Förra
onsdagen inleddes Trons år och jag påbörjade en ny serie katekeser om tron. Idag tänkte
jag reflektera tillsammans med er över en grundläggande fråga: vd är tron? Är tron
ännu meningsfull i en värld där naturvetenskap och teknik har öppnat horisonter som
var otänkbara bara för en kort tid sedan? Vad betyder det att tro idag?
I
vår tid behövs faktiskt en förnyad trosundervisning. Den måste förstås omfatta kunskap
om trons sanningar och frälsningshistoriens händelser, men framför allt måste den
födas ur ett verkligt möte med Gud i Jesus Kristus, ur kärleken till honom och förtröstan
till honom, så att hela vårt liv engageras.
Idag ser man många goda tecken,
men omkring oss växer också ett slags andlig öknen. Somliga händelser som vi hör om
varje dag ger intrycket att världen inte går mot en mer broderlig och fredlig gemenskap.
Själva tanken på framsteg och välstånd visar också sina skuggsidor. Trots storheten
hos naturvetenskapens upptäckter och teknikens framgångar tycks människan idag inte
ha blivit friare eller mänskligare. Det finns fortfarande många former av utsugning,
manipulering, våld, förtryck och orättvisa... En särskild form av kultur har dessutom
lärt oss att man bara skall röra sig den horisont som utgörs av saker, av sådant man
kan göra, att bara tro på det man kan se och röra vid med egna händer. Men å andra
sidan är det allt fler som känner sig förvirrrade. När de försöker överskrida en rent
horisontell syn på verkligheten är de beredda att tro på vad som helst. I detta sammanhang
uppstår några grundläggande frågor, som är mycket mer konkreta än vad man kan tro
vid första anblicken. Vad är meningen med att leva? Finns det en framtid för människan,
för oss och för de nya generationerna? I vilken riktning skall vi fatta våra fria
beslut för att få ett gott och lyckligt liv? Vad väntar oss bortom dödens tröskel?
Det
går inte att hålla tillbaka dessa frågor, och de visar att en värld av planering,
exakta beräkningar och experiment, i ett ord naturvetenskapens kunskap, visserligen
är viktig för människan men inte räcker. Vi behöver inte bara det materiella brödet.
Vi behöver kärlek, mening och hopp, en trygg grundval, en stabil mark som hjälper
oss att leva ett autentiskt liv också i kriser och mörker, svårigheter och vardagsproblem.
Detta är just vad tron ger oss. Den är att anförtro sig åt en ”du” som är Gud, som
ger mig en visshet som är annorlunda men inte mindre fast än den jag får av exakta
beräkningar eller av naturvetenskapen. Tron är inte bara att människans tanke bejakar
enskilda sanningar om Gud. Den är en ständig akt där jag anförtror mig i frihet åt
en Gud som är fader och som älskar mig. Det är att bejaka ett ”du” som ger mig hopp
och förtröstan. Detta bejakande av Gud har förstås också ett innehåll. Det innebär
att vi vet att Gud själv har visat sig för oss i Kristus. Han har visat sitt ansikte
och har kommit nära var och en av oss på riktigt. Ja, Gud har avslöjat att hans kärlek
till människan, till var och en av oss, är måttlös. På korset visar Jesus från Nasaret,
Guds son som blivit människa, på det mest strålande sätt hur långt denna kärlek går:
ända till att ge ut sig själv, ända till det totala offret. Med mysteriet om Kristi
död och uppståndelse stiger Gud ned till djupet av vår mänsklighet för att lyfta upp
den till sig, för att höja den till sin egen höjd. Tron är att tro på denna Guds kärlek
som aldrig sviker inför människans grymhet, inför det onda och inför döden, utan som
förmår förvandla varje form av slaveri och ger möjligheten till räddning. Att ha tro
är därför att möta detta ”du”, Gud, som bär mig och lovar mig en oförgänglig kärlek
som inte bara längtar efter evigheten utan som ger evigheten. Det är att anförtro
mig åt Gud som ett barn, som vet att alla dess svårigheter och problem är trygga i
moderns “du”. Och denna möjlighet till räddning genom tron är en gåva som Gud erbjuder
alla människor. Jag tror att i vårt vardagsliv, som präglas av problem och situationer
som ibland kan vara dramatiska, borde vi fundera mer på det faktum att för en kristen
är tro att överlämna sig i förtröstan åt den djupa mening som bär upp mig och världen,
den mening som vi inte kan ge oss själva utan som vi bara kan ta emot som en gåva,
och som är grundvalen på vilken vi kan leva utan rädsla. Denna trons befriande och
trygga visshet måste vi förmå förkunna med ord och visa den med vårt liv som kristna.
Men
omkring oss ser vi varje dag att många förblir likgiltiga eller rentav vägrar ta emot
denna förkunnelse. I slutet av Markusevangeliet uttalar den uppståndne några hårda
ord: ““Den som tror och blir döpt skall räddas, men den som inte tror skall bli dömd”
(Mark 16:16), den förlorar sig själv. Jag skulle vilja inbjuda er att reflektera över
detta. Förtröstan till den heliga andens verkan måste driva oss att ständigt gå och
förkunna evangeliet och att vittna modigt om tron. Men vid sidan om ett positivt svar
på trons gåva finns också risken att någon vägrar ta emot evangeliet, att man inte
tar emot det levande mötet med Kristus. Redan Augustinus talade om detta problem i
en kommentar till liknelsen om såningsmannen: ”Vi talar, vi kastar ut utsädet, vi
sprider sådden. Men somliga föraktar, kritiserar och driver med oss. Om vi är rädda
för dem har vi inte längre något att så, och på skördens dag står vi där utan skörd.
Må därför utsädet falla i god jord” (Om den kristna disciplinen, 13,14: PL 40, 677-678).
Denna vägran skall alltså inte göra oss modfällda. Som kristna är vi ett vittnesbörd
om den goda jorden. Vår tro har många begränsningar men den visar att den goda jorden
finns, där Guds ords utsäde ger riklig frukt av rättvisa, fred och kärlek, av ny mänsklighet,
av räddning. Och hela kyrkans historia med alla sina problem visar också att den goda
jorden finns, det goda utsädet finns, och ger frukt.
Men vi undrar nu var
människan kan hämta den hjärtats och tankens öppenhet för att tro på Gud som blivit
synligt i Jesus Kristus, död och uppstånden; för att ta emot hans frälsning, så att
han och hans evangelium blir ledning och ljus för tillvaron? Svaret är att vi kan
tro på Gud för han kommer oss nära och rör vid oss, för att den heliga anden, som
är den uppståndnes gåva, gör oss förmögna att ta emot den levande Guden. Tron är alltså
först och främst en övernaturlig gåva, en gåva från Gud. Andra vatikankonciliet säger:
“För att man skall kunna ha denna tro behöver man Guds nåd som går före och hjälper,
och den heliga andens inre hjälp, som rör hjärtat och riktar det mot Gud, öppnar tankens
ögon och ger alla ljuvheten i att bejaka och tro på sanningen” (dogmatiska konstitutionen
Dei Verbum, 5). Grunden för vår trosvandring är dopet, sakramentet som ger oss den
heliga anden och gör oss till Guds barn i Kristus, som betecknar vårt inträde i trons
gemenskap, kyrkan. Man tror inte av sig själv, utan att andens nåd kommer först. Man
tror inte ensam, utan tillsammans med sina syskon. Efter dopet är varje troende kallad
att återuppleva och ta till sig denna trosbekännelse tillsammans med sina syskonen.
Tron
är en gåva från Gud, men den är också en djupt fri och mänsklig gärning. Katolska
kyrkans katekes säger klart och tydligt: “Det är inte möjligt att tro utan nåd och
utan den helige Andes inre hjälp. Icke desto mindre är det lika sant att tron är en
sant mänsklig handling. Det strider varken mot människans frihet eller förnuft” (n.
154). Tvärtom, människans frihet och förnuft blir inblandade och upphöjda i en livssatsning
som är som ett bibliskt uttåg ur en själv, ur de egna vissheterna och mentala scheman
för att anförtro sig åt Guds gärning, som visar oss vägen till sann frihet, vår mänskliga
identitet, hjärtats sanna glädje, frid med alla. Att tro är att anförtro sig i full
frihet och glädje åt Guds försyn och hans plan för historien, så som patriarken Abraham
gjorde, så som Maria från Nasaret gjorde. Tron är ett bejakande där vår tanke och
vårt hjärta uttalar sitt ”ja” till Gud och bekänner att Jesus är Herren. Och detta
”ja” förvandlar livet och öppnar vägen till en full innebörd. Den gör livet nytt,
fullt av glädje och pålitligt.
Kära vänner, vår tid behöver kristna som har
gripits av Kristus, som växer i tron tack vara att de umgås med bibeln och sakramenten.
Människor som nästan är som en öppen bok, som berättar om erfarenheten av ett nytt
liv i anden och om närvaron av den Gud som stöttar oss under vandringen och öppnar
oss för livet utan ände.