmäktig? Tror ni på Jesus Kristus, hans enfödde son? Tror ni på den helige Ande? I fornkyrkan riktades dessa frågor personligen till den som skulle motta dopet innan han eller hon steg ned tre gånger i vattnet. Och än idag är svaret i singularis. Men denna min tro är inte resultatet av mina ensamma funderingar. Den är inte någon produkt av min tanke. Den är frukten av en relation, av en dialog, där man lyssnar, tar emot och svarar. Det är att kommunicera med Jesus som låter mig träda ut ur mitt “jag”, som är instängt i mig själv, för att öppna mig för Guds faderns kärlek. Det är som en pånyttfödelse, där jag upptäckter att jag inte bara är förenad med Jesus utan också med alla dem som vandrat och vandrar längs samma väg. Denna nya födelse börjar i dopet och fortsätter under hela livet. Jag kan inte bygga upp min personliga tro bara i en privat dialog med Jesus, för Gud ger mig tron genom en troende gemenskap som är kyrkan. Den fogar så in mig i de troendes skara i en gemenskap som inte bara är sociologisk. Den har sina rötter i Guds eviga kärlek, han som i sig själv är gemenskap mellan fadern, sonen och den heliga anden, som är treenig kärlek. Vår tro är verkligt personlig bara om den också är gemensam. Den kan vara min tro bara om den lever och rör sig i kyrkans ”vi”, bara om den är vår tro, den enda kyrkans gemensamma tro.

När vi i söndagsmässan uttalar trosbekännelsen, “Credo”, talar vi i första person, men vi bekänner kyrkans enda tro gemensamt. Detta ”credo”, ”jag tror”, som uttalas i singularis förenas med en väldig kör i tid och rum, där var och en så att säga bidrar till trons polyfoniska samklang. Katolska kyrkans sammanfattar så här: “’Att tro’ är en kyrklig handling. Kyrkans tro föregår, föder, bär och när vår tro. Kyrkan är alla troendes moder. ’Ingen kan ha Gud som Fader som inte har kyrkan som moder’ (Cyprianus)” (nr 181). Tron föds alltså i kyrkan, leder till den och lever i den. Det är viktigt att minnas detta.

I början av det kristna äventyret, när den heliga andens kraft sänker sig över lärjungarna på pingstdagen – som Apostlagärningarna berättar (jfr 2:1-13) – får den nyfödda kyrkan kraft för att genomföra det uppdrag hon mottagit av den uppståndne Herren: att sprida evangeliet, den glada nyheten om Guds rike, i hela världen, och så leda alla människor till mötet med honom, till tron som räddar. Apostlarna övervinner sin rädsla genom att förkunna vad de hört, sett och varit med om tillsammans med Jesus. Genom den heliga andens kraft börjar de tala nya språk och förkunnar öppet det mysterium som de bevittnat. I Apostlagärningarna återges det stora tal som Petrus uttalar just på pingstdagen. Han utgår från ett stycke hos profeten Joel (3:1-5), som han låter syfta på Jesus, och förkunnar kärnan i den kristna tron: han som gjort gott mot alla, han vars uppdrag Gud bekräftat genom under och tecken, han har spikats fast på korset och dödats, men Gud har låtit honom uppstå från de döda och gjort honom till Herre och Kristus. Med honom har vi trätt in i den slutgiltiga räddningen som förkunnats av profeterna, och den som åkallar hans namn skall räddas (jfr Apg 2:17-24). Många av dem som lyssnade till vad Petrus sade kände sig personligen berörda, ångrade sina synder, lät sig döpas och fick mottog den heliga anden (cfr Apg 2:37-41). Så börjar kyrkan, den gemenskap som för ut denna förkunnelse i tiden och rummet, en gemenskap som är Guds folk som bygger på det nya förbundet i Kristi blod. Dess medlemmar hör inte till någon särskilt social eller etnisk grupp. De är män och kvinnor från alla länder och kulturer. Det är ett “katolskt” folk, som talar nya språk, är öppna för att ta emot alla över alla gränser. Paulus säger: “ Då är ingen grek eller jude, omskuren eller oomskuren, barbar, skyt, slav eller fri. Nej, Kristus blir allt och i alla” (Kol 3:11).

Kyrkan är alltså redan från början den plats där tron förs vidare, den plats där man i dopet stiger ned i påskmysteriet om Kristi död och uppståndelse, som befrias oss från syndens fångenskap, ger oss söners frihet och leder oss in i gemenskapen med den treeniga Guden. På samma gång stiger vi ned i gemenskapen med andra bröder och systar i tron, med hela Kristi kropp, och dras ut ur vår isolering. Andra vatikankonciliet påminner om detta: “Det var Guds vilja att helga och rädda människorna, men inte en och en och utan några inbördes band. Han ville göra dem till ett folk som verkligen skulle känna honom tjäna honom i helighet” (Lumen gentium, 9). Vi kan gå tillbaka till dopliturgin för att lägga märke till att i slutet av doplöftena, där vi uttrycker vårt avståndstagande från det onda och upprepar ”jag tror” som svar på trossaningarna, förklarar celebranten: “Detta är vår tro, detta är kyrkans tro, som vi med glädje bekänner i Kristus Jesus, vår Herre”. Tron är en ”teologisk” dygd, en gåva från Gud, men den förs vidare genom historien. Paulus själv skriver till de kristna i Korint att han har gett dem evangeliet som han själv hade fått ta emot (jfr 1 Kor 15:3).

I kyrkans finns en oavbruten kedja av liv, förkunnelse av Guds ord och firande av sakramenten, som når ända fram till oss och som vi kallar traditionen. Den ger oss garantin att det vi tror på är Jesu ursprungliga budskap, som förkunnades av apostlarna. Kärnan i den ursprungliga förkunnelsen är en händelse, Herrens död och uppståndelse. Härur springer hela trons arv. Konciliet säger: “Apostlarnas förkunnelse uttrycktes på sitttt särskilda sätt i de inspirerade böckerna för att i obruten följd bevaras till tidens slut” (Dei Verbum, 8). Bibeln innehåller alltså Guds ord, och kyrkans tradition bevarar det och för det troget vidare, för att människor i alla tider skall få tillgång till dess väldiga resurser och berika sig med dess nådaskatter. ”Kyrkan bibehåller i sin lära, sitt liv och sin gudstjänst och för vidare från släkte till släkte allt vad hon själv är och allt vad hon tror på” (ibidem).

Till sist skulle jag vilja betona att det är i kyrkans gemenskap som den personliga tron växer och mognar. Det är intressant att se att i Nya testamentet syftar ordet ”heliga” på alla de kristna tillsammans, och vi kan vara säkra på att inte alla hade det som krävs för att helgonförklaras av kyrkan. Vad menade man då med detta uttryck? De som hade tron och levde i tron på den uppståndne Kristus var kallade att bli en referenspunkt för alla andra, för att de skulle få kontakt med Jesu person och budskap, som visar den levande Gudens ansikte. Och detta gäller också för oss. En kristen som låter sig ledas och formas av kyrkans tro blir, trots sina svagheter, brister och svårigheter ett fönster som slås upp mot den levande Gudens ljus, ett fönster som tar emot detta ljus och ger det vidare till världen. I sin encykliga Redemptoris missio skrev den salige Johannes Paulus II att .”missionen förnyar kyrkan, ger den kristna tron och identiteten ny kraft, den ger ny entusiasm och motivering. Tron förstärks när man ger den vidare!” (nr 2).

Den idag vanliga tendensen att förvisa tron till den privata sfären strider alltså mot trons väsen. Vi behöver kyrkan för att få bekräftelse på vår tro och för att få erfara Guds gåvor: hans ord, sakramenten, nådens stöd och kärlekens vittnesbörd. Så kan vårt ”jag” i kyrkans ”vi” känna sig både som mottagare och huvudperson i en händelse som överstiger det, nämligen erfarenheten av gemenskap med Gud, som blir en grundval för gemenskap mellan människor. I en värld där individualismen tycks styra relationerna mellan människor och försvagar dem, kallar tron oss att bli Guds folk, att vara kyrka, att bära på Guds kärlek till och gemenskap med hela mänskligheten (jfr Gaudium et spes, 1).