Trons år. Vad är tron?

(27.10.2012) Lyssna här: Kära bröder och systrar,

Förra onsdagen inleddes Trons år och jag påbörjade en ny serie katekeser om tron. Idag tänkte jag reflektera tillsammans med er över en grundläggande fråga: vd är tron? Är tron ännu meningsfull i en värld där naturvetenskap och teknik har öppnat horisonter som var otänkbara bara för en kort tid sedan? Vad betyder det att tro idag?

I vår tid behövs faktiskt en förnyad trosundervisning. Den måste förstås omfatta kunskap om trons sanningar och frälsningshistoriens händelser, men framför allt måste den födas ur ett verkligt möte med Gud i Jesus Kristus, ur kärleken till honom och förtröstan till honom, så att hela vårt liv engageras.

Idag ser man många goda tecken, men omkring oss växer också ett slags andlig öknen. Somliga händelser som vi hör om varje dag ger intrycket att världen inte går mot en mer broderlig och fredlig gemenskap. Själva tanken på framsteg och välstånd visar också sina skuggsidor. Trots storheten hos naturvetenskapens upptäckter och teknikens framgångar tycks människan idag inte ha blivit friare eller mänskligare. Det finns fortfarande många former av utsugning, manipulering, våld, förtryck och orättvisa... En särskild form av kultur har dessutom lärt oss att man bara skall röra sig den horisont som utgörs av saker, av sådant man kan göra, att bara tro på det man kan se och röra vid med egna händer. Men å andra sidan är det allt fler som känner sig förvirrrade. När de försöker överskrida en rent horisontell syn på verkligheten är de beredda att tro på vad som helst. I detta sammanhang uppstår några grundläggande frågor, som är mycket mer konkreta än vad man kan tro vid första anblicken. Vad är meningen med att leva? Finns det en framtid för människan, för oss och för de nya generationerna? I vilken riktning skall vi fatta våra fria beslut för att få ett gott och lyckligt liv? Vad väntar oss bortom dödens tröskel?

Det går inte att hålla tillbaka dessa frågor, och de visar att en värld av planering, exakta beräkningar och experiment, i ett ord naturvetenskapens kunskap, visserligen är viktig för människan men inte räcker. Vi behöver inte bara det materiella brödet. Vi behöver kärlek, mening och hopp, en trygg grundval, en stabil mark som hjälper oss att leva ett autentiskt liv också i kriser och mörker, svårigheter och vardagsproblem. Detta är just vad tron ger oss. Den är att anförtro sig åt en ”du” som är Gud, som ger mig en visshet som är annorlunda men inte mindre fast än den jag får av exakta beräkningar eller av naturvetenskapen. Tron är inte bara att människans tanke bejakar enskilda sanningar om Gud. Den är en ständig akt där jag anförtror mig i frihet åt en Gud som är fader och som älskar mig. Det är att bejaka ett ”du” som ger mig hopp och förtröstan. Detta bejakande av Gud har förstås också ett innehåll. Det innebär att vi vet att Gud själv har visat sig för oss i Kristus. Han har visat sitt ansikte och har kommit nära var och en av oss på riktigt. Ja, Gud har avslöjat att hans kärlek till människan, till var och en av oss, är måttlös. På korset visar Jesus från Nasaret, Guds son som blivit människa, på det mest strålande sätt hur långt denna kärlek går: ända till att ge ut sig själv, ända till det totala offret. Med mysteriet om Kristi död och uppståndelse stiger Gud ned till djupet av vår mänsklighet för att lyfta upp den till sig, för att höja den till sin egen höjd. Tron är att tro på denna Guds kärlek som aldrig sviker inför människans grymhet, inför det onda och inför döden, utan som förmår förvandla varje form av slaveri och ger möjligheten till räddning. Att ha tro är därför att möta detta ”du”, Gud, som bär mig och lovar mig en oförgänglig kärlek som inte bara längtar efter evigheten utan som ger evigheten. Det är att anförtro mig åt Gud som ett barn, som vet att alla dess svårigheter och problem är trygga i moderns “du”. Och denna möjlighet till räddning genom tron är en gåva som Gud erbjuder alla människor. Jag tror att i vårt vardagsliv, som präglas av problem och situationer som ibland kan vara dramatiska, borde vi fundera mer på det faktum att för en kristen är tro att överlämna sig i förtröstan åt den djupa mening som bär upp mig och världen, den mening som vi inte kan ge oss själva utan som vi bara kan ta emot som en gåva, och som är grundvalen på vilken vi kan leva utan rädsla. Denna trons befriande och trygga visshet måste vi förmå förkunna med ord och visa den med vårt liv som kristna.

Men omkring oss ser vi varje dag att många förblir likgiltiga eller rentav vägrar ta emot denna förkunnelse. I slutet av Markusevangeliet uttalar den uppståndne några hårda ord: ““Den som tror och blir döpt skall räddas, men den som inte tror skall bli dömd” (Mark 16:16), den förlorar sig själv. Jag skulle vilja inbjuda er att reflektera över detta. Förtröstan till den heliga andens verkan måste driva oss att ständigt gå och förkunna evangeliet och att vittna modigt om tron. Men vid sidan om ett positivt svar på trons gåva finns också risken att någon vägrar ta emot evangeliet, att man inte tar emot det levande mötet med Kristus. Redan Augustinus talade om detta problem i en kommentar till liknelsen om såningsmannen: ”Vi talar, vi kastar ut utsädet, vi sprider sådden. Men somliga föraktar, kritiserar och driver med oss. Om vi är rädda för dem har vi inte längre något att så, och på skördens dag står vi där utan skörd. Må därför utsädet falla i god jord” (Om den kristna disciplinen, 13,14: PL 40, 677-678). Denna vägran skall alltså inte göra oss modfällda. Som kristna är vi ett vittnesbörd om den goda jorden. Vår tro har många begränsningar men den visar att den goda jorden finns, där Guds ords utsäde ger riklig frukt av rättvisa, fred och kärlek, av ny mänsklighet, av räddning. Och hela kyrkans historia med alla sina problem visar också att den goda jorden finns, det goda utsädet finns, och ger frukt.

Men vi undrar nu var människan kan hämta den hjärtats och tankens öppenhet för att tro på Gud som blivit synligt i Jesus Kristus, död och uppstånden; för att ta emot hans frälsning, så att han och hans evangelium blir ledning och ljus för tillvaron? Svaret är att vi kan tro på Gud för han kommer oss nära och rör vid oss, för att den heliga anden, som är den uppståndnes gåva, gör oss förmögna att ta emot den levande Guden. Tron är alltså först och främst en övernaturlig gåva, en gåva från Gud. Andra vatikankonciliet säger: “För att man skall kunna ha denna tro behöver man Guds nåd som går före och hjälper, och den heliga andens inre hjälp, som rör hjärtat och riktar det mot Gud, öppnar tankens ögon och ger alla ljuvheten i att bejaka och tro på sanningen” (dogmatiska konstitutionen Dei Verbum, 5). Grunden för vår trosvandring är dopet, sakramentet som ger oss den heliga anden och gör oss till Guds barn i Kristus, som betecknar vårt inträde i trons gemenskap, kyrkan. Man tror inte av sig själv, utan att andens nåd kommer först. Man tror inte ensam, utan tillsammans med sina syskon. Efter dopet är varje troende kallad att återuppleva och ta till sig denna trosbekännelse tillsammans med sina syskonen.

Tron är en gåva från Gud, men den är också en djupt fri och mänsklig gärning. Katolska kyrkans katekes säger klart och tydligt: “Det är inte möjligt att tro utan nåd och utan den helige Andes inre hjälp. Icke desto mindre är det lika sant att tron är en sant mänsklig handling. Det strider varken mot människans frihet eller förnuft” (n. 154). Tvärtom, människans frihet och förnuft blir inblandade och upphöjda i en livssatsning som är som ett bibliskt uttåg ur en själv, ur de egna vissheterna och mentala scheman för att anförtro sig åt Guds gärning, som visar oss vägen till sann frihet, vår mänskliga identitet, hjärtats sanna glädje, frid med alla. Att tro är att anförtro sig i full frihet och glädje åt Guds försyn och hans plan för historien, så som patriarken Abraham gjorde, så som Maria från Nasaret gjorde. Tron är ett bejakande där vår tanke och vårt hjärta uttalar sitt ”ja” till Gud och bekänner att Jesus är Herren. Och detta ”ja” förvandlar livet och öppnar vägen till en full innebörd. Den gör livet nytt, fullt av glädje och pålitligt.

Kära vänner, vår tid behöver kristna som har gripits av Kristus, som växer i tron tack vara att de umgås med bibeln och sakramenten. Människor som nästan är som en öppen bok, som berättar om erfarenheten av ett nytt liv i anden och om närvaron av den Gud som stöttar oss under vandringen och öppnar oss för livet utan ände.