Yves Congars minnen från det Andra Vatikankonciliet

(10.10.2012) Den 11 oktober 2012 firar kyrkan 50 år sedan invigningen av det Andra Vatikankonciliet och Liturgical Press har nyligen publicerat den engelska översättningen av Yves Congars dagbok med titeln ”My Journal of the Council”. Han var en fransk Dominikanpräst och en av 19ootalets viktigaste katolska teologer. Efter en tumultartad intellektuell karriär under vilken han i tur och ordning hyllades, kritiserades, utfrystes och nedtystades, utnämndes han vid 58 års ålder till en Peritus eller teologisk expert vid det Andra Vatikankonciliet. Enligt de flesta beskrivelserna var han den mest inflytelserika teologen under detta historiska möte och bidrog starkt till utvecklingarna i kyrkan - i synnerhet rörande ekumeniken och kyrkans relation till den moderna världen.

Under hela konciliet som pågick från den 11 oktober 1962 till den 8 december 1965, höll Yves Congar noggranna dagboksanteckningar, som inte bara omfattade en detaljerad redovisning av de olika biskoparnas och kardinalernas insatser, men också mycket insiktsfulla kommentarer om viktiga personligheter och de viktigaste teologiska strömningarna under konciliet.

Vad som är mest påfallande i hans dagbok är "konciliets anda" med vilket menas de nyskapande idéer och attityder som kom till uttryck i diskussionerna, debatterna och texterna under och efter det Andra Vatikankonciliet. Om och om igen i Yves Congars dagbok, hör vi att kyrkan bör vara mer evangelisk och öppen inför Guds Ord, om farorna med prästerlig triumfalism, om den universella kallelsen till helighet, om en liturgi som bör väcka till liv de troendes aktiva deltagande och om kyrkans behov att engagera den moderna världen. I möte efter möte och ändlösa samtal med biskopar och teologer främjade fader Congar dessa idéer som vi nu tar för givet och som vi anser som det Andra Vatikankonciliets största prestation.

Yves Congars viktigaste allierade under konciliet var Kardinal Frings av Köln och ärkebiskop Wojtyla av Krakow, liksom peritus kollegerna Karl Rahner, Edward Schillebeeckx, Henri de Lubac, Hans Kung, och en ung tysk teolog vid namn Joseph Ratzinger. Ärkebiskop Wojtyla blev senare påven Johannes Paulus II, och han skulle utse Joseph Ratzinger, senare påven Benedictus XVI, som sin främsta doktrinära medarbetare. Johannes Paulus II skulle också utse Henri de Lubac och Yves Congar till kardinaler.