Andra vatikankonciliet

(12.10.2012) Lyssna här: Kära bröder och systrar,

I morgon (11 oktober 2012) firar vi 50-årsminnet av öppnandet av det andra ekumeniska vatikankonciliet och inleder Trons år. Med denna katekes skulle jag vilja börja reflektera – med några korta tankar – över konciliet, som var en viktig händelse för kyrkan, och en händelse som jag själv bevittnade. Man kan säga att det är som en stor fresk, där man har målat många olika motiv under den heliga andens ledning. Och som när man betraktar en stor målning, fortsätter vi än idag att uppfatta hela rikedomen hos denna nådens stund och återupptäcka särskilda stycken, fragment och brottstycken.

På tröskeln till det tredje kristna årtusendet skrev den salige Johannes Paulus II: “Jag känner allt mer plikten att peka ut konciliet som en stor nåd som kyrkan har fått under 1900-talet. I konciliet har kyrkan fått en säker kompass för att vandra i det nya århundradet” (Lett. ap. Novo millennio ineunte, 57). Jag tror att detta är en vältalig bild. Man måste återvända till Andra vatikankonciliets dokument och befria dem från en mängd publikationer som har dolt dem i stället för att göra dem kända. De är också för vår tid en kompass som låter kyrkans fartyg segla i öppet hav mitt bland stormar eller lugna vatten, för att segla tryggt och nå fram till resans mål.

Jag minns den tiden mycket väl. Jag var en ung professor i fundamentalteologi vid universitetet i Bonn. Ärkebiskopen av Köln kardinal Frings var viktig för mig både som människa och som präst. Han tog med sig till Rom som teologisk konsulent. Senare utnämndes jag också till ”peritus” (expert) för konciliet. För mig blev det en unik erfarenhet. Efter all glöd och entusiasm under förberedelsen fick jag se en levande kyrka. Nästan tretusen konciliefäder från hela världen samlades under ledning av aposteln Petrus efterträdare för att lyssna till den heliga anden, som var konciliets verkliga motor. Få gånger i historien har man på det sättet nästan kunnat ta i kyrkans universalitet, i en stund då den på ett storartat sätt förverkligar sitt uppdrag att föra ut evangeliet i alla tider och till jordens gränser. Om ni nu i samband med årsdagen ser bilder av detta stora kyrkomöte på tv eller i andra media kan ni själva se vilken glädje, vilket hopp och vilken uppmuntran det gav oss alla att delta i detta evenemang av ljus, vars strålar når fram till oss ända till idag.

Ni vet säkert att det har hållits många koncilier i kyrkans historia före Andra vatikankonciliet. Oftast har dessa stora kyrkomöten sammankallats för att definiera trons grundläggande beståndsdelar, och framför allt för att rätta irrläror som hotade tron. Vi kan tänka på konciliet i Nicaea år 325 för att bekämda den arianska heresin och slå fast klart och tydligt att Jesus, Gud Faderns enfödde son, är Gud. Eller konciliet i Efesos år 431, som definierade Maria som Guds moder; konciliet i Kalcedon år 451 som slog fast att Kristus är en person i två naturer, den gudomliga och den mänskliga. Närmare oss i tiden måste vi nämna konciliet i Trento på 1500-talet, som redde ut viktiga frågor i den katolska läran inför den protestantiska reformationen, eller Första vatikankonciliet, som började reflektera över många frågor men bara hann producera två dokument: ett om kunskapen om Gud, uppenbarelsen, tron och förhållandet till förnuftet, och det andra om påvens primat och ofelbarhet. Konciliet avbröts nämligen när Rom ockuperades i september 1870.

Om vi ser på Andra vatikankonciliet, ser vi att vid den tidpunkten av kyrkans historia fanns det inga särskilda irrläror om tron som behövde rättas till eller fördömas. Det fanns inte heller några särskilda frågor om lära eller kyrkorätt som behövde redas ut. Därför är det lätt att förstå hur överraskade den lilla grupp kardinaler blev som samlats i kapitelsalen i benediktinklostret i San Paolo fuori le mura när den 25 januari 1959 den salige Johannes XXIII förkunnade att han tänkte sammankalla en stiftssynod för Rom och ett koncilium för världskyrkan. Den första frågan i förberedelsen av denna stora händelse blev just hur man man skulle börja, vilken exakt uppgift konciliet skulle få. I sitt öppningstal del 11 oktober för femtio år sedan gav den salige Johannes XXIII en allmän inriktning. Tron behövde tala på ett förnyat och mer genomträngade sätt, för världen förändrades snabbt, men dess eviga innehåll skulle bevaras orört, utan eftergifter eller kompromisser. Påven ville att kyrkan skulle reflektera över den tro och de sanningar som leder den. Men denna allvarliga och djupa diskussion skulle leda till ett nytt förhållande mellan kyrkan och den moderna tiden, mellan kristendomen och vissa viktiga beståndsdelar i den moderna tanken, inte för att anpassa sig efter den utan för att presentera det krävande evangeliet i hela dess storhet och renhet för denna vår värld, som är på väg bort från Gud (jfr Jultalet till den romerska kurian 22 december 2005). Det förklarade tydligt påven Paulus VI i sin predikan som avslutade konciliets sista session den 7 december 1965 med ord som ännu är aktuella. Han sade att för att förstå konciliet ”måste man se det i den tid då det hölls. Det inträffade i tid då människan är mer engagerad i jordens rike än i himmelriket; en tid då man ofta glömmer bort Gud, som om vetenskapens framsteg föreskrev det; en tid då människan blivit mer medveten om sig själv och sin frihet och på djupet hävdar sin fullständiga självständighet och gör sig fri från varje transcendental lag; en tid då sekulariseringen anses vara den riktiga följden av den moderna tanken och den visaste normen för samhällsordningen... I en sådan tid hölls vårt koncilium för att lovprisa Gud i Kristi namn och inspirerat av den heliga anden.” Så sade alltså Paulus VI. Och han avslutade sin predikan med att förklara att frågan om Gud var konciliets viktigaste fråga, den Gud som “verkligen finns, lever, är en person, bryr sig om oss och är oändligt god. Han är inte bara god i sig själv, utan han är gränslöst god mot oss, han är vår skapare, vår sanning, vår lycka, så till den grad att när människan anstränger sig för att rikta tanken och hjärtat mot Gud i kontemplation, utför hon sin själs högsta och fullaste gärning, den gärning som än idag kan och måste vara höjdpunkten på de olika fälten av människans verksamhet och ge dem deras värdighet” (AAS 58 [1966], 52-53).

Vi ser att den tid vi lever i fortsätter att präglas av att man glömmer Gud och är döv för honom. Därför tror jag att vi måste lära oss konciliets enklaste och mest grundläggande lektion: att kristendomens grundläggande väsen är tron på Gud, som är treenig kärlek, och det personliga och gemensamma mötet med Kristus, som riktar och leder vårt liv. Allt annat är bara följden av detta. Idag är det viktigaste, som konciliefäderna ville, att man på nytt kan se klart och tydligt att Gud är närvarande, att han angår oss, att han svarar oss. Och att när tvärtom tron på Gud saknas, då rasar det viktigaste samman, för människan förlorar sin djupa värdighet och det som gör hennes mänsklighet stor mot varje försök att förminska den. Konciliet påminner oss om att kyrkan i alla sina beståndsdelar har uppgiften, uppdraget, att föra vidare ordet om Guds kärlek som räddar, för att Guds kall, som bär på vår eviga salighet, skall höras och tas emot.

I detta ljus ser vi på Andra vatikankonciliets rikedomar. Jag skulle bara vilja nämna de fyra konstitutionerna, som är som de fyra väderstrecken i en kompass som hjälper oss på resan. Konstitutionen om den heliga liturgin Sacrosanctum Concilium visar att kyrkans begynnelse är tillbedjan, är Gud, att Kristi närvaros mysterium står i centrum. Och kyrkan, Kristi kropp och ett folk på vallfärd i tiden, har som grundläggande uppgift att förhärliga Gud, som den dogmatiska konstitutionen Lumen gentium förklarar. Det tredje dokumentet som jag skulle vilja nämna är konstitutionen om Guds uppenbarelse Dei Verbum. Guds levande ord sammankallar kyrkan och ger den liv längs hela vandringen genom historien. Och huvudtemat i den pastorala konstitutionen Gaudium et spes är hur kyrkan för ut ljuset den fått av Gud till hela världen för att Gud skall förhärligas.

Andra vatikankonciliet är för oss ett kraftfull maning att varje dag återupptäcka vår tros skönhet, att lära känna den allt djupare för att få en intensivare relation till Herren, att leva vårt kristna kall hela vägen ut. Må jungfru Maria, Kristi moder och hela kyrkans moder, hjälpa oss att förverkliga och fullborda vad konciliefäderna bar i sitt hjärta, inspirerade av den heliga anden: längtan efter att alla skall få lära känna evangeliet och möta Herren Jesus som väg, sanning och liv.