Trons år

(26.10.2012) Lyssna här: Kära bröder och systrar,

Idag tänkte jag inleda en ny serie katekeser som fortsätter under hela Trons år, som just inletts, och som under den tiden avbryter serien som ägnas åt en böneskola. Jag har utropat detta Trons år med det apostoliska brevet Porta Fidei för att kyrkan skall förnya sin entusiasm över att tro på Jesus Kristus, världens ende frälsare, ge nytt liv åt sin glädje över att vandra längs den väg som han pekat ut för oss, och vittna på ett påtagligt sätt om trons förvandlande kraft.

50-årsminnet av öppnandet av Andra vatikankonciliet är ett viktigt tillfälle att återvända till Gud, att fördjupa den egna tron, att leva ut den med större mod, att stärka samhörigheten med kyrkan, ”som lär ut mänsklighet”, och som leder oss till mötet med och kunskap om Kristus, sann Gud och sann människa, genom att förkunna ordet, fira sakramenten och utföra barmhärtighetsgärningar. Det är inte fråga om att möta en idé eller ett livsprojekt utan en levande person, som förvandlar oss på djupet och avslöjar vår verkliga identitet som Guds barn. Mötet med Kristus förnyar våra mänskliga relationer och riktar in dem, dag för dag, mot större solidaritet och syskonskap enligt kärlekens logik. Att ha tro på Herren berör inte bara vår intelligens eller intellektuella kunskap. Den är en förändring som omfattar livet och hela oss själva: känslor, hjärta, intelligens, vilja, kroppslighet, känslor, mänskliga relationer. Med tron förändras verkligen allt i oss och för oss. Vårt framtida öde avslöjas tydligt, tillsammans med sanningen om vår kallelse i historien, livets mening och glädjen att vara pilgrimer på väg till det himmelska fosterlandet.

Men vi kanske undrar om tron verkligen är en kraft som förvandlar vårt liv, mitt liv? Eller är den bara en av tillvarons beståndsdelar utan att vara den avgörande, som omfattar hela tillvaron? Med katekeserna under Trons år skall vi genomföra en vandring för att stärka eller återfinna trons glädje och för att förstå att den inte är något främmande, skilt från det konkreta livet, utan att den tvärtom är dess själ. Tron på en Gud som är kärlek, som kommer nära, blir människa och ger ut sig själv på korset för att rädda oss och öppna himmelens portar för oss på nytt, den tron visar på ett strålande sätt att det bara är kärleken som utgör människans fullhet. Idag måste detta slås fast klart och tydligt. De kulturella förändringar som pågår visar ofta upp många barbariska former, som beskrivs som “framsteg i civilisationen”. Men tron säger att sann mänsklighet bara finns på de platser och tider och i de former där människan livas av kärlek som kommer från Gud, som uttrycker sig som gåva, som visar sig i relationer som fylls av kärlek, medlidande, uppmärksamhet och osjälvisk hjälp till andra. Där människor förtrycks, ägs, blir utsugna eller säljs av andra av egosim, där jagets arrogans stänger in sig i sig självt, där blir människan fattig, degraderad, vanställd. Den kristna tron är verksam i nästankärlek och stark i hoppet, och den begränsar inte livet utan gör det fullt mänskligt.

Tro är att ta emot detta förvandlande budskap i vårt liv. Det är att ta emot Guds uppenbarelse, som låter oss veta vem han är, hur han handlar, vad han har för planer för oss. Det är sant att Guds mysterium alltid överstiger våra begrepp och vårt förnuft, våra riter och böner. Men i uppenbarelsen är det Gud själv som meddelar sig själv, berättar om sig själv, gör sig tillgänglig. Och vi görs förmögna att lyssna till hans ord och att ta emot hans sanning. Detta är det förunderliga med tron. I sin kärlek skapar Gud i oss, genom den heliga andens verkan, förutsättningarna för att vi skall kunna ta emot hans ord. Gud själv gör oss förmögna att lyssna till honom och att ta emot honom genom sin vilja att visa sig, att kontakta oss, att vara närvarande i vår historia. Paulus uttrycker detta med glädje och tacksamhet: ”Vi tackar ständigt Gud för att ni lyssnade till Guds ord i vår predikan och tog emot det, inte som ett människoord utan som vad det verkligen är: Guds ord, som också visar sin kraft hos er troende” (1 Tess 2:13).

Gud har uppenbarat sig med ord och gärningar längs en lång vänskapshistoria med människan, som når sin höjdpunkt i Guds sons människoblivande och i mysteriet i hans död och uppståndelse. Gud har inte bara uppenbarat sig i ett folks historia. Han har inte bara talat genom profeterna. Han har stigit ned från sin himmel för att träda in i människornas jord som människa, för att vi skulle kunna möta honom och lyssna till honom. Och från Jerusalem har förkunnelsen av räddningens evangelium spritts ända till jordens gränser. Kyrkan föddes ur såret i Kristi sida och blev den som bär på ett nytt, grundmurat hopp: Jesus av Nasaret, som korsfästs och uppstått, som är världens frälsare, som sitter på faderns högra sida och som skall döma levande och döda. Detta är vad man kallar kerygma, trons centrala och omskakande budskap. Men redan från början började man diskutera “trons regel”, alltså hur de troende skall vara trogna mot evangeliets sanning och stå fasta i den och hur de skall bevara och föra vidare den räddande sanningen om Gud och människan. Paulus skriver: “ Jag vill påminna er om orden i min förkunnelse – den håller ni väl fast vid, annars var det bortkastat att ni kom till tro” (1 Kor 15:2).

Men var finner vi en formulering av trons väsen? Var finner vi de sanningar som troget förts vidare och som är ljus för vårt vardagsliv? Svaret är enkelt: i trosbekännelsen, som förbinder oss direkt med den ursprungliga händelsen, med Jesus från Nasaret, hans person och historia. Så förverkligas det som hednafolkens apostel sade till de kristna i Korint: ”Bland det första jag förde vidare till er var detta som jag själv hade tagit emot: att Kristus dog för våra synder i enlighet med skrifterna, 4att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen” (1 Kor 15:3).

Också idag måste trosbekännelsen bli bättre känd, förstådd och bedd. Framför allt är det viktigt att trosbekännelsen så att säga blir ”erkänd”. Att ”känna” kan nämligen vara en rent intellektuell gärning, men att ”erkänna” betyder att man måste upptäcka det djupa bandet mellan sanningarna som vi bekänner i trosbekännelsen och vår vardagliga tillvaro, fòr att dessa sanningar verkligen skall bli vad de alltid har varit: ett konkret ljus som lyser upp vårt liv, ett vatten som släcker törsten under vår vandring, ett liv som övervinner vissa öknar i vår tids liv. Den kristna människans moraliska liv ympas in på trosbekännelsen och finner där sin grundval och sin motivering.

Det var ingen slump att den salige Johannes Paulus II ville att Katolska kyrkans katekes, som är en trygg norm för trosundervisning och en säker källa för en förnyad katekes, skulle följa strukturen i trosbekännelsen. Det handlade om att bekräfta och bevara denna centrala kärna av trons sanningar på ett språk som var mer begripligt för vår tids människor och för oss. Det är kyrkans plikt att föra tron vidare, att sprida evangeliet, för att de kristna sanningarna skall vara ljus i de nya kulturella förvandlingarna, och för att de kristna skall förmå svara var och en som kräver besked om deras hopp (jfr 1 Pet 3:14). Idag lever vi i ett samhälle som förändrats på djupet också om man jämför med ett nära förflutet, och i ständig rörelse. Den allmänna mentaliteten är djupt präglad av sekulariseringen och av en utspridd nihilistisk mentalitet. Därför lever man ofta livet ytligt, utan klara ideal eller fast hopp, i flytande och provisoriska relationer i samhälle och familj. Framför allt är det så att de nya generationerna inte fostras till att söka sanningen och tillvarons djupaste mening som överskrider vardagen, att söka stabila känslor och förtroende. Tvärtom leder relativismen till att man inte har några fasta punkter. Misstänksamhet och flyktighet leder till att mänskliga relationer avbryts, medan livet levs i experiment som inte varar länge och utan ansvarstagande. Individualism och relativism dominerar alltså många människors tänkesätt i vår samtid. De troende är inte helt immuna för dessa risker, som vi står inför när det gäller att föra tron vidare. Undersökningen som gjordes i alla världsdelar inför biskopssynoden om den nya evangelisationen pekade på en del av dessa risker: en tro som levs passivt och privat, ett avståndstagande från trosundervisningen, ett brott mellan liv och tro.

Ofta känner de kristna inte ens till kärnan i deras egen katolska tro, trosbekännelsen. Det lämnar utrymme för ett slags religiös synkretism och relativism, utan någon klarhet om vilka sanning man skall tro på och om den unika räddning som kristendomen står för. Idag är risken nära att man gör ett slags hemmagjord religion. I stället måste vi återvända till Gud, till Jesu Kristi Gud. Vi måste återupptäcka evangeliets budskap och låta det tränga in på djupet i våra samveten och i vardagslivet.

I katekeserna nu under Trons år tänkte jag erbjuda en hjälp för denna vandring, för att återfinna och fördjupa trons centrala sanningar om Gud, människan, kyrkan, samhället och världsalltet, genom att meditera och reflektera över trossatserna i trosbekännelsen. Och jag hoppas det blir tydligt att trons innehåll eller sanningar (fides quae) hänger ihop med vårt liv. De kräver livets omvändelse, som ger liv åt ett nytt sätt att tro på Gud (fides qua). Att lära känna Gud, möta honom och betrakta hans anletsdrag är något som ifrågasätter vårt liv, för han träder in i
människovarandets djupaste dynamik.

Jag hoppas att vår vandring under detta år skall låta oss alla växa i tron och kärleken till Kristus, för att vi skall lära oss att leva evangeliets goda och sköna liv i vardagens beslut och gärningar.