Liturgin som böneskola: Herren själv lär oss att be

(28.08.2012) Lyssna här: Kära bröder och systrar,
De senaste månaderna har vi vandrat i ljuset av Guds Ord för att lära oss att be genom betrakta några viktiga gestalter i Gamla testamentet, Psaltaren, Paulus brev och Johannes Uppenbarelse, men framför allt har vi betraktat Jesu unika och grundläggande erfarenhet av sin relation till sin fader i himlen. Det är bara i Kristus som människan blir förmögen att förena sig med Gud med ett barns djup och innerlighet till sin kärleksfulla fader. Det är bara i honom som vi kan tala till Gud och i sanning och kärlek kalla honom ”Abba! Fader!” Som apostlarna har också vi de senaste veckorna sagt, och idag säger vi, till Jesus: ”Herre, lär oss att be” (Luk 11:1).

För att lära oss att leva i en än mer intensiv personlig relation till Gud har vi också lärt oss att åkalla den heliga anden, som är den uppståndnes första gåva till de troende. Det är han som “stöder oss i vår svaghet. Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord” (Rom 8:26), säger Paulus, och vi vet att han har rätt.

Efter en lång rad katekeser som ägnats åt bönen i bibeln kan vi nu fråga oss: hur kan jag låta mig formas av den heliga anden och så bli förmögen att träda in i Guds atmosfär och att be tillsammans med Gud? Var finns det en skola där han lär mig att be och hjälper mig i mina ansträngningar att tala till Gud på rätt sätt? De senaste veckorna har vi sett att den främsta av alla böneskolor är Guds ord, bibeln. Bibeln är en ständig dialog mellan Gud och mäniskan. Det är en dialog där Gud kommer allt närmare, där vi kan lära känna allt bättre hans ansikte, hans röst och hans väsen. Människan lär sig att acceptera att lära känna Gud och att tala med Gud. De senaste veckorna har vi läst bibeln och försökt lära oss av denna ständiga dialog i bibeln hur vi kan träda in i kontakt med Gud.

Det finns också ett annat värdefullt ”rum”, en annan värdefull ”källa” för att växa i bönen, en källa till levande vatten som är nära knuten till den föregående. Jag syftar på liturgin, där Gud talar till var och en av oss, här och nu, och väntar på vårt svar.

Vad är liturgin? Om vi öppnar Katolska kyrkans katekes – som är ett värdefullt, ja rentav oundgängligt hjälpmedel – kan vi läsa att ordet ”liturgi” ursprungligen betyder ”tjänst som utförs av folket eller som sker till förmån för folket” (n. 1069). När den kristna teologin tog detta ord från den grekiska världen, tänkte den förstås på Guds nya folk som fötts av Kristus, som sträckte ut sin armar på korset för att förena människorna i den ende Gudens frid. “En tjänst till förmån för folket” – det är folk som inte finns till av sig själv, utan som uppstår tack vare Jesu Kristi påskmysterium. Guds folk finns inte på grund av några blodsband, territorier eller nationer. Det uppstår ständigt ur Guds sons verk och ur den gemenskap med fadern som han uppnår.

Katekesen säger också att “I den kristna traditionen avser ordet (liturgi) att klargöra att Guds folk deltar i ”Guds verk” (n. 1069), för Guds folk finns, som sådant, bara genom Guds verk.

Det blev vi påminda om också av hur Andra vatikankonciliet utvecklades. Det inledde sitt arbete för femtio år sedan med att diskutera utkastet om den heliga liturgin, som sedan antogs högtidligt den 4 december 1963. Det var den första texten som konciliet antog. Kanske menade somliga att det var en slump att dokumentet om liturgin blev det första resultatet av konciliet. Bland de många projekten verkade det om liturgin vara minst kontroversiell. Just därför kunde det fungera som en övning för att lära sig att arbeta som koncilium. Men utan tvekan var det som vid första anblicken kan förefalla en slump ett helt riktigt val, också utifrån hierarkin av frågor och uppgifter som kyrkan stod inför. Genom att börja med liturgin markerade konciliet tydligt att Gud kommer först, att han har högsta prioritet. Där blicken som riktas mot Gud inte får styra, där far allt annat vilse. Det grundläggande kriteriet för liturgin är att den skall vara inriktad på Gud för att så kunna delta i hans verk.

Men vi kanske frågar oss: vilket är detta Guds verk som vi är kallade att delta i? Konciliets konstitution om den heliga liturgin tycks ge oss ett dubbelt svar. I paragraf 5 säger den att Guds verk är hans historiska gärningar som ger oss räddning och som når sin höjdpunkt i Jesu Kristi död och uppståndelse. Men i paragraf 7 beskriver samma konstitution firandet av liturgin som “Kristi verk”. Dessa bägge betydelser är oskiljaktigt förenade med varandra. Om vi frågar oss vem som räddar världen och människan är det enda svaret: Jesus från Nasaret, herre och Kristus, korsfäst och uppstånden. Och var kan jag komma nära mysteriet med Kristi död och uppståndelse, som ger räddning? Svaret är: i Kristi verk genom kyrkan, i liturgin, särskilt i eukaristins sakrament, som gör närvarande Guds sons offer, som har befriat oss; i försoningens sakrament, där man går från syndens död till det nya livet; och i de andra sakramentala gärningarna som helgar oss (jfr Presbyterorum ordinis, 5). Därför är Kristi döds och uppståndelses påskmysterium mittpunkt för konciliets liturgiska teologi.

Låt oss ta ytterligare ett steg framåt och fråga oss: hur kan Kristi påskmysterium bli närvarande? 25 år efter konstitutionen Sacrosanctum Concilium skrev den salige påven Johannes Paulus II: “Kristus är ständigt närvarande i sin kyrka och gör sitt påskmysterium närvarande i nuet, särskilt i de liturgiska gärningarna. Därför är liturgin den viktigaste platsen där de kristna kan möta Gud och den som han sände, Jesus Kristus (jfr Joh 17:3)” (Vicesimus quintus annus, n. 7). Samma tanke kan vi läsa i Katolska kyrkans katekes: “En sakramental gudstjänst är ett möte mellan Guds barn och deras Fader, i Kristus och den helige Ande, och detta möte uttrycks i ett samtal, i handling och ord” (n. 1153). Därför är det viktigaste för att fira liturgin bra att den är bön, samtal med Gud, framför allt lyssnande och sedan svar. Den helige Benedictus talar i sin Regel om att be med psaltarpsalmerna och säger till sina munkar: mens concordet voci, “låt tanken följa rösten”. Helgonet lär oss att när man ber med psaltarpsalmerna kommer orden först och följs av vår tanke. Så brukar det inte vara. Vi brukar tänka först, och sedan blir det vi tänkt till ord. I liturgin är det tvärtom, ordet går före. Gud har gett oss ordet och den heliga liturgin erbjuder oss orden. Vi måste träda in i orden, i deras betydelse, ta emot dem i oss, och bli i samklang med dessa ord. Så blir vi Guds barn, lika Gud. Sacrosanctum Concilium förklarar att för att firandet skall bli verkningsfullt ”måste de troende närma sig den heliga liturgin med rätt inställning och låta sin själ klinga i samklang med sin röst och samarbeta med Guds nåd för att inte ta emot den förgäves” (n. 11). Det allra mest grundläggande i dialogen med Gud i liturgin är enstämmigheten mellan det vi uttalar med våra läppar och det vi bär i vårt hjärta. Genom att träda in i den stora bönehistoriens ord formas vi enligt dessa ords anda och blir förmögna att tala med Gud.

I det sammanhanget vill jag bara nämna en av de stunder under liturgin som kallar oss och hjälper oss till denna samklang, att låta oss formas av det vi hör, säger och gör när vi firar liturgin. Jag tänker på celebrantens uppmaning före den eukaristiska bönen: ”Sursum corda”, lyft upp våra hjärtan ovanför den snårskog som utgörs av våra bekymmer, vår längtan, vår rädsla, vår distraktion. Vårt hjärta, vårt inre, måste öppna sig i hörsamhet för Guds ord och samla sig i kyrkans bön för att riktas mot Gud av de ord som vi hör och säger. Hjärtats blick måste riktas mot Herren, som står mitt i bland oss. Det är av grundläggande betydelse.

När vi lever liturgin med denna grundläggande inställning blir vårt hjärta som befriat från tyngdkraften som drar det nedåt och lyfts uppåt, mot sanningen, mot kärleken, mot Gud. Katolska kyrkans katekes säger: “Kristi och den helige Andes uppdrag som i kyrkans sakramentala liturgi förkunnar, aktualiserar och förmedlar frälsningsmysteriet fortsätter i ett bedjande hjärta. De andliga fäderna liknar ibland hjärtat vid ett altare” (n. 2655): altare Dei est cor nostrum.

Kära vänner, vi firar och lever liturgin väl om vi förblir i en bedjande inställning, inte om vi vill “göra något”, visa upp oss eller handla, utan om vi riktar in vårt hjärta mot Gud och förenar oss i bön med Kristi mysterium och med hans samtal som son med fadern. Gud själv lär oss be, säger Paulus (jfr Rom 8:269. Han har själv gett oss lämpliga ord för att tala till honom, ord som vi finner i Psaltaren, i den heliga liturgins stora böner och i själva eukaristifirandet. Låt oss be Herren att vi dag för dag skall bli allt mer medvetna om att liturgin är Guds och människans verk. Den är en bön som rinner fram ur den heliga anden och ur människan och riktas helt och hållet till Fadern i förening med Guds människoblivna son (jfr Katolska kyrkans katekes, n. 2564).