Påvens predikan på högtiden Jungfru Marias upptagning till himlen

(18.08.2012) Lyssna: Kära bröder och systrar, Den 1 november 1950 utropade påven Pius XII dogmen att jungfru Maria “efter sitt jordeliv togs upp till den himmelska härligheten med själ och kropp”. Denna trossanning var redan känd i den kristna traditionen och hos kyrkofäderna. Framför allt var den en viktig del av gudstjänsttraditionen av vördnad för Kristi moder. Man kan säga att det var gudstjänsten som drev fram formuleringen av denna dogm. Dogmen är som en lovprisning och upphöjning av den heliga jungfrun. Det framgår också i den apostoliska konstitutionens text, som säger att dogmen utropas ”för att hedra Sonen, förhärliga modern och glädja hela kyrkan”. Så gavs en dogmatisk form åt vad som gudstjänsten och gudsfolkets fromhet redan beskrev som Marias mest upphöjda och fasta förhärligande. Utropandet av jungfru Marias upptagning var nästan som en trons gudstjänst. I evangeliet vi nyss hörde uttalar Maria själv några profetiska ord som pekar i denna riktning när hon säger: ” Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig” (Luk 1:48). Det är en profetia som handlar om hela kyrkans historia. Dessa ord i (Marias lovsång) Magnificat, som återges i Lukasevangeliet, säger att lovprisandet av den heliga jungfrun, Guds moder, tillsammans med hennes son Kristus, angår kyrkan i alla tider och på alla platser. Att evangelisten nedtecknar dessa ord förutsätter att Maria förhärligades redan på Lukas tid, och att han menade att det var en plikt och skyldighet för den kristna gemenskapen i alla tider. Marias ord säger att det är kyrkans plikt att minnas hur stor hon var i tron. Därför är denna högtid en inbjudan att lovprisa Gud, och att betrakta jungfru Marias storhet, för vem Gud är ser vi i hans anhörigas ansikte.

Men varför förhärligas Maria genom att tas upp till himlen? Som vi har hört ser Lukas roten till Marias uphöjning och lovprisning i Elisabets ord: ”Salig hon som trodde” (Luk 1:45). (Jungfru Marias lovsång) Magnificat, denna sång till Gud som lever och verkar i historien, är en hymn av tro och kärlek, som rinner upp i jungfruns hjärta. Hon levde i förebildlig trohet och bevarade i sitt hjärtas innersta Guds ord till sitt folk, hans löften till Abraham, Isak och Jakob, och lät dem bli innehållet i sin egen bön. I Magnificat blir Guds ord Marias ord, ett ljus för hennes väg, och bereder henne för att ta emot Guds mäniskoblivna Ord i sitt sköte. Dagens evangelietext påminner om Guds närvaro i historien och i dess händelser. Framför allt anspelar den på Andra Samuelsbokens sjätte kapitel (6:1-15), där David förflyttar den heliga förbundsarken. Den parallell som evangelisten drar är tydlig: Maria som väntar på att föda sin son Jesus är den heliga förbundsarken som bär på Guds närvaro, en närvaro som är källa till tröst, till full glädje. Johannes dansar i Elisabets sköte precis så som David dansade framför förbundsarken. Maria är Guds ”besök” som ger glädje. Sakarias säger senare i sin lovsång: “Välsignad är Herren, Israels Gud, som besöker sitt folk och ger det frihet” (Luk 1:68). Sakarias hem fick erfara Guds besök med Johannes döparens oväntade födelse, men framför allt med Marias närvaro när hon bär Guds Son i sitt sköte.

Men nu kan vi fråga oss: vad ger Marias upptagning till vår väg, till vårt liv? Det första svaret är: i upptagningen ser vi att hos Gud finns det plats för människan. Gud själv är det hus med många rum som Jesus talar om (jfr Joh 14:2). Gud är människans hem, i Gud finns Guds rum. När Maria förenas med Gud avlägsnar hon sig inte från oss. Hon beger sig inte till en okänd galax. Den som går till Gud kommer oss nära, för Gud är nära oss alla. Maria, som förenats med Gud och har del av Guds närvaro, är oss nära, var och en av oss. Gregorius den store säger något om den helige Benedictus som vi också kan tillämpa på Maria. Gregorius den store säger att Benedictus hjärta blev så stort att hela skapelsen kunde träda in i det. Det gäller än mer för Maria. Maria är helt förenad med Gud och har ett så stort hjärta att hela skapelsen kan träda in i det, och oräkneliga tecken på tacksamhet (ex voto) i hela världen bevisar detta. Maria är nära, hon kan lyssna, hon kan hjälpa, hon är nära oss alla. I Gud finns det plats för människan, och Gud är nära. Maria, som förenats med Gud, är också nära och hennes hjärta är stort som Guds hjärta.

Men det finns också en annan aspekt. Det är inte bara i Gud som det finns plats för människan. I människan finns det också plats för Gud. Också detta ser vi i Maria, förbundsarken som bär på Guds närvaro. I oss finns det plats för Gud, och denna Guds närvaro i oss, som är så viktig för att lysa upp världen i dess sorg, i dess svårigheter, denna närvaro förverkligas i tron. I tron öppnar vi vårt väsens dörrar för att Gud skall träda in i oss, för att Gud skall vara den kraft som ger liv åt vår vandring åt vårt väsen. I oss finns det plats. Låt oss öppna oss som Maria och säga: “Må det ske med mig som du har sagt, jag är Herrens tjänarinna”. Vi förlorar ingenting på att öppna oss för Gud. Tvärtom blir vårt liv rikt och stort.

Så förenas tro och hopp och kärlek. Idag talas det mycket om en bättre värld som man väntar på. Det är vad vi hoppas. Vi vet inte, jag vet inte, om och när denna bättre värld kommer. Säkert är att en värld som avlägsnar sig från Gud inte blir bättre utan sämre. Bara Guds närvaro kan garantera en bra värld. Men låt oss lämna detta.

En sak, ett hopp, är säkert. Gud väntar på oss. Vi går inte ut i det tomma. Vi är väntade. Gud väntar på oss, och när vi går till den andra världen finner vi moderns godhet, vi finner våra anhöriga, vi finner den eviga kärleken. Gud väntar på oss. Detta är vår stora glädje och det stora hopp som föds just ur denna högtid. Maria besöker oss, hon är vårt livs glädje, och glädje är hopp.

Hur kan man sammanfatta detta? Stort hjärta, Guds närvaro i världen, plats för Gud i oss och plats hos Gud för oss, hopp, att vara väntade: detta är denna högtids symfoni. Detta är den riktning som vår meditation över denna högtid pekar ut för oss. Maria är den triumferande kyrkans gryning och strålglans. Hon är tröst och hopp för folket som ännu är på vandring, säger dagens prefation. Låt oss anförtro oss åt hennes moderliga förbön för att Herren skall stärka vår tro på det eviga livet. Må hon hjälpa oss att leva väl och i hopp den tid som Gud ger oss. Ett kristet hopp, som inte bara är längtan efter himlen, utan ett levande och verksamt begär efter Gud här i världen, ett begär efter Gud som gör oss till outtröttliga pilgrimer och som när i oss trons mod och kraft, som samtidigt är kärlekens mod och kraft.